När jag har varit och sett en biofilm kan jag aldrig bara resa mig upp och gå sådär som de flesta gör så fort eftertexterna börjar rulla. Som om de suttit och önskat halva filmen att den snart ska vara slut, så skyndar en del ut. Som om de plötsligt upptäckt att blåsan blivit överfull eller att det är en buss som går precis exakt när sista scenen är över, så bråttom har de. Jag behöver sitta kvar där sedan lamporna tänds. Helst hela eftertexterna ända till loggorna och texten om att inga djur tagit skada under inspelningen på slutet och så länge musiken spelar och mitt sällskap har tålamod att vänta. För det finns ju så mycket i en när man sett en film. Och då menar jag främst en bra en, men oavsett så fylls man av känslor, intryck och energi i någon form. Och jag vill stanna kvar i det ett tag. Känna efter och helst inte säga så mycket på ett tag. Jag tänker att de två timmarna måste knytas ihop och summeras lite innan man kan återvända till verkligheten och förhålla sig till den igen, kanske på ett lite annat vis än innan om filmen var riktigt bra. Och nu sitter jag här, visserligen inte i en biostol, men väl långt nersjunken i soffan efter Eat Pray Love och stannar kvar i Italien, Indien och Bali en stund och känner efter lite.

Jag stannade tydligen ordentligt för sen somnade jag i soffan innan jag klickat färdigt här och sov visst hela natten. Kanske var det filmen. Eller så var jag helt slut efter allt positiv energi under dagen: med långpromenad i solskenet och kylan bitande i kinderna och efterföljande afternoon tea med de båda Söderbönorna. Underbara scones och lemon curd och världens minsta semlor! Man kan definitivt ha sämre lördagar än så.

För ett år sen stod du där och väntade mitt på Hagatorget. Med den, i förväg ordentligt oroande, orangea jackan och det utlovade skägget stod du där och skrev eller pratade i din mobil. Såg dig om hela tiden. Och jag kände mig ännu mer sen än jag redan var. Men den vita mössan var ju tvungen att sitta perfekt på plats innan jag gick hemifrån. Jag hade förvarnat om en luva över huvudet, men ville i sista stund gå iväg så fin som man kan vara för en promenad en kall, mörk februarikväll med en fullkomlig främling som under två veckors tid skrivit annorlunda, konstiga och djupa sms. Din långa siluett gjorde stegen lite mer förväntansfulla ju mer jag närmade mig och när våra blickar möttes fylldes jag av en härlig känsla av att det nog skulle bli en bra promenad ändå. Du var söt. Och fastän jag fortfarande var ganska skeptisk till hur mötet skulle bli så blev jag plötsligt mer nervös än jag egentligen ville erkänna.

 

Hur säger man hej? sa du och så hade vi klarat av det. Vi började gå längs den frusna Klarälven utan något särskilt mål. Sen bad du mig berätta min livshistoria. Jag sa att den får man inte bara sådär på en gång. Skrattade till lite grann och undrade om jag kanske sa fel saker. Överallt längs snöklädda cykelbanor gick vi och de raka, oblyga frågorna haglade. Ständigt letandes efter bra svar utan att låta allt för dum eller konstig gick jag där bredvid dig och önskade att du redan kände mig. För jag är så mycket lättare att lära känna då.

 

Din iver att fortsätta promenaden ytterligare en bit gick inte att ta miste på när vi kom tillbaka till mötesplatsen. Hela ditt kropsspråk sa att du inte ville gå hem. Det skrämde mig inte. Och ditt, enligt spelets regler, inkorrekta sms, bara någon timma efter jag kommit hem igen gjorde mig bara glad och förväntansfull och lite pirrig. Men jag hade ingen aning om att jag precis hade träffat min riddare. Att det från den promenaden skulle vara vi. För All Tid om jag får bestämma.

Jag har provat att andas under vatten. På två andetag hade jag övervunnit den där föreställningen om att det skulle vara fruktansvärt obehagligt. Och sen var det mest bara fascinerande och spännande och fullt upp med att försöka kommunicera utan ord och att tryckutjämna på väg ner till 3 meters djup. På måndag är det dykkursstart. Vi får se om det fortsätter att vara lika fascinerande. Oavsett ser jag jättemycket fram emot att lära mig massa nytt.