Det luktade våt asfalt igår. Sådär som det gör när marken blivit uppvärmd av solen för att sen bli kysst av regnet. Sådär som det gör när den varma, ljusa delen av året äntligen kopplat greppet och segrat över tråk-kall vårvinterluft. Så borde det ju i alla fall vara när april alldeles snart är till ända. Så borde det ju vara är ljumma majvindar är så efterlängtade att man nästan blir lyrisk var gång solen visar sig. Medan regnet sköljde bort lite av vintergruset på vägarna konstaterade jag att min cykel inte längre finns. Inte någonstans där jag vet i alla fall. Av någon anledning blev jag ändå varken arg eller frustrerad. Kanske för att jag vet att det finns viktigare saker att bry sig om än en cykel. Kanske för att jag hade bråttom hem att laga skaldjurssoppa åt bästaste Söderbönan och mig själv. För det var en riktigt fin kväll igår fastän regnmolnen dolde det mesta av solen och en människa, vars psyke jag inte förstår mig på plockat åt sig min låsta tvåhjuling. Det var tre trevliga timmar av prat, musslor och fänkål, mer prat, hallon, kiwi, kokos och choklad och ännu lite mer prat. Så trevligt att vi snart måste göra det igen, om jag får bestämma.

Och sen ringde telefonen, i precis rätt tid, som den bästa avrundningen man kan tänka sig. 

Ett litet kort sms på lördagsmorgonen och så blev min kväll och nästa morgon så här fin. Jag blev inbjuden till mästerkockarna på Lorensberg som så många lyxiga gånger förut. Den här gången var inget undantag. Det är alltid så fint och så gott och så speciellt på ett ändå så enkelt sätt. Bordet var ännu inte ute i uterummet men vi improviserade och dukade på sittbänkarna och la ut kuddar på golvet. Så kan man faktiskt också göra. Särskilt när kvällssolen värmer och faten svämmar över av goda smaker; oliver, färsk ananas, grillat bröd och halloumi, lax med solrosfrön och ruccolasås.. och bubblande vitt vin. "What's the occasion..?" kan man lätt undra, men det är ju just så här det ska vara. Man ska njuta för att man har lust, inte bara när det är ett speciellt datum i almanackan eller något att fira. Det är de gångerna man njuter som allra mest.

Med bubblet och efterföljande rött till nybakade bounty-chokladmuffins och en stund i soffan kändes en taxiresa hemåt mer jobbig än att stanna kvar. Och tänk, då fortsatte lyxen nästa morgon med nygräddade supertunna pannkakor och hemlagad körsbärssylt. De skämmer bort mig alldeles förfärligt, mina vänner i det gula trettiotalshuset.

I tisdags innan sushi med spegellandsinvånare var jag på bästa affären Stick och sy och köpte virknålar och garn. Jag har inte virkat sen mellanstadiet, (och då var det säkert bara ett långt snöre med luftmaskor) men nu skulle jag utrusta mig inför onsdagskvällen. Vi skulle nämligen ha något så trendriktigt som en virkkväll (hmm.. visst blir det ännu mindre syjunta och nördigt om man samtidigt kallar det trendigt..). Vi var en helt ny fin konstellation av kreativa vänner och Saralill hade ordnat så mysigt i köket. Det var en riktigt trevlig afton. Nu var kanske inte virkningen i fokus mer än mot slutet av kvällen, men oj vad man bara fastnar och inte kan sluta när man väl har börjat. Tiden flyger iväg snabbare än när man sitter vid datorn. Jag lärde mig både fasta maskor och stolpar hur lätt som helst och ambitionerna blir fort stora. Det här ska bli en sjal är tanken. Kruxet är bara att den blir kortare och kortare ju bredare den blir så tillslut kanske det blir något annat. Oavsett så är det faktiskt riktigt skoj.

Att ta emot en åttioårig man på morgonen och stå vid hans sida när han får ryggbedövning. Att ge honom den information han behöver för att känna sig trygg och visa att jag kommer att finnas där under hela operationen. Att hitta en gemensam kommunikationsbas där humor och tillit bidrar till en, efter omständigheterna, någorlunda behaglig stund innan sövning. Att ha en tydlig och bra plan tillsammans med narkosläkaren och en utvecklande dialog under hela ingreppet. Att se att det faktiskt verkar fungera. Att väcka patienten och överlämna till uppvakningsavdelningen under lugna omständigheter för att sen komma tillbaka några timmar senare och se mannen vinka till mig. Han vill berätta att han varken har ont eller är illamående och att det ju faktiskt blev så bra som jag sa att jag skulle försöka se till. Han ligger där och ler och mår fint fast han inte längre har kvar sin högra njure och uretär. Det är faktiskt ganska fantastiskt.

Alltså, har ni sett nån sån här liten häst förut? Ett några dagar gammalt MINIshetlandsföl med sin lilla lilla mamma. Det ser inte ens ut som en häst, utan en lurvig konstig korsning mellan åsna, hund och får.. Lite blyg var den också, så det är bara den lilla baken och minisvansen som fastnade på bild. Sådant roade vi oss stadsbor med mitt emellan smörgåstårta och cheesecake på kalaset i Tidavad förra helgen. Perfekt kombination om du frågar mig.

Jag sitter i köket med balkongdörren öppen. En filt om benen och extra sockar medan solen värmer i ansiktet. Åtminstone en liten stund till, innan den fösvinner bakom cypressen och nedanför hustaken. Inifrån värmer rosévinet en aning och jag bryr mig inte ett dugg om att det är måndag. Det var en utmattande men fin dag igår. En dag som inte skulle blivit densamma om inte en vulkan långt borta spritt sin aska över ett lamslaget europeiskt luftrum. Ja, till skillnad från många andra är jag faktiskt glad att isländska vindar blåser hitåt. För det ändrade planer och möjliggjorde nya. Det gjorde ett trevligt tjugofemårskalas till så mycket mer än bara det. Det förde samman människor som aldrig träffats och det kändes varken konstigt eller fel. Bara så himla rätt och hur bra som helst helt enkelt.

Tillbaka till Madrid för en stund igen. Till Calle Orellana och Cacao Sampaka. Chokladbutik och café i ett. Himmelrike liksom. Och mitt emot den märkliga husfasaden. Vi kunde inte avgöra om det var gudar eller hjältar eller helt andra figurer. Sen gick vi in och läste tidningar och njöt en smula. Jag med min choklad ganache och caffe cortado, señorita L med finaste glassen och skummande cappuccino. Vi bestämde att nästa gång gör vi som hon vid bordet intill och beställer bubblande cava till pralinerna. Då blir det nog ännu, ännu lite bättre.

Att fylla år i någorlunda nära anslutning till påsk (ja, mer än en månad sen nu förstås) gör att man kan få sådana här underbart fina påskägg. Fyllt med lyxigaste kusmi tepåsar i tyg.. Fast då måste man ju förstås också ha sådana fina vänner jag har, som kommer att tänka på just mig och mitt kök när de får syn på ägget i affären. Som syster Rollof. På långfredagen hade vi en alldeles förträffligt spontan och trevlig kväll. Libanesiskt inspirerad mat, virknålar och fasta maskor och oplanerad övernattning med efterföljande strålande påskaftonsförmiddag. Finfint det.

Lilla trumpetande påskharen som får vara framme året runt köpte mamma i gamla stan i Stockholm för längesen.

Under min egna dag i Madrid var jag inne på Mango på Fuencarral. Fingrade på den där väskan jag fastnade för vid första anblicken. Tänkte att jag ju faktiskt inte BEHÖVER någon mer tygväska just nu. Sen var jag där igen i butiken på Gran vía och fingrade lite mer. Tänkte att det är ju faktiskt för en god sak. Scarlett Johansson har i samarbete med Oxfam international designat den här väskan till förmån för Haiti. Nu vet jag ju egentligen inte hur mycket pengar som går direkt till dem genom att jag köpte väskan, men jag gillar den ändå mer just för att det åtminstone är litegrann. Mönstret är en gammal karta över Haiti och den passar så bra till skinnjackan och med den roliga, men helt ovälgörenhetsamma volymknappsbroschen som jag också köpte under min shoppingdag.

Jag gillar också mitt "all of us" armband från Rädda barnen, det passar särskilt bra med MINT armbandet jag fick från lillasystrarna. Självklart kan man ju bara skänka pengar, och det gör jag ju också, men såna här saker känns riktigt roliga att köpa.

Nog för att vi hade fina måltider runtom i den spanska huvudstaden; både tapas i La Latina, indisk lunch på utomhusservering, arabiskt lamm, couscous och mynta sittande på golvet och chevéost i olika former, men den allra bästa middagen under Madridvistelsen var den jag och señorita L handlade hem och tillagade själva på fredagkvällen. Vi köpte färska skaldjur i överflöd och därtill oliver från disk, ost, bröd och vin. De fina små musslorna med vitt vin, citron och persilja, den stora krabban vi angrep med ovana krabbätarhänder och de gudomliga snabbstekta stora räkorna som man dog en smula av. Allt var helt perfekt och vi åt, helt hänförda, hur länge som helst. Och utanför fönstret, på åttonde våningen susade storstadstrafiken förbi som om ingenting hänt. Precis så ska det vara att äta. Så gott att man dör en smula.

Påskdagskvällen började med godaste, godaste salladen och slutade dryga åtta timmar senare med nostalgirockande Nirvana, Counting Crows och leksaksgitarrer, tidigt, tidig annandagsmorgon. Det var längesen en "dagen efter" känts så värd kvällen innan. Det var längesen vi hade så roligt när vi sågs. Så skoj att jag bara behövde föreviga det här.

Vi tog metron med sikte mot Goya och gick av vid Avenida de América. Efter att señorita L fyndat skor steg vi in i en helt annan värld. På Vailima fick vi förmiddagste i den allra underbaraste fikamiljön. Ett sånt där ställe man önskar att alla andra caféer skulle fatta att de borde vara. Så himla fint. Jag premiärprovade bloggfavoritsötsaken framför alla andra. Om jag ska vara ärlig så fattade jag inte riktigt, grejen med de fantastiskt omskrivna macaronerna men det gjorde inte tepartyt mindre mysigt för det. Vi stannade en lite extra lång stund där i fantasivärlden innan vi promenerade vidare mot Massimo dutti och nya trevliga shoppingfynd.

Finaste fina stället med kristallkronor och kakor under glaskupor..