Ett tag trodde jag att magin hade försvunnit. Att det roliga hade begränsad hållbarhetstid för att sen vara förbrukat och slut. Teet hade blivit svagare, gästerna flyttat för många varv runt bordet och hasselmusen brydde sig knappt om att försöka hålla sig vaken när hattmakaren och påskharen tilltalade honom. Jag vet inte om det tillfälligt kändes som att jag kastades ut i min ensamhet på öppet hav. Utan livboj eller ankare att hålla i. Utan kommunikation med omvärlden. Eller om det var så att det blev för mycket av det enkla och säkra, det redan invanda och en känsla av löpande band snarare än utmaning och utveckling samtidigt som det svåra blev stort och skrämmande och skönt att slippa undan.

Att bli ifrågasatt utan att ha mer argument för sin sak än att någon annan lärt dig tillvägagångsättet är som att sitta i en båt utan åror när någon ber dig att ro. Att ständigt stå inför beslut om tillvägagångssätt vid vägskäl där skyltar pekar åt olika håll men leder till samma plats gör mig så förvirrad och trött ibland.

Veckan som gick återkom dock den där härliga narkosmagin. Större operationer, intressantare ingrepp och förberedelser, tydlig och pedagogisk handledning men ändå självständigt. Långsamt förbättrat självförtroende under veckan. Samarbete. Mod att ta mig an blivande mammor och upptäcka att om man bara tar saker steg för steg så går det ju faktiskt vägen. Och hjälp finns på nolltid. Så härligt att magin återvände till Spegellandet, så härligt att fortsätta våga fortsätta resan. Annars skulle ju Alice vara tillbaka där på gräset vid flodkanten utan spår efter den vita kaninen och det spännande Underlandet.