and it already did
Först var det bara en söt inredningsdetalj utanför den gröna tapasbaren i La Latina. Sen dök de upp i skyltfönster längs Fuencarral och affärerna verkade ha drabbats av en invasion av fåglar och söta fågelburar. Överallt runt i Madrid såg vi dem och förundrades över överflödet. När vi var inne, bara för att titta, i amerikansk-inspirerande take away coffee-stället Happy day fann vi den här finaste, härligaste bilden. Something GOOD is going to HAPPEN. Å vad jag gillar den. Och efter den underbart goda chevrésalladen med granatäpple och hallon gick vi vidare i kvarteren och dök på ännu fler fåglar. Broscher och halsband och bilder. På finaste spanska bloggen Ladydesida finns de, både fria och i burar. Där finns också söta, svartvita tedrickande flickor och inspirerande bilder. Vi vet fortfarande inte hur invasionen av fåglarna och burarna hänger ihop. Om det har något samband eller om det var våra ögon som såg vad vi ville se. Men en sak är säker: man blir glad av fåglarna och av de här orden. Och det är ju egentligen det enda som spelar roll.
speilar du inte svensktopplåten sou döödar dom daiiij
Det var jag, Söderbönan och femtioplussarna. En
120 år gammal manskör firade jubileum och vi kom dit enbart för inbjudna dragplåstret Helen. Och visst fick vi skönaste skönsången av Sjöholm. Låtar från Visor-skivan, finaste versionen av Kents
Sverige och hennes klassiska tolkning av
Come give me love. Det är inte många jag lyssnar på just bara för rösten och personen men Helen bara tar för sig och upptar en plats i mitt musikaliska utrymme (som annars lutar åt ett helt annat håll), utan att egentligen fråga om lov eller be om ursäkt för sig. Det var en mäktig avslutning med
Kristina från Duvemåla på engelska, obligatoriska
Gabriellas sång med manskören i bakgrunden och så tillsist låten som så många svenskar lyssnat på i vecka efter vecka, i år efter år på P4. Hon berättade en anektot om när hon skulle spela på skånska landsbygden och arrangören gav henne en stilla varning till vad som kunde hända om hon uteslöt
Du är min man. Vi gick därifrån mycket nöjda och utan att behöva ta till minsta blodspillan.
skynda att läsa
Inte trodde jag att det skulle vara Alex Schulman som tog mig tillbaka till den trollbindande världen som ord mellan två pärmar kan utgöra. Med hans välskrivna, lättillgängliga, berörande och oerhört fina berättelse om pappa Schulman,
"Skynda att älska". Trots allt vi gjorde i den spanska huvudstaden så var boken, som jag köpte på Landvetter, slut innan jag åter landat på svensk mark igen. Tack till både
Saralill och
Johanna för inspirationen. Kan hända att jag aldrig skulle tagit den i min hand annars och då hade jag missat något riktigt fint.
en slags nyuppstart
Jag vet inte vad som hände innan jag gick ut i solen i måndags. Tydligen blev det ingen bild av "Väntan" då (fast det skulle varit passande i min frånvaro) och inte heller något "På väg" (fast det var just det jag var). Kanske hade jag för bråttom efter den härliga morgonen med frukost på balkongen. Bråttom iväg för en egen dag i Madrid. Med musik i lurarna från förmiddag till sena kvällen. Hur som helst är jag tillbaka sen ganska länge nu från skinnjackeväder och ljumma vindar. Från storstadsöverflöd, sena kvällar och lugna förmiddagar. Från señorita L:s förträffliga sällskap under tapaskvällar med flamencosång och alldeles för starka caipirinhas. Från roligaste otvugna shoppingen på Fuencarral och mysigaste caféerna med te-tema och kakaoaffär. Jag ska försöka ta mig samman och sortera orden och bilderna och allt. Fast för den sakens skull inte heller dränka mig själv eller någon annan. Ja, jag gör ett försök (eller möjligen flera).
fototema: vantan (bonus: pa vag)
och vi ses bland dimmorna i norr eller i söder
Om 36 timmar lyfter ett plan mot Madrid. Och jag är förhoppningsvis ombord. Jag lämnar den här evighetsvintern för en annan typ av vår. För en helg och några dagar till åtminstone. När jag kommer tillbaka ska jag försöka hämta igen lite av den skrivglädjen jag alltid annars har. Kanske ska jag berätta om födelsedagsfirande med Underlandet genom Tim Burtons ögon, om skönaste skönsång med Helen Sjöholm och om riddare och rosor. Om våffelfika, käravännerfika och trevliga jobbfikastunder. Om allt som gjort mig levande de dagar och veckor jag inte synts till liv här. När jag fått lite perspektiv från en annan balkongutsikt i en annan stad och i ett annat land. Eller så börjar jag därifrån jag är just då och berättar precis det jag har lust med för stunden. Det brukar ju oftast bli bäst så. Så som lilla A lever. Helt i stunden och nuet, utan måsten och prestationer och bara det som är roligt. Mycket gör mig glad just nu och en av alla de saker, var i söndags, när jag fick min allra första teckning signerad henne. En tomte är det, för den som har svårt att se.
Ses snart igen, kära vänner
jag är här fast någon annanstans
Det börjar ljusna. Klockan sex på morgonen och på kvällen är det ljust på horisonten och därimellan överallt. Det är härligt ljust och snart blir det vår och snart skriver jag lite till. Kanske till och med mer förr än senare. Det är säkert, så ha tålamod för jag tycker om att ni finns där på andra sidan skärmen. Under tiden vrider jag upp volymen och lyssnar på Lasse och Melissa. Och på dem båda ihop. Och sjunger högt till Mamma Mia i bilen för att inte somna bakom ratten.
