Egentligen känns det som jag gjorde slut på ord för den här veckan redan i måndags kväll. Då åt jag Fox-kolor, bilar och lakrits och skrev en sex sidor lång rapport om den praktiska examinationen som jag gjorde på förmiddagen. "Uppsövning" är väl egentligen fel ord , eftersom man brukar säga att man söver ner, men ändock upp till bevis att tretton veckor i Underlandet givit någon form av utveckling och resultat. Att jag kan vara ensam värdinna för tepartyt om ni så vill, eller åtminstone styra upp situationen och ta hjälp när festen urartar.

Ingenting gick nämligen som planerat med patienten. ALLT krånglade och var svårt, till och med för operatören. Men det gick ändå och det är det som är huvudsaken! Alice blev inte utvisad från det underliga landet. Och visst är det en oerhörd skillnad från den där första gången när ett laryngoskop sattes i handen på mig, men känslan av att någon snart kommer att ertappa mig med att jag bara är där och låtsas kommer nog ändå sitta i länge..