litet teparty utanför underlandet
rivstart
Jag satt och drack mitt morgonte i fikarummet och hörde larmet lite avlägset sådär. Undrade först vad det var som lät. Och sen gick det upp för mig i ultrarapid att det var bråttom och att det nog faktiskt var så att det bara var jag som var ledig och att det är jag som ska springa. Den där stunden som jag oroat mig för att hamna i. Inte vetat hur jag skulle reagera eller om jag ens skulle klara av det. Det händer nu. Och jag hittar fokus. Jag hämtar det jag behöver i läkemedelsrummet. Springer till operationssalen för att förbereda. Tar min plats. Delegerar adekvat till min erfarna kollega som också kommer. Darrar ordentligt på handen av adrenalin när jag drar upp sprutorna, men håller ihop. Låter ingen annan få anledning att ta över för mig, utan gör själv de viktiga sakerna som behöver göras. I rätt ordning och på rätt sätt. Utan att tappa fokus. Det känns som att minutrarna är hur långa som helst, men barnet är ute så fort efter att vi har sövt att jag inte ens hinner uppfatta det.
Mamma och barn mår bra. Det allvarliga läget är över. Vi hjälptes alla åt och jag fixade det.
Det betyder inte nödvändigtvis att det kommer att gå på samma sätt nästa gång, eller att jag kan slappna av och inte längre vara orolig för alla andra situationer jag kan komma att ställas inför. Men det är en enorm tröskel att komma över. Det är svårt att förklara för någon som inte vet hur det är. Att man kan vara lättad för att man lyckats med att göra något som faktiskt är ens jobb. Men idag är jag stolt. Och uppfylld av en hel massa positiv energi inför kommande utvecklande utmaningar.
ankaret är kastat igen
Snart ska jag byta jobb. Och det kom ganska plötsligt.
as time goes by
"har ni ett speciellt förhållande ni två?"
Spegellandets gladaste skratt står Perny för. Det ljuder i korridoren på långt håll. Han reciterar Lassetexter och jag svarar med nästa mening utan att någon annan fattar vad vi pratar om. Han kunde se att jag tyckte det var trevligt med fint kaninbesök från Underlandet och att min ledsagare från förra våren också tyckte det var roligt att faktiskt få jobba med mig på riktigt nu. Hon och jag har pratat minnen från den katastrofala examinationssövningen och alla andra krångliga sövningar under min lärorika och unika praktiktid och om nya trevliga saker. Vi fick några tillfällen att jobba ihop under det två veckor långa besöket och sista dagen tog vi hand om en återvändare. En patient jag haft förut och som satt sina spår. Hans förra upplevelse av operation efterföljdes, på grund av olyckliga omständigheter av mardrömmar, men nu hade han återvänt med nytt mod och fullt förtroende till oss som personal. Åsynen av mig, som var med den förra gången, gjorde honom inte det minsta orolig, utan bara glad och trygg. Han pratade om den härligt kalla duken han fick på pannan och vilken skillnad den gjorde. Han fick oss att skratta och le och när han vaknade var han så lättad och glad att det var lätt att ranka det som den bästa jobbstunden på hela veckan.
den bästa betalningen
amb-vub i spegelland
gropar och hål i underlandet
Det går nästan lite för bra just nu. Jag vill absolut inte hamna i stadiet som dr Karlsson kallade nåt i stil med "då man tror att man faktiskt har lärt sig en hel del så att man har koll på läget utan att inse att det är precis det man inte har". Ja, jag fattade inte riktigt heller vad han menade men jag kämpar ändå för att undvika att trampa ner i det där diket.
Till och med på uppvakningsavdelningen kommer glada tillrop och uppmuntran om att jag kommer att bli en riktigt bra anestesisjuksköterska för det märks redan stor skillnad. Kollega K bemödar sig att berätta för doktor E att jag är duktig och förmedlar sen vidare till mig att hon fått medhåll. Nej. ödmjukheten ska klamras fast vid. Inga otäcka stadium av högmod tack!
individualist, javisst?!
Om Alice inte redan var det, när hon föll ner i kaninhålet så kommer hon garanterat att bli det. Så är det bara. Tydligen. Anestesisjuksköterskor gör på sitt sätt och precis som de vill. Så småningom kommer även jag göra det. Säger de som vet. Man måste vara individualist när man jobbar såpass självständingt som vi gör, det förstår jag också. Men ett visst mått ödmjukhet är ju ändå trevligt om man kan behålla. Jag ska kämpa in i det sista för att bevara det! Säg till om det låter som att det är på väg att försvinna.
i bet you say that to all the girls..
Nåja.. jag vet att hon pratar mycket. Men jag har bestämt mig för att ta åt mig i alla fall.
kommentarerna som fastnar
Jag: "Nej, jag hade inte siktat på något särskilt"
G: "Siktar du mot stjärnorna..?"
K: "Jag tycker att hon är på god väg dit!"
Sådana ord är trevliga att minnas en dag som denna, när det inte gått riktigt som man tänkt sig..
happy new year of possible things
Nollnio var året då jag ramlade ner i Underlandet. Och blev kvar där. Året då jag lämnade den trygga flodbädden för en galen tillvaro bland tepartyn och kortspelskrocket. Och hittade en plats där. Året då Alice fick vara min följeslagare i den till synes omöjliga djungel av nya ord, redskap, läkemedelsdoser och helhetstänk. Och min hjälp till insikt om att det faktiskt inte var omöjligt.
Jag gillar den där känslan när man själv ger sig en sådan utmaning som man inte riktigt vet om man ska klara. När man kastar ankaret utför stupet innan man riktigt hunnit tänka klart så att man inte har något annat val än att följa efter och se vad som händer. Det är då man växer. När man vågar. Det omöjliga sitter bara i huvudet och kanske fattar jag det lite bättre nu. De här orden som jag fick av lillasyster Hyster i julklapp är en fin påminnelse om det. Att man ska göra sådant som vid första anblicken verkar omöjligt. Att möjligheten och valet att prova alltid finns.
Kasta ut ankaret och följ efter.
vaggvisor i Spegellandet och mot malaria
En av de roliga sakerna med att jobba på operation är att varje dag är olik den förra och på morgonen kan det se ut på ett sätt för att sedan förändras helt under dagen. Igår hade jag en och samma patient i över sex timmar under en jättelång bröstcanceroperation. Idag fick jag röra på mig desto mer. Det kom akutfall där det behövdes mer personal så jag blev kvar själv narkossköterska på salen och hade hand om alla fyra patienterna efter varandra.
Jag tycker jag har bra träning från avdelning att jobba på i högt tempo utan att bli avlöst förrän passet är slut, men när man förbereder och söver patienter är det så otroligt viktigt att hjärnan är med en precis hela tiden. Om man tappar fokus kan man så lätt missa en viktig fråga eller glömma något som man alltid gör annars. Även om det går bra ändå så är det förstås min skyldighet till patienten att ha fullständig kontroll och ge en säker anestesi.
Idag har vi varit ett sådant bra team, jag operationssjuksköterskorna och urolog-kirurgen, så det har flutit på fint i alla fall. Vi har samarbetat och hjälpts åt precis så som man alltid borde göra. Och vi har haft roligt under tiden. Mellan patienterna sjöng vi på "Longing for Lullabies" som om det var vi som skulle sova och nu, när jag kom hem, gick jag in på Musikhjälpen, skänkte 50 kronor och önskade att få just höra den låten. Vi har hjälpts åt att hjälpa patienter med hjälp av den idag och då får den passande nog också vara med och hjälpa andra sjuka i världen.
action in the OR
stoppa erfarenheter i ryggsäcken
Jag skulle kunna fastna i den där jobbiga känslan av att vara så fokuserad på varje steg av förberedelserna för ett kejsarsnitt att jag glömmer bort att prata med de blivande föräldrarna. Jag skulle kunna känna mig lite som en bluff när en ambulanssjuksköterska som gick i samma klass i grundutbildningen kommer för att träna sig i att hålla fri luftväg på mask. Jag skulle kunna bli uppgiven och tänka att jag inte kan någonting när jag löser en kollega för kaffe efter att vi sövt en instabil, blödande patient och jag inte gör annat än att hoppas att hon snart kommer tillbaka eftersom jag inte har en aning om vad jag ska göra om det händer något. Eller så kan jag tänka att de gångerna egentligen bara är steg på vägen.
De sitter där i soffan, de där erfarna och pratar om allt de varit med om, om alla akuta situationer och komplicerade fall. Och innan jag hunnit börja undra hur man kommer dit, till att känna att man har något att tillföra i en sådan situation inser jag att det är genom att göra det jag gör varje dag på operation: Söva 93-åriga tanter, söva friska unga som får oväntade extraslag av gasen, söva kort och länge, söva, söva söva. Varje gång och varje dag är nya erfarenheter, extra pinnhål på stegen och fler kilon i ryggsäcken.
fotograf: lillasyster Hyster
the little things that counts
lost in transition
Till tonerna av Status Quo hör jag henne sitta där på morgonmöten och APT i veckan och berätta att "Camilla har fått förlängt på narkosen och ska jobba där över nästa sommar, så hon kommer nog inte tillbaka hit mer". Och när jag sitter där i soffan och hör det har jag svårt att fatta att det är mig hon pratar om. Det låter så konstigt när man sitter där i gräset, vid flodbädden på betryggande avstånd från kaninhålet, brevid riktiga, vanliga människor som varken har siffror och symboler över sina tunna spelkortskroppar eller spelar krocket med flamingos. Då låter det så märkvärdigt på något vis, mycket mer än när man själv står där på krocketplanen och deltar i spelet.
Sen kommer refrängen och jag tar i alldeles för mycket och orkar inte tänka på annat än mina ben en stund. "Så kul att de vill ha dig kvar" säger hon när passet är över. "Såklart att jag beviljade det fort, det kommer du väl ihåg hur jag är?", fortsätter hon som om jag varit borta mycket länge. Och när jag tänker efter så har jag nog det. Nu finns visst en ny svensk upplaga av Alice's äventyr i Underlandet. I min version har kapitel två raskt övergått i det tredje.
Det är bra att gå och träna ibland. Tänka på ingenting ett tag och få lite perspektiv på tillvaron.
"du har nog fastnat här nu"
ta tjuren vid hornen
Att bli ifrågasatt utan att ha mer argument för sin sak än att någon annan lärt dig tillvägagångsättet är som att sitta i en båt utan åror när någon ber dig att ro. Att ständigt stå inför beslut om tillvägagångssätt vid vägskäl där skyltar pekar åt olika håll men leder till samma plats gör mig så förvirrad och trött ibland.
Veckan som gick återkom dock den där härliga narkosmagin. Större operationer, intressantare ingrepp och förberedelser, tydlig och pedagogisk handledning men ändå självständigt. Långsamt förbättrat självförtroende under veckan. Samarbete. Mod att ta mig an blivande mammor och upptäcka att om man bara tar saker steg för steg så går det ju faktiskt vägen. Och hjälp finns på nolltid. Så härligt att magin återvände till Spegellandet, så härligt att fortsätta våga fortsätta resan. Annars skulle ju Alice vara tillbaka där på gräset vid flodkanten utan spår efter den vita kaninen och det spännande Underlandet.
