För fyra veckor sen idag fick jag telefonsamtalet. Nu har jag redan jobbat i två. Mitt namn står ensamt i rutan för "anestesisjuksköterska" på journalerna, inte inklämt under någon annans namn och inte med något "an VUB" efter. Om inte jag hade funnits på plats och själv fortsatt väcka ett "akutsnitt" igår hade de fått vara en för lite på det omedelbara som kom på två hjul. Det går långa stunder när jag undrar varför det inte kommer någon var femte minut och tittar i fönstret så att allt är okej. Spegellandet är en konstig värld sa den vita kaninen idag vid en av dagens alla fikastunder. En konstig värld med underliga och speciella figurer. Det har jag förstått sedan länge och nu försöker jag förstå att jag är en del av allt det där konstiga och inte bara på tillfälligt besök.

"O Looking-Glass creatures," quoth Alice, "draw near!

'Tis an honour to see me, a favour to hear:

'Tis a privilege high to have dinner and tea

Along with the Red Queen, the White Queen, and Me!"

VÄLKOMMEN är veckans ord. Det ord som fastnade mest i mina öron under de första stapplande dagarna i Spegellandet. Både för att så många använde det bokstavligen och för att det redan fanns små lappar överallt med mitt namn på; på klädskåpet, skohyllan, värdeskåpet, facket och på den lilla magneten på planeringstavlan. Överallt var jag inkluderad och helt plötsligt "en av alla dom".  Jag tänkte på det sista veckan av praktiken på ett av morgonmötena; att det kändes så otroligt långt borta att jag någon gång skulle bli en jämlike med alla de duktiga människorna i där rummet.

Någon namnskylt har jag inte skaffat än, det tog en dag eller två innan jag började presentera mig för patienterna som "narkossköterska" och fortfarande känns det som att jag lurar dem en smula. Detsamma gäller när min nya vita kanin, eller förlåt jag menar guide, refererar till mig som sin kollega. Jag får nog bestämt ta och nypa mig lite i armen under helgen, men det blev faktiskt en riktigt bra start.

Det var längesen sist nu, men nu närmar den sig igen. Känslan av att vara på väg. Den känslan som infinner sig någonstans på väg till flygplatsen och som förstärks ju längre in i terminalen och flygplanet man kommer. När man sitter där högt ovan molnen blir allt så annorlunda. Endel saker blir obetydliga medan andra förstärks. Det är förändrat perspektiv, förväntan, spänning och frihet. Det är att resa.

Nu firar jag min examen med ett helgbesök hos señorita L i Madrid. Jag återkommer någon gång nästa vecka efter att jag landat igen och prövat mina nya yrkesvingar i Spegellandet samt firat cirkussommarfest med Näva-kollegor!

Från och med igår är jag anestesisjuksköterska. När den polletten ramlar ner, det vet jag inte riktigt. Det jag vet är dock att det här året har varit mycket speciellt: Så annorlunda, så jobbigt, så otroligt roligt.

Den där allra första dagen i september när jag kom in i klassrummet en halvtimma försent, eftersom jag inte ens hittade till universitetet satt 27 främlingar och skrattade åt att jag tajmade in precis när mitt namn ropades upp. Våra eminenta lärare stod de första dagarna och pratade om att skruva på rattar på narkosapparaten på känn och vi skakade bara på huvudet åt dem. Främlingarna blev snart välbekanta och två värmländska brandmän med nya ambitioner blev mina ständiga ledsagare. Jag har fått höra mer än jag nånsin velat och haft roligare än jag nånsin kunnat ana tack vare dem. De har förgyllt tidiga mornar på mörka bilvägar, oändligt många pastaluncher och blaskiga kaffepauser, timmar på hårda stolar framför PowerPoint-presentationer och de har gjort stunderna av frustration och turerna genom Karlskogas trafikljus till mindre plågsamma minnen.

De här sista dagarna har knutit ihop Örebrosäcken. Vi har gått från att bara skaka på huvudet åt att vi skulle kunna göra något själva till att diskutera läkemedelsdoser och tubstorlekar och vi har gjort våra lärare och oss själva både stolta och vemodiga. Örebronätterna var osäkra där ett tag i början av denna veckan, men nu har jag och brandmännen (eller förlåt, jag menar narkossköterskorna!) återvänt till Värmland med härliga minnen, en massa ny kunskap och en examen i bagageluckan.

.
De hade ordnat med tårta, en garvallvarlig
sista tenta och symboliska rosor.

Sista bilden på sista PowerPoint-presentationen,
jag instämmer helt

Den obligatoriska gruppsamlingen: två erfarna och resten nykläckta