Det luktar ganska jättemycket försommar i köket just nu.

Vår älskade sovrumslampa lyser så härligt på kvällen att jag bara måste dela med mig. Tvinga å på er den fula blommiga skärmen och den palmstamssvarvade foten igen litegrann. Som kompensation följer en oklanderligt bildskön majbäck från baksidan av logen där en fyrtioåring firades förra helgen. Därinne bjöds på grillat och tårta och välbehövlig infravärme och när kalaset var slut var majkvällen fortfarande ljus över hembygdsgården. Även tidiga mornar är ljusa och gör cykeltur till jobbet oändligt mycket lättare att tvinga sig ut på. 4,5 mil sammanlagt på tramporna denna veckan å då jobbade jag bara tre dagar!

Mysig hotellfrukost innan jobbkväll förra veckan (kan vara en av de bästa grejerna, om det nu finns så vansinnigt många bra, med att jobba kväll; att kunna ses å äta äggröra, hembakat filmjölksbröd och pannkaka med hjortronsylt)! 

De sura bilarna åt varken jag eller Isa upp när de damp ner på täcket (hallå, jag gillar originalbilarna bäst! Å helst innan jag borstat tänderna).

Söndagslunch hos lillasyster under virrvarret var den riktigt mättande vaniljpastan som faktiskt fick ursäkta lite där på slutet för vi ville minsann få plats med ostkakan och hallonsåsen också. Femkilometerpromenaden på Skutberget gjorde nog ett skapligt försök att skaka bort lite av grädden.

Å så Salmiak-cremen då, jag vet inte jag, salt var den visserligen, men god? Det såg nog roligare ut utanpå om vi säger så.

Utanför fönstret till biblioteket har päronträdet börjat blomma. På de kala grenarna som vi brutalt blottade och befriade i höstas har nytt liv vågat sig fram. Det är en trevlig påminnelse om att även om ambitionerna med grönsaksodling och växthusupprustningen förmodligen kanske inte kommer så långt i år så är faktiskt trädgården redan laddad. Helt utan grävning och planteringsjord och allt vad det är så kommer det både bär och frukter nästan lite oförtjänt gratis. Någon annans planering och tålamod ger år efter år nya skördar. Visst ska det bli grönsaker och kryddor också så småningom, kanske först bara i krukor på altanen när väl trädgårdsmästarambitionen blivit upphunnen av prioritering, ork och tid men det ska inte stressas fram. Trädgården ska få sin beskärda del ab uppmärksamhet tids nog och innan dess finns det som sagt mycket att hämta redan.

De golfklubbor jag hållt i tidigare har hört till kategorin mini. På en minigolfbana alltså. När Torsby bjöd på strålande sol efter den regniga bilturen genom Fryksdalen föreslogs det att vi skulle åka till rangen och slå lite. Lite skeptisk var jag nog eftersom golfklubbor i den familj jag kommer ifrån snarare orsakat besök på sjukstuga (om än bara ett enda) än långa bollar i fina bågar över gröna gräsmattor. Inte avsiktligt förstås, men ändå. Och här nu med familjen som avverkat betydligt fler hål än de i prästosten på frukostbordet. Men det var kul faktiskt, uppfylld av inspirerande "göra nåt jag inte gjort förut anda" testade jag nian, drivern och puttern i rask takt och när jag väl hittat den rätta swingen var det svårt att sluta. Bara bolltillgången begränsade min framfart när uppmuntrande tillrop fastställde att jag nog hade talang och de små vita tillslut landade närmare 125-metersmarkeringen. Solen stod lågt över banan där på lördagkvällen och aktiviteten dolde det kyliga i luften efter ett tag. Det var en riktigt fin uppladdning inför den välsmakande avrundningen av dagen som landade i magen lite senare på middagsbordet.

Vad kan pigga upp mer när man varit lite krasslig och haft tråkigt hemma än en långlunch med fru R med Möruddens vatten som utsikt. Sen att man en och en halv timma tidigare fick ett infall och svängde ihop en mjuk chokladkaka som precis hann komma ut ur ugnen innan avfärd förstörde inte alls den fins stämningen. Den var fortfarande ljummen där den stått på bilsätet medan vi åt maten inomhus och när vi flyttade ut efter kaffet lyckades den kanske inte rent fysiskt att upprätthålla värmen på oss när vänervinden låg på och regnmolnen långsamt tjockade till sig men den bjöd däremot på ytterligare en ordentligt trivsam stund med spörsmål av vitt skilda karaktärer avhandlade. Det var de första regndropparna och lite smått blånande frusna fingrar som tillslut tvingade oss därifrån, annars hade vi kanske suttit där än.

En av de små fina saker med att bo i ett halvt eget hus..

Det blir, som väl känt, inte alltid som man tänkt sig sådär fint i huvudet med promenad till brasa å efterrättsbjudning hemma. Det blev istället en tur förbi macken med bilen och en snabb skymt av elden genom rutan. Sen en härlig liten kort sväng ut på ö-omgivningarna och på slingrig väg förbi sommarstugor och pampiga villor ner mot vattnet. Lyssna lite på tystheten och snabbt äta upp glassen (som förövrigt inte alls kommer bli någon ny favorit) innan det blev alldeles för kallt om både händer och tygskorsfötter. Mini-majbrasan sen hemma i spisen både räckte och blev över av värme under årets sista aprilnatt.