Så jag skulle göra ett försök att jobba igår efter en vecka i soffan. En dags jobb och så vila lite igen. Och visst blev jag andfådd bara av att sopa bort 2 decimeter snö från bilen på morgonen, men det kändes ändå någorlunda okej. Jag kom dit och kom ihåg hur man kopplar ett dropp och allt det där och hjälpte till lite här och var där jag behövdes på morgonen. Sen larmade det. Ett sånt där larm som bara ljuder på hela avdelningen vid få enstaka gånger (som tur är). Ett larm som betyder omedelbart kejsarsnitt. Det är urbråttom för antingen mammans eller barnets eller bådas skull. Mer vet man inte. Förutom att de kommer med en gång och att det måste gå fort.

Jag satt och drack mitt morgonte i fikarummet och hörde larmet lite avlägset sådär. Undrade först vad det var som lät. Och sen gick det upp för mig i ultrarapid att det var bråttom och att det nog faktiskt var så att det bara var jag som var ledig och att det är jag som ska springa. Den där stunden som jag oroat mig för att hamna i. Inte vetat hur jag skulle reagera eller om jag ens skulle klara av det. Det händer nu. Och jag hittar fokus. Jag hämtar det jag behöver i läkemedelsrummet. Springer till operationssalen för att förbereda. Tar min plats. Delegerar adekvat till min erfarna kollega som också kommer. Darrar ordentligt på handen av adrenalin när jag drar upp sprutorna, men håller ihop. Låter ingen annan få anledning att ta över för mig, utan gör själv de viktiga sakerna som behöver göras. I rätt ordning och på rätt sätt. Utan att tappa fokus. Det känns som att minutrarna är hur långa som helst, men barnet är ute så fort efter att vi har sövt att jag inte ens hinner uppfatta det.

Mamma och barn mår bra. Det allvarliga läget är över. Vi hjälptes alla åt och jag fixade det.

Det betyder inte nödvändigtvis att det kommer att gå på samma sätt nästa gång, eller att jag kan slappna av och inte längre vara orolig för alla andra situationer jag kan komma att ställas inför. Men det är en enorm tröskel att komma över. Det är svårt att förklara för någon som inte vet hur det är. Att man kan vara lättad för att man lyckats med att göra något som faktiskt är ens jobb. Men idag är jag stolt. Och uppfylld av en hel massa positiv energi inför kommande utvecklande utmaningar.