action in the OR
weekend leftovers
På högstadiet spelade vi Jeopardy mamma och jag. Varje vardagkväll efter maten och läxorna stod Magnus Härenstam där klockan sju och hälsade oss hjärtligt välkomna till kvällens spelomgång. Det gällde att svara innan deltagarna och det var absolut tvunget att vara en fråga som svar. Poäng skulle räknas och blocket som vi skrev i fylldes på i takt med att nya kunskaper fastnade. Det var en riktigt trevlig stund på dagen där uppe i den bruna soffan på övervåningen. I fredags vågade hon sig hit, trots mitt genomförkylda tillstånd och efter laxpasta, vitt vin, Doobidoo, Nespresso, fingodis och årgångsglögg såg vi på Vem vet mest på svt play. Jag har inte sett det förut men nu gav det lite samma känsla av Jeopardykvällarna tillbaka, åtminstone innan jag somnade mitt i en spelomgång.
På lördagen agerade jag inköpsassistent och inrednings-coach på ikea i flera timmar innan hon begav sig hemåt. Jag fortsatte att trotsa förkylningsviruset för en kväll och en halv natt hos Miss V. Mycket god plockmat, mycket trevligt sällskap och mycket roligt att spela Rockband och sjunga Sing-star och bli ännu hesare än jag redan var.. Egentligen ska man väl vila när man inte mår bra så jag får väl helt enkelt skylla mig själv att jag är inne på andra veckan med hosta, nästäppa och andfåddhet när jag pratar för mycket..
konsten att slappa
från mankell till dickens
liten tomte tittar ut
123 poäng på bowlingtavlan var visst bäst av alla så den här lilla tomten fick knö sig ner i min lilla väska och åka med hem i regnet efter torsdagskvällen. Det var en kväll för utbrytare från Spegellandet, flytt till Underlandet och pensionsavgång ska firas eller avtackas eller vad man nu vill kalla det. Det var riktigt trevligt att ta på bowlingskor till skinnlegginsen, släppa ut håret och se folk utan mössor och pyjamaskläder och för en gångs skull känna att jag kunde något bättre än de andra. Visa lite andra sidor än den jag är i en ny och ovan miljö, träffa hon som tillfälligt lämnat sin plats åt mig i Spegellandet och glömma bort novembermörker och förkylning för en stund.
i augusti var det lite ljusare
stoppa erfarenheter i ryggsäcken
Jag skulle kunna fastna i den där jobbiga känslan av att vara så fokuserad på varje steg av förberedelserna för ett kejsarsnitt att jag glömmer bort att prata med de blivande föräldrarna. Jag skulle kunna känna mig lite som en bluff när en ambulanssjuksköterska som gick i samma klass i grundutbildningen kommer för att träna sig i att hålla fri luftväg på mask. Jag skulle kunna bli uppgiven och tänka att jag inte kan någonting när jag löser en kollega för kaffe efter att vi sövt en instabil, blödande patient och jag inte gör annat än att hoppas att hon snart kommer tillbaka eftersom jag inte har en aning om vad jag ska göra om det händer något. Eller så kan jag tänka att de gångerna egentligen bara är steg på vägen.
De sitter där i soffan, de där erfarna och pratar om allt de varit med om, om alla akuta situationer och komplicerade fall. Och innan jag hunnit börja undra hur man kommer dit, till att känna att man har något att tillföra i en sådan situation inser jag att det är genom att göra det jag gör varje dag på operation: Söva 93-åriga tanter, söva friska unga som får oväntade extraslag av gasen, söva kort och länge, söva, söva söva. Varje gång och varje dag är nya erfarenheter, extra pinnhål på stegen och fler kilon i ryggsäcken.
fotograf: lillasyster Hyster
happy 2nd b-day
Det är inte lätt när man inte bor precis nästgårds att få en bra kontakt och vinna ett förtroende, men när en tvååring tittar på den slarvigt uppsatta knuten jag gjort i håret, viftar lite på huvudet och utbrister "Jag har också tofs", ja då känns det allt som att det nog kanske kommer att gå rätt så bra ändå.
1-2-3-5-6-7-8-9-10-11-12-13-14-15-16-17-18-19-20-21-22-23-24
Hemma växte julstämningen sig starkare när det blev dags för pepparkaks- och lussebullsbak till tonerna av Vikingarnas jul på kassettband och senare också Absolut Christmas när CD-spelaren tog plats i var mans hem. Och så hade vi den där spännande adventskalendern. Den som det hängde små paket i ringar och som vi fick turas om att öppna allteftersom dagarna kröp närmare den 24e. Med den och allt det andra gick tiden lite snabbare och väntan blev lite mindre lång. Nu vill jag hellre att december ska gå sakta. Så sakta att man hinner med att få den där känslan av att något speciellt är i antågande. Fånga dagarna sådär som man gör utan att tänka när man är liten.
I år fick jag för mig att lilla A skulle få den där kalenderspänningen i december. Så förra veckan gick åt till att gå från idé till färdig adventskalender. Jag har umgåtts med Elvis, Robbie, Colorado-borna och doktorerna i Seattle och provat årets clementinglögg medan den växt fram under veckan. Pepparkakshjärtan i filttyg som formades av saxen, strykjärnet som blev klibbigt och fastnade innan tekniken övats in, stygnen som tråcklades fram medan jag önskade att jag kunde sy som en kirurg och de små paketen som slagits in i vitt omslagspapper med röda snören. Så kul att bli färdig och så kul att kunna föra vidare en riktigt trevlig tradition.
värmländskt guldkorn med söderbönan
Värmande ullsulor till kängorna och blåklintsblå mohairsockar hamnade i mina papperspåsar. Och därtill en present, till den kommande lilla bönan. Den var för bra för att låta bli även om blivande mamman var med (kommer med all säkerhet på bild senare, när den är klar och levererad). Sedan åkte vi nöjda söderut igen.
Vi har det sannerligen alldeles förträffligt trevligt när vi är på bilturer på ovana mörka vägar för det här var inte första gången vi råkade åka en lite längre vända än vad som var meningen på hemvägen (ja, nu skulle vi ju inte säga det till någon att vi körde fel, men.. jag kunde inte låta bli).
nio timmars after work
fear no darkness, promised child
Då är det kanske extra viktigt att samla på de där sakena som gör mörkret mindre grått. Som att andra vita kaninen kommit på efterlängtat och uppskattat besök i Spegellandet och att vi idag fått jobba tillsammans första gången någonsin. Att två gröngölingar faktiskt klarade sig rätt bra själva förra veckan. En nittoårig dam som med egna ord tyckte det var häftigt att åka sänglift efter operationen. Spontansnabbvisit på Artillerigatan för snart en vecka sen. Te som luktar tjära. Mitt-i-citys delikatessdisk på fredagkvällen. Manchego och Mauro primitivo. Lördagslunch på återöppnade Via appia med Söderbönan och efterätt på Espresso house. Ett kort möte med den som är allra bäst på att säga att jag är bäst i Underlandet (tack föresten, men du är ännu bättre!). En fin stund på söndagen med hela familjen Rollof när vi såg tusentals ljus sprida sken över älskade och saknade människor. Att med mannagrynsgröt innanför västen lämna både bil och cykel hemma för att premiärprova apostlahästarna till sjukhuset. Trettio minuters musik, motion och frisk luft, både dit och hem och sen nästa dag igen. Medarbetare i Spegellandet som tar sig tid att tala om att jag gör ett bra jobb. Pepparkaksballerina till kaffet och varm nyponsoppa med kardemummabullar till mellanmål. Såna saker.