För en utomstående kanske det låter lite konstigt och fel att det blir spännande och "roligt" när det händer något utöver det vanliga i Spegellandet. Ur ett patientperspektiv är det självklart aldrig så, men man måste skilja på det i sådana situationer. Om man skulle stå där och tycka synd om patienten skulle man ju tappa fokus och inte kunna koncentrera sig på att ställa allt tillrätta igen. Nej, det "roliga" i en sådan situation är att känna hur adrenalinet (förhoppingsvis) skärper alla sinnen och förmågor, att veta vad man ska göra, hitta ett bra samarbete med de andra och känna att man tillsammans, med gemensamma krafter faktiskt gör allt för att klara ut situationen och rädda patienten. Och sedan efteråt reflektera och lära sig vad man gjorde bra och mindre bra för att kunna göra det ännu bättre nästa gång. Igår var en sådan dag. Efter lunch hamnade jag mitt i händelsernas centrum och i tre och en halv timme framåt jobbade vi, tre doktorer och två anestesisjuksköterskor, med att hålla patientens cirkulation igång medan kirurgerna på andra sidan skynket gjorde sitt för att få kontroll över situationen. Det fick de tillslut. Och vi också. Sen gick jag hem och somnade pladask.