Det blir, som väl känt, inte alltid som man tänkt sig sådär fint i huvudet med promenad till brasa å efterrättsbjudning hemma. Det blev istället en tur förbi macken med bilen och en snabb skymt av elden genom rutan. Sen en härlig liten kort sväng ut på ö-omgivningarna och på slingrig väg förbi sommarstugor och pampiga villor ner mot vattnet. Lyssna lite på tystheten och snabbt äta upp glassen (som förövrigt inte alls kommer bli någon ny favorit) innan det blev alldeles för kallt om både händer och tygskorsfötter. Mini-majbrasan sen hemma i spisen både räckte och blev över av värme under årets sista aprilnatt.

Vem i hela världen lägger både tid och pengar på att fixa till trapphuset ner till källaren av alla utrymmen? Jag menar alltså innan man ens packat upp en massa flyttkartonger i förrådet och två rum på övervåningen inte ens går att använda för att man helt enkelt inte ser golvet (undra vad det är för golv där föresten och undra i vilken av alla lådor mina ridgrejor ligger?). Jo jag får väl försiktigt krypa fram i strålkastarljuset på den frågan. Får väl lite förläget erkänna att vi kanske prioriterat lite annorlunda, om än med ganska mycket "bara av farten lust att fortsätta-anda" och faktiskt aningens förvånat själva undrat hur vi hamnade just där med penslar och talboksstunder. Men det blir mysigt. Så mysigt det kan bli om man ens kan kalla en källartrapp för mysig vill säga. Väggarna ska bli mintgröna som de varit en gång förut och det är så roligt att göra just precis det man känner för just nu. Mycket roligare än att packa upp flyttlådor om inte annat.

Igår var det dop i Alsters kyrka för lilla Söderbönan. I veckan har det varit verkstad i köket. En obehandlad trälåda har blivit till ett lila smyckeskrin. Hur det kom sig kan jag inte riktigt säga, ibland ploppar idéerna upp från ingenstans känns det som. Jag fick i alla fall för mig att göra ett skrin inspirerat av Barbafin, den lila barbapapa-tjejen som gillar smycken och juveler. I år fyller tydligen Barbapapa 40 år. Jag fascinerades av dem när vi läste i den stora boken vi hade när jag var liten. Alla barbabarnen hade egna intressen och de kunde förvandla sig till vad som helst. Nu har alltså Barbafin antagit formen av ett smyckeskrin med hjälp av penslar, lim, pennor och pyssel. Hennes blommor i håret är kvar på uppepå locket och har blivit magnetiska för att kunna fånga den  guldiga spegeln. Pärlhalsbandet ligger också där på locket till söta mini-Söderbönans alldeles egna BARBASKRIN.

Här pågår ett än så länge hemligt pysselprojekt. Merlin har lovat att inte säga något, men han vill väldigt gärna hjälpa till.

Presenter är ofta inte givna. Det kan vara desperat letande i sista stund eller utvalt efter mycket vånda. När det nu skulle bli doppresent gjorde den sig själv. I alla fall på idénivån. Lite målande och klistrande senare blev smyckeskrinet, där hon kan ha alla sina andra fina doppresenter i alla fall klart. Och kul var det!