När jag har varit och sett en biofilm kan jag aldrig bara resa mig upp och gå sådär som de flesta gör så fort eftertexterna börjar rulla. Som om de suttit och önskat halva filmen att den snart ska vara slut, så skyndar en del ut. Som om de plötsligt upptäckt att blåsan blivit överfull eller att det är en buss som går precis exakt när sista scenen är över, så bråttom har de. Jag behöver sitta kvar där sedan lamporna tänds. Helst hela eftertexterna ända till loggorna och texten om att inga djur tagit skada under inspelningen på slutet och så länge musiken spelar och mitt sällskap har tålamod att vänta. För det finns ju så mycket i en när man sett en film. Och då menar jag främst en bra en, men oavsett så fylls man av känslor, intryck och energi i någon form. Och jag vill stanna kvar i det ett tag. Känna efter och helst inte säga så mycket på ett tag. Jag tänker att de två timmarna måste knytas ihop och summeras lite innan man kan återvända till verkligheten och förhålla sig till den igen, kanske på ett lite annat vis än innan om filmen var riktigt bra. Och nu sitter jag här, visserligen inte i en biostol, men väl långt nersjunken i soffan efter Eat Pray Love och stannar kvar i Italien, Indien och Bali en stund och känner efter lite.

Jag stannade tydligen ordentligt för sen somnade jag i soffan innan jag klickat färdigt här och sov visst hela natten. Kanske var det filmen. Eller så var jag helt slut efter allt positiv energi under dagen: med långpromenad i solskenet och kylan bitande i kinderna och efterföljande afternoon tea med de båda Söderbönorna. Underbara scones och lemon curd och världens minsta semlor! Man kan definitivt ha sämre lördagar än så.

Grattis alla som längtat efter regn. Idag har ni fått överflöd. Jag föredrar när sommaren är solig, men vad gör man om man bor i Sverige..? Jo man kan koka färskpotatis och sen snabbt svepa runt dom i stekpannan med olivolja, dill och flingsalt och äta med fransk löksill, turkisk yoghurt och avokado-paprika-tomatsallad. Sen kan man baka paj på nektariner med smak av kardemumma och valnötter och bjuda på i köket medan det smattrar på takfönstret och det blir vatten långt in på balkongverandan. Sen kan man ta på sig svarta klackar, svinga upp marimekko-paraplyet och gå på SATC-2. Visserligen ofantligt långt efter premiären, men inte en dag för sent. Det var härligt att ha sparat den filmen till ikväll. Sitta där i mörkret och äta nyköpta, djupröda bigarråer och resa bort till NYC och Abu Dhabi för ett tag. Perfekt för en regnig sommarsöndagkväll.

 

bildkälla

Som vanligt i slutet av en säsong av "So you think you can dance" måste jag bara säga något. Något om hur jag tittar, fascineras och håller med Adam Shankman när han pratar om dansens betydelse för kulturen. Samtidigt som jag egentligen har rätt svårt att greppa vad det är som gör att det är så rörande att se på. Det bara är så. Jag önskar jag kunde röra mig som dem, men får nöja mig med begynnande träningsvärk bara två ynka timmar efter mitt första BodyBalance pass någonsin. Inte direkt någonstans i närheten av Jacobs jeté om man säger så. Body in balance coming right up, please!

Ok, jag har sagt det förr, men nu säger jag det igen: I love Meryl Streep! På Golden Globe galan när hon vann för bästa skådespelerska i Julie och Juliet sa hon att hon skildrat så många fantastiska kvinnor genom åren att hon lätt kan misstas för att vara en själv. Suset i publiken talade dock bara för en sak: att det är hon som misstar sig. Nog för att man får skilja på person och prestation men mer ödmjukhet än så får man leta efter i nöjesbranschen.

Det var bara tre andra skådespelerskor nominerade i kategorin eftersom hon även fått en för nyaste filmen "It's complicated" som vi såg i helgen. En bra film kan vara så mycket. Den här var helt igenom härlig och skrattsmittande. Därtill ett visst mått allvar. Det var längesen jag blev så glad av att gå på bio.

Ja, en perfekt fredagstevetimme av underhållning, aktuella människor och intressanta saker. Som John Mayer, nanoteknik och filosoferande över yrke, identitet och status till exempel.

Igår kväll klev vi in i Sherlock Holmes värld för en stund. Londons gator var ännu inte rörda av asfalt och bildäck, Tower bridge var bara halvfärdig och på Baker Street bodde fortfarande den observanta detektiven och den motvilligt engagerade doktor Watson tillsammans med den stackars experimentutsatta hunden. Det var som ett slags gammeldags CSI med Robert Downey Jr. och Jude Law i ett riktigt trevlig samspel på brottsplatser i det novembergrå Londondiset. Hade den inte varit så underhållande, smart och snabb och mellan varven skulle det varit svårt att hålla sig vaken där ända till halv 12.. Men nu är jag till och med inspirerad att sätta sig ner och utforska hur sir Arthur Conan Doyle använde sig av orden och gav liv åt sina historier mellan två pärmar.

Tilltugget för dagen var lakrits, laktrits och jordgubb. Den söta, härligt mintgröna burken från Hemköp gjorde verkligen sitt till för att höja trivselfaktorn i det magiska biomörkret. Håll med om att den är riktigt gullig, på ett långt ifrån sötsliskigt sätt!

Om det är någon som undrar var jag har tagit vägen så beger jag mig tillbaka till Colorado Springs om kvällarna. Dr Quinns utmaningar i 1860-talets USA var en kär angelägenhet under många år och att återuppleva det i rask takt precis när jag vill är en riktigt trevlig kontrast till jobb och egna utmaningar. Häromdagen opererade hon ett bråck med kloroformnarkos och läkarboken uppslagen brevid, utan vare sig handskar, sterila dukar eller operationslampor och sen ordnade hon med en blodtransfusion från en arm till en annan.. När jag såg det avsnittet sist visste jag inte ens att det var sjuksköterska jag skulle bli. Nu är det jag som håller kloroformtrasan. Vem vet, kanske hon inspirerade litegrann där ändå.

bild

Nu har jag sett allra sista avsnittet av Cityakuten. En måndagkväll när jag gick i högstadiet sa mamma efter maten att hon tänkte titta på den nya sjukhusserien på trean. Jag hade samma tanke och det blev början på en mycket lång bekantskap med personalen på County General Hospital i Chicago. De sista säsongerna (femton totalt!) har jag inte tittat lika noga, men det var många år som måndagar kl nio (eller torsdagar i USA) spenderades i sällskap med dr Greene, Carter, George "Ross" Clooney och de andra på akutmottagningen. Förutom att det varit kul att se som serie så har jag under åren sett det genom olika ögon; Först utan en tanke på att själv jobba inom sjukvården, sen under grundutbildningen när jag började känna igen latinska ord och sjukdomstillstånd, och tillslut när jag var färdig sjuksköterska och började jobba och såg helt andra detaljer som jag inte lagt märke till tidigare. Det har hänt en del sen 1994, både i verkligheten och i en av de längsta och mest framgångsrika teveserierna någonsin.

I mellanstadiet skrev vi häften om olika världsdelar. Jag gick till resebyrån och fick kataloger och klippte ut bilder och skrev och klistrade. När turen kom till Asien förundrades jag över den vita magnifika sagobyggnaden och bestämde mig för att om jag någon gång ska åka till Indien, då ska jag se Taj Mahal. Igår såg jag så mycket mer. Det är alltid en risk att gå och se en film med för höga förväntningar, men med Slumdog millionare infriades förväntningarna med lätthet. Allt mellan skratt och förfäran rymdes under de två timmarna och de åtta Oscarstatyetterna var verkligen välförtjänade. Taj Mahal, ett av världens nya sju underverk, är fortfarande med på min lista och nu jag har lärt mig att hålla i skorna när jag väl kommer dit..

Jag är lite frånvarande, jag vet. Andra ord som kan beskriva mig den här veckan är snurrig, bortkommen, förvirrad eller kanske helt enkelt påverkad av narkosgas.. Ja, det är nu jag ska knyta ihop teorin med den totalfrämmande verkligheten, iförd gröna kläder med blå muddar på operationsavdelning väst. Jag ska göra mig bekant med ord som inte förekommer i den vanliga världen; som laryngoskop, endotrachealtub, färskgasflöden och thorakal EDA och trots att jag dragit upp mändgder med läkemedel tidigare är Propofol, Fentanyl, Esmeron och Efedrin alla nya i mitt hjärnförråd. Jag är minst sagt nybörjare igen och även om det är otroligt påfrestande så känns det riktigt spännande att få ta del av den enorma kunskap och kompetens som finns innanför de där väggarna.

Idag var det mer än välkommet med mat på Vero och (gratis!) förhandsvisning av Lukas Moodyssons Mammut för att komma på andra tankar för en stund. Jag tycker inte om att resencera, men oftast är filmer bra om de lämnar någon slags känsla efter sig. Sorgsen var ordet jag kom att tänka på efter denna tvärkulturella produktion. Det låter kanske inte så upplyftande, men allt behöver ju inte vara Hollywoodglitter och må-bra-känslor a'la Mamma Mia.

I veckan har jag fastnat i You Tube intervjuer med Meryl Streep och insett att hon är långt ifrån en Hollywooddiva (här. här och här är bara få exempel..). I varje intervju hon gör är hon närvarande och svarar på frågor som om hon aldrig fått dem förut. Hon verkar sympatisk och jordnära och pratar hängivet om projekten och de människor hon arbetar med och har samtidigt både humor och självdistans. 

Hon är dessutom ödmjuk inför sin egen insats och tycker att skådespelare är alldeles för överskattade i vårt samhälle och säger att hon ibland har en känsla av att vilja göra något "worthwhile". I det menar hon att göra något verkligt meningsfullt för att hjälpa, men inser nog inte riktigt att även hon, genom sitt arbete som skådespelare, gör nytta för världen. Hon ger glädje, underhållning och tid för eftertanke och sådant är enligt unicef en absolut nödvändighet för alla människor.

Igår såg jag "The Hours" igen. Jag hade glömt bort hur bra den var och där är det verkligen inte bara hon som bidrar till de välspenderade timmarna framför skärmen. Nya filmen"Tvivel/Doubt" ska tydligen ockås vara riktigt bra, med både förstklassig dialog och skådespeleri. Jag börjar återupptäcka den underbara världen av film igen och det är riktigt välkommet!

Jag har nästan fått en Spanienöverdos i veckan, en välkommen en. Både Spain - on the Road Again med Gwyneth Paltrow & company som upptäcker Spaniens mat och kultur längs vägarna i timslånga trevliga avsnitt. Och så Golden Globe nominerade Woody Allen-filmen Vicky Cristina Barcelona där Scarlett Johansson och Rebecca Hall åker till Barcelona och träffar Penelope Cruz och Javier Bardem. Så nu är det hög tid att börja planera..

Har lite svårt att koncentrera mig på att titta på TV. Allt DVD tittande det sista har gjort det svårare att titta när det faktiskt sänds. Jag gör ett ärligt försök med Heroes i alla fall. Fast det sänds ju nu, och jag sitter här med datorn mellan mig och teven. Men ändå.

Efter att ha sett henne brista ut i sång i armarna på Pierce Brosnan fick jag för mig att se om filmen där hon var allt annat än en sjönsjungande donna. I Djävulen bär Prada är hon helt igenom hänsynslös och hon vann en Golden Globe för det. Förvandlingen där hon går från att behandla sin assistent som ingenting till att bli riktigt imponerad är kul att se på.
Nu vill jag se Timmarna, Sophies val och Broarna i Madison County också. Har visst fått en liten släng av Streep-fever.. anyone who's got a cure for that..?

Vad är det med dans? Någonting är det. För nio år sen (oj, var det verkligen så längesen..!?) var jag på the Swan Lake på Lincoln Center i New York City. Aldrig sett balett tidigare. Inga förväntningar. Helt blankt papper. Å så bra det var! Det var då jag insäg att det är något med konstformen dans som verkligen tilltalar mig. (don't know what it is, but I'm really, really enjoying it!)


Jag fastnar framför "So you think you can dance" på femman. Inte för tävlingsmomentet och bedömningarna utan för dansen. Det ser så lätt ut och så perfekt. Får mig att vilja göra likadant, men det är nog bäst att jag inte försöker. Får bara titta och njuta:

Var hos farbror Söderman (förlåt, men Saltkråkan var på teven förut) och hans fruga. Välbehövligt att få bli servad efter en slitig vecka. Nice company for sure, men alltså: först bjuder de på mat och hela soundtracket till Mamma Mia och sen två gamla avsnitt av Arkiv X... De där två vet verkligen hur man kan få mig att trivas!
Visserligen var det inte många avsnitt under de nio säsongerna som jag missade när det begav sig under nittotalets alla tv-kvällar... men att kunna vad de säger efter eftertexterna.. aningen överkurs!

Kan inte bestämma mig om jag vill se filmen på bio eller om det räcker med liten skärm (sen när den finns tillgänglig helt lagligt, of course!). Hade ju varit lite att sluta cirkeln om jag kunde sett den med Alexthegirl förstås..