Hjälpars. Inställningen "det blir som man tänkt sig" ska jag öva stenhårt på framöver. Alltså, att om man tänker att det ska gå bra och att det kommer att bli positivt så är det mycket större chans att det faktiskt gör det än om man tänker motsatsen. Blivande barnmorskan tyckte häromdagen att jag hade tuffat till mig det senaste och att jag hade antagit attityden att man klarar mycket mer än man tror och att perfektion inte är något att sträva efter (för det går ju egentligen inte ens att uppnå). Man duger faktiskt och alla andra är inte tusen gånger smartare och bättre människor. Och nu är det upp till bevis. För visst är det lätt att vara tuff och peppa någon annan när man har kommit så pass långt att man är ganska trygg i den situation som förut var oviss och skrämmande. Skillnad är när man själv står där igen med pirret och alla farhågor inför det man ännu inte vet att man kan. Så är det. Men jag har ju faktiskt klarat av det förut. Och det är inte in i en trång och otäck lejonkula utan utgång jag ska. Det är ut på ett spännande hav av nya erfarenheter. Eller snarare ner i Underlandet igen.

Snart ska jag byta jobb. Och det kom ganska plötsligt.