Gå ned till tvättstugan med den fina burken istället för en ful kartong gör att tvättberget faktiskt blir en aning mindre överväldigande. Faktiskt. Om man bestämmer sig för det. Även om det var i största laget den här gången, tvättberget, det hängde tvätt överallt där ett tag. Och att städa hela dagen helgen med bästa musiken på hög volym gör det nästan roligt. I alla fall att inventera bland mössor och vantar, ställa fram höst- och vinterskorna på hyllan och skriva önskelistor på nyköp innan kylan kommer ordentligt. Känna att det faktiskt ordnar till sig lite i huvudet i takt med att var sak hittar tillbaka till sin plats och dammråttorna jagas undan.

 

Nu ska jag återgå till spellistan och fortsätta röja, både till musiken och bland alla grejer. Jag kunde ha blivit färdig igår, men då hade det inte blivit ett behövligt avbrott och en tur till Skattkärr. Då hade jag missat både trevliga sällskapet och egen pizza med basilika-mozzarella, körsbärstomater, zucchini, champinjoner, parmesan och Crema di balsamico. Någon måtta får det vara på städglorifieringen och till kvällen ska jag absolut vara färdig (då väntar betydligt trevligare saker)!

'

 

 

 

 

Jag köpte två buntar rosa rosor på vägen hem. Bara precis för att jag kände för det fick de följa med hem och för att de var alldeles bedårande rosa-vit-gröna. De gjorde starten på helgen riktigt fin tillsammans med tidningar, indian chai-te och smörgåsar med philadelphia + röd marmelad och bregott och honung tidigare idag. Långt ifrån potatischips och reklamjingelsång men med hög mysfaktor i soffan, allt medan den grå eftermiddagen övergick i svartnande kvällshimmel. Mad Men har jag inte upptäckt ännu, men första avsnittet har precis börjat snurra. Nu med Montepulciano d'Abruzzo i glaset och Anton Bergs marsipanchoklad som tilltugg.

 

Makrillviken är långt härifrån, men det går att skicka leenden genom osynliga ledningar och jag har det riktigt bra till på söndag trots allt.

 

Vi tog med farmor till vallokalen, lillasyster och jag. Vi hjälpte henne att rösta på det hon alltid röstat på. Bakom skärmen säger hon med hög röst och glimten i ögat "Ni lurar mig väl inte nu?!". Sen tog vi förmiddagsfika på Lundstedts konditori och skålade för rösträtten med tekopparna. Om farmor fick bestämma skulle vi äta bakelser tills vi rullar fram. När hon stod på balkongen för att vinka till oss när vi gick skyndade jag mig fram med kameran och det jag får på bild är min fina, humoristiska farmor med händerna framför ansiktet! Sedan åkte jag hemåt för att gå till min egen vallokal. Solen sken, klackarna klapprade och vid skolan letade sig kön med röstberättigade till och med utanför dörrarna. Det slog mig att jag nog inte röstat på valsöndagen de senaste gångerna. Jag har varit bortrest och förtidsröstat mest. Men det var en ganska mäktig och högtidlig känsla att stå där i kön och se alla människor gå och göra sin röst hörd. Alla får vara med och bestämma vilket Sverige vi vill ha. Och det kändes så himla bra. Förhoppningsvis blir det den känslan som vinner. Den om ett varmt land.

Lillasyster Hyster tyckte att vi skulle ha en må-bra-helg när hon skulle komma. Jag tyckte det var en alldeles förträffligt bra idé. Och jag tjuvstartade till och med med årets friluftsdag med jobbet. Att lära sig lite salsa på jobbtid är grejer det. Särskilt i överraskande sällskap med finaste Miss V och sen få runt strandängarna vid Mariebergsskogen och prata om allt fint innan den efterlängtade och väldigt välsmakande lunchen.

Sen blev det kväll och lillasyster anlände. Vi promenerade direkt till Guldapan för fredagscava och deras små söta och underbart goda smörrebröd. Det bubblade både i glasen och i mig och det kändes som starten på en riktigt bra helg. Vi pratade om en massa som jag redan glömt, men det var riktigt trevligt och vi fortsatte prata hela vägen hem, medan vi gjorde efterrätten och när vi såg filmen också för den delen.

 

Efter lördagsfrukosten for vi till Alsters herrgård och medan solen tittade fram bakom molnen köpte vi palsternackor, lingon, knäckebröd och sötaste lilla kålhuvudet på höstmarknaden. Och innan mysiga lunchen på Vilmas inhandlade vi också nya träningskläder och invigde dem sen på Skutberget efter middagsplanering och eftermiddagsfika från Hanna Larsson. Lördagkvällen blev mörkare och mörkare medan vi drack vin, åt cornichorns, rårörde lingon, rullade dinkelköttbullar och mosade palsternackor och potatis. En riktig höstmiddag blev det tillslut. Yatzypartiet gick sådär, trots att jag slog fem fyror på Mirakel-plattan, men det gjorde mig inte så mycket.

Idag har vi spelat badminton och blev så inspirerade av alla endorfiner och nya kläder så vi var tvugna att gå en promenad direkt efter också. Och vi har pratat så mycket idag också. Till lunch lagade vi morotssoppa med örtkesella och äppelpaj med kokos till efterrätt. Massa god mat har vi ätit och mer därtill blev det över. Som lillasyster sa "det är en riktig må-bra-helg när man till och med kan fortsätta äta gott och må bra efter att helgen är slut". Hon sa också att hon sagt på jobbet på fredagen att hon såg fram emot att åka hit; "för att man har det så bra när man kommer till dig". Jag har det också bra när du kommer till mig, alldeles förträffligt bra. Och jag mår verkligen jättebra efter vår fina helg. På alla vis.

Precis ett halvår sedan nu kom de, röda och gigantiska, med för mig mystisk budbärare, och för alla andra på jobbet från en lika mystisk avsändare. Det känns på samma gång som igår och som en evighet sen, de där första veckorna. Som en magisk och förtrollad dröm som jag ännu inte har vaknat ur. Fast jag har snarare vaknat och insett att drömmen faktiskt är verklighet. En verklighet som till en början kändes helt upp-och-nervänd men egentligen istället hamnat alldeles precis rätt. Och alla de fina orden är ämnade för mig. Och jag försöker att förstå att det är så. Och när jag inser det så svämmar det över ibland.  Över alla breddar svämmar det.

Ett åttiosexårigt födelsedagsbarn som älskar kräftor stod i centrum på fredagkvällen. Bubblet var en aningen sött men anpassat efter huvudpersonens preferenser. Hon följde intresserat med i samtalen om valkampanj, boktitlar och konstnärliga ådror och bråck. Att hamna mitt sådär i en helt annan familj än sin egen och höra till på något vis. Konstig och naturligt bra på en och samma gång. Himlen var becksvart och full av avlägsna solars sken från en svunnen tid under färden tillbaka norrut mot den större staden.

Dagen därpå lyste vår närmaste sol alltför intensivt för att kunna ignoreras framåt förmiddagen. Tredje långa promenaden för veckan och en härlig känsla i kroppen av att sätta igång mitokondrierna ordentligt i varje cell. Härligt också att kliva in i chokladbutiken och välja ut en passande kaka i fint omslagspapper, promenera hemåt igen och stoppa ner den tillsammans med finbubbelflaskan till nyblivna NYC-äkta paret. Telefonsamtalet som satte småbekymmer i helt andra proportioner kom lite oväntat och alla ord kändes små och obetydliga i stunden. Påminnelsen om det allra mest väsentliga tog en oblyg och självklar plats i rummet och kvällen blev tillslut väldigt fin ändå på sätt och vis.

Nästa morgon var väldigt tidig och solen hade nästan inte tagit sig upp ovanför trädtopparna ännu när det bar av söderut igen. Nya och gamla historier berättades och bilden av ett liv växer sig långsamt sig större precis som de allra finaste känslorna. Det korta och på förhand aningen otippade mötet vid kanalkanten, på grund av en bil som visst kanske inte alls går att laga, var ett riktigt trevligt inslag. Och så bar det återigen iväg tillbaka med en större värld i bagaget, bubbel i hjärtat och hoppfulla tankar.

Egentligen skulle vi ha farit till Varberg den här helgen och jag hade sett fram emot det. Men det blev något helt annat istället. Och jag kan inte sluta le.

Jag tänkte inte på att ta med kameran idag, eller rättare sagt, jag tror nog jag faktiskt lämnade den hemma just för att det ibland faktiskt är skönt att njuta av stunden som den är, utan en kameralins emellan. Men oj vad jag ångrade mig fort när jag såg allt det fina mrs CKN hade gjort. Jag borde föresten ha vetat bättre. Det är alltid fantastiskt att få komma på middag till det gula huset. Både för ögat och gommen. Det ser ni ju bara själva. För visst var jag bara tvungen att dokumentera det med lånad kompaktkamera och ovan hand, när det till och med serverades blomster på faten. Så nu får du se, mamma, vad jag fick ändå (och alla ni andra intresserade också förstås)! Och lika mätt som Tiger ser ut att vara, blev jag, särskilt efter mitt bidrag till kvällen: efterrätt i form av keylime paj med oreo-cookies som jag så lämpligt råkade ha rester av från gårdagen. Tur var kanske att vi grundade inför kvällen med en timlång promenad längs Klarälven i den härliga septembersolen. Hur som helst en riktigt fin torsdag.