lilacs and cloudberries
doktor glas och statusinläggen
En klasskamrat från förr, från den där tiden när vi gick i mellanstadiet och spelade tecknet och kronan på rasterna och inte visste mycket om världen, kommenterade på ansiktsboken om mina statusinlägg. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om när vi hängde hemma hos honom och hans kompis på Hagabergsvägen, jag och min Krontorpsbästis S. Inte kan vi ha pratat om livet i alla fall. Om det visste vi ju inte mycket. Nåväl. Vi har i alla fall inte pratat om något alls på många år. Varken om livet eller annat. Men han skrev att mina inlägg hade ett skimmer av Hjalmar Söderberg över sig och att han inte hade en aning om att jag var så poetisk. Det klart han inte kunde ha en aning om. Vem är densamma nu som när man gick i mellanstadiet? Jag är inte så bevandrad i den svenska litteraturskatten och visste inte ens om Söderberg var något positivt, men han försäkrade mig om att doktor Glas är fantastisk. Jag får väl tro honom, för jag har i alla fall bara orkat till sidan 60 än så länge..
Här är ett urval av inläggen från maj och tillbaka till mars
(bara att döma själva om han har rätt, om ni nu orkar er igenom..)
Status lördagkväll: Hembakad sesambagel med philly, lax och avokado. Andra glaset rosé upphällt. Sol på balkongen en stund till. Ny mintlakrits-färgad frihet på två hjul införskaffad med hjälp av lillasyster Hyster och Patrik. Elvis sjunger om kärlek så det dundrar i högtalarna. I morgon kväll behövs han inte. Tillbaka till balkongen nu innan solen försvinner bakom cypressen.
Paraplyet har rosa och röda blommor och det var varmt därunder ändå trots den gråtunga himlen och kalla, missunsamma regndroppar..
Äter popcorn men längtar efter zoo och saltlakrits. Hör lasse sjunga "våren är ung och oanvänd å sången ekar från himlen sänd.." För tänk, idag var det små gröna miniöron på björkarna. Maj är väldigt välkommen.
Hur många vuxenpoäng får man för ett (eller flera!) 'Halleluja' till att det äntligen finns återvinningssoprum i huset? Å varför lagar man den godaste pizzan, helt ovärdig en vanlig måndag när man inte ens är hungrig å vill äta den? Livets viktiga filosofiska frågor från en trött hjärna i gammalrosa mysbyxor med vita små prickar. (ja alltså, hjärnan bokstavligt i mysbyxor, förstås)
helgfrukost the way I like it
Cappuccino i Mon Amie
Vallmobagel med philadelphia och björnbärsmarmelad på Höganäs
Hårdkokt ägg i orangerandiga Origo
bubblande guld i glasen
love in the time of magnolia
teach yourself to fly
Ja, museieturnén till Stockholm får nog vänta till semestern, men det blev faktiskt en riktigt fin spontan museal eftermiddag igår i alla fall. Jag tog en tur till Värmlands museum för att leta presenter till två nya små tjejer. Sen gick jag in för att se de tillfälliga utställningarna. Värmland du sköna hade invigning. Och visst var det lite trevligt med de värmländska bilderna och föremålen i den stora salen, men det var först när jag gick till de mer avsides Cyrillusrummmen som den där lite magiska upplevelsen infann sig.
Anna Ledin är en fotograf som återvände till sin hembygd i Väse när hon gick utbildning i London 2000. Hon fotograferade människorna och miljöerna som representerade hennes ursprung. Nio år senare återvände hon för att se vad det blivit av några av de hon fotade sist. Hon kallade projektet "Att lära sig flyga" efter en gammal bok hon hittat på Portobello road. Det var tjejer som nu vuxit upp och hade distans och ett annat förhållande till sin barndoms trygga värld på landsbygden. De femtonåriga kusinerna som hjälpte till med hölasset på bilden då stod nu på trappan till Uppsala universitet där de nu båda studerade. Och flickan som ville bli austronaut som sexåring hade nu flyttat till Kiruna för att gå på rymdgymnasiet. Hon stod där i en värld av vitt och snö och skulle bokstavligen lära sig flyga, långt bort från det hon kallar hemma. Det ger perspektiv när tiden har stannats sådär av ett foto. Och sen av ett till i en helt annan verklighet. Att lära sig att använda sina vingar är att hitta sitt sätt att leva.
Sen gick jag ut i solen och museiparken där det pågick "En rosa picknick" till förmån för Cancerfonden. Musik, solsken, och en glass som smakade Lemon curd..
ser fram emot att se
Nästa gång jag åker till huvudstaden är det med museum som allra främsta mål. Igår öppnade Fotografiska. Och jag får nästan lust att sätta mig i bilen (ja, om jag nu hade nån förstås..) och köra i fyra timmar, nu med en gång, bara för att få gå där och se världen genom Annie Leibovitz kameralins. Eller Lennart Nilssons övernaturliga bilder av det mest naturliga. Jag tror jag kommer bli fast där. Men om jag tar mig därifrån så är det för att fortsätta vidare till Moderna Museet. I februari såg jag en dokumentär om Stella McCartney och hennes samarbete med Ed Ruscha. En popkonstnär som, till skillnad från Warhol och Lichtenstein, var helt okänd för mig. Han kombinerar penseln med foto och ord och grafik. Hela sommaren finns han där på väggarna i Stockholm och det ska bli riktigt intressant att se hans 50 år av måleri.
bilder från Fotografiska.eu (Annie Leibovitz och Lennart Nilsson)
och från Modernamuseet.se/Stockholm (Ed Ruscha)
idag äter jag tårta till frukost
Det kan hända att jag försöker komma undan från helgstädningen genom att ta fram Electrolux Assistenten istället för dammsugaren. Men det får vara så i såna fall. För det är ett så mycket trevligare sätt att avsluta jobbveckan på. Nu andra fredagen i rad som det blivit bröd under takfönstret i köket. Kanske har regnet något att göra med saken. Det passar att baka när det regnar helt enkelt. Igår gjorde jag Leilas italienska tårtbröd, tortano. Den här gången med chevré, valnötter, honung och citronrapsolja. Nästan ingen ansträngning alls och alldeles lyxigt och gott.
may I have May all year long..?
Luften var ljummen och nästan lite fuktig. Himlen sådär hög och oändlig som den kan vara när man går i sin alldeles egna i-pod bubbla och låter tankarna fara runt fritt, utan stoppljus eller trafikpolis i hjärnan. Musiken som ger sitt alldeles egna sound till stegen gör att allt blir om möjligt ännu vackrare än vad det redan är. Johnossi och Coldplay stod för soundtracket till kvällen den artonde maj.
Den gröna nyansen som träd och buskar har nu är så intensiv och spirande, som om all nyvunnen klorofyll nästan inte får plats i de ännu inte fullvuxna löven. Solen stod nästan i ögonhöjd över hustaken och ljuset silades lite genom en flortunn molnhinna så att fasader och vatten fick en alldeles underbar ljussättning. Sms som får hjärtat att svämma över en aning gjorde Conversesulorna ännu lite lättare att lyfta. Det är på sådana promenader som jag inte kan förstå att jag kunnat tänka tanken att det inte skulle vara värt att lämna soffan. Det är vid sådana tillfällen, när man bara går ut och går dit benen bär en som det kommer som mest inspiration, energi och kraft. Endorfinerna flödar och allt känns bara så himla fint att man måste skriva om det.
inspiration från någon annans resa
Fredagen var en märklig jobbdag med akutberedskap hos folket i Underlandet. Vi var några få som fanns på plats ifall någon plötsligt skulle behöva förlösas via kejsarsnitt istället för den naturliga vägen. Beredda för om något riktigt akut urologiskt fall skulle dyka upp. Men vi satt bokstavligen i soffan hela dagen. Utan en endaste patient som behövde vår hjälp. Märkligaste jobbdagen någonsin.
Därför gick jag hem och kompenserade i köket med mer än 100% efter arbetsdagens slut. Jag gjorde bagels. Rullade och snurrade och kokade och gräddade. Och sen gjorde jag tortano också, superenkelt bröd med inbakad valfri fyllning. Och rostad majssoppa. Och när lillasyster och P kom på fredagkvällen blev det äntligen vila och soppmiddag. Helgens frukostar var helt baserade på USA-inspirationen och det smakade riktigt yummy!:
Saturday:
Sesame or poppy seed bagel
with cream cheese and blackberry marmelade or avocado.
Sunday:
American pancakes
with butter, maple syrup and raspberry/blueberry topping
(som inte gjorde sig något bra för foto i inomhusljuset denna regniga morgon)
sofia är lakritsmintfärgad och glad
borttappad frihet och livet från den ljusa sidan
Jag satt i bilen på E 18 med öppna, vida fält på båda sidorna om motorvägen och tänkte att det här är frihet; Att kunna gå från jobbet en sen onsdagseftermiddag efter, 45 minuters övertid och bara sätta sig bakom ratten och köra mot en annan verklighet. Det var ljust, vägen var rak, och Västerås närmade sig mer och mer för varje reflexstolpe medan jag lyssnade till en sedan länge bortglömd röst i bandspelaren. Frihetskänslan satt kvar ända fram till Gideonsbergsmotet och guppet som följde därpå. Sen försvann den tvärt. Den tappade jag tillsammans med avgaspaketet när det släppte helt från rostade bultar under frihetsmaskinen. Från ett ögonblick till en annan var jag i princip billös för första gången på sju år.
Tur som sjutton att jag nästan precis var framme hos söta lillasyster och P. Att de är snälla och uppmuntrande och hade förberett för hembakad pizza. Att mellansyster ringer från Mariestad och säger att vi ska fixa detta ihop. Att världen inte går under, fast det känns så precis i stunden. Att man nästa dag kan ta en utflykt till lilla Skultuna och mysigaste caféet vid outleten och bli erbjuden påtår vid bordet. Titta på vattnet som forsar precis utanför fönstret. Att man kan fnissa litegrann åt butiken brevid som är proppfylld av saker till det kungliga bröllopets ära. Att man faktiskt kan ta bussen tillbaka hem och att jag bor tillräckligt nära för att kunna promenera till jobbet dagen därpå. Visst måste jag ha en ny frihetsmaskin på fyra hjul, och det snart. Men jag är faktiskt ganska imponerad ändå över mitt milda sätt att hantera situationen. Optimism är verkligen inte underskattat. Jag tror faktiskt man lever längre då.
perfect sunday
goda minnen från gårdagen
Vi träffades i Kilisistan igår, eller utlandet som man skämtsamt kan kalla det. Dit har fina vänner flyttat från välbekanta Solstaden. Vi var sex personer som alla trivts ihop på NÄVA men som alla nu gör något annat. Vi har varit så otroligt priviligerade att få jobba tillsammans och nu tar vi vara på det och skapar något nytt och fint, långt från vårdplaneringar, medicinlådor och ihärdigt ringande telefoner. Solen lyste genom röken från grillen när vi stod på baksidan hos nyblivna barnmorskan och frös. Kamerabatteriet var dött, men stämningen desto högre. Jag kände mig riktigt glad över att ha funnit sådana vänner här i mitt andra landskap, i det som jag till en början faktiskt ganska motvilligt kallade hem. Men numera är det riktigt lätt att känna sig hemma, särskilt när man är omiven av vänner som de. Dessutom var jag som oväxlings skull den första att resa mig för att åka därifrån, trots det trevliga sällskapet. Idag äter jag resterna från grillningen, kryddat med nygjord tomat-mozzarellasallad och oliver. Det smakar riktigt gott och jag mår bara fint trots begynnande heshet, hotande känningar från halsen och lätt huvudvärk.
"har ni ett speciellt förhållande ni två?"
Spegellandets gladaste skratt står Perny för. Det ljuder i korridoren på långt håll. Han reciterar Lassetexter och jag svarar med nästa mening utan att någon annan fattar vad vi pratar om. Han kunde se att jag tyckte det var trevligt med fint kaninbesök från Underlandet och att min ledsagare från förra våren också tyckte det var roligt att faktiskt få jobba med mig på riktigt nu. Hon och jag har pratat minnen från den katastrofala examinationssövningen och alla andra krångliga sövningar under min lärorika och unika praktiktid och om nya trevliga saker. Vi fick några tillfällen att jobba ihop under det två veckor långa besöket och sista dagen tog vi hand om en återvändare. En patient jag haft förut och som satt sina spår. Hans förra upplevelse av operation efterföljdes, på grund av olyckliga omständigheter av mardrömmar, men nu hade han återvänt med nytt mod och fullt förtroende till oss som personal. Åsynen av mig, som var med den förra gången, gjorde honom inte det minsta orolig, utan bara glad och trygg. Han pratade om den härligt kalla duken han fick på pannan och vilken skillnad den gjorde. Han fick oss att skratta och le och när han vaknade var han så lättad och glad att det var lätt att ranka det som den bästa jobbstunden på hela veckan.
first there was a pice of cake
våren är ung och oanvänd
Så kom de tillslut, de så gröna miniöronen på björkarna. När valborgsmässoaftonens regnmoln och första majdagens snåla blåst dragit förbi så kunde vi faktiskt tro på att våren är här på riktigt. Maj är så välkommen så. Skattkärrsköket fick vikariera för uteplatsen på fredagen när det grillade serverades och likaså var det dubbla tröjor, sockor och filtar som gällde i det svala uterummet i Frövi på lördagkvällen. Lilla mini-Söderbönan roade som vanligt tillsammans med sina fina föräldrar och nästa dag skrattade nya superhjälten Thilde för allra första gången någonsin när jag höll i henne under lunchen i Wadköping. Helgen blir lång när den delas med många och på olika platser och med fullt av leenden. Dessvärre går den fortare än fort ändå. Jag vill spara den här soliga, härliga dagen då björkarnas musöron slog ut, när sädesärlan visade sig och när vattnet var alldeles magiskt vid vårt picknickställe i fjolårsgräset. Det är den här tiden som är den bästa. När våren är ung och oanvänd och sången ekar från himlen sänd..