Den här jobbveckan och förra har jag bestämt mig än mer än förut för att det bara kan gå framåt i Spegellandet. Även de gånger som det känns som att jag ramlar ner flera pinnhål på stegen så går det faktiskt egentligen bara åt ett håll. Ryggsäcken blir ju tyngre och tyngre för varje dag, för varje sak som går rätt och för varje sak som går mindre bra så fylls den på med erfarenhetskilon.

Jag skulle kunna fastna i den där jobbiga känslan av att vara så fokuserad på varje steg av förberedelserna för ett kejsarsnitt att jag glömmer bort att prata med de blivande föräldrarna. Jag skulle kunna känna mig lite som en bluff när en ambulanssjuksköterska som gick i samma klass i grundutbildningen kommer för att träna sig i att hålla fri luftväg på mask. Jag skulle kunna bli uppgiven och tänka att jag inte kan någonting när jag löser en kollega för kaffe efter att vi sövt en instabil, blödande patient och jag inte gör annat än att hoppas att hon snart kommer tillbaka eftersom jag inte har en aning om vad jag ska göra om det händer något. Eller så kan jag tänka att de gångerna egentligen bara är steg på vägen.

De sitter där i soffan, de där erfarna och pratar om allt de varit med om, om alla akuta situationer och komplicerade fall. Och innan jag hunnit börja undra hur man kommer dit, till att känna att man har något att tillföra i en sådan situation inser jag att det är genom att göra det jag gör varje dag på operation: Söva 93-åriga tanter, söva friska unga som får oväntade extraslag av gasen, söva kort och länge, söva, söva söva. Varje gång och varje dag är nya erfarenheter, extra pinnhål på stegen och fler kilon i ryggsäcken.

fotograf: lillasyster Hyster