Jag har lärt mig hur man känner igen riskor, de fina sotvaxskivlingarna och citrongul slemskivling. Jag har hittat gömda skatter av trattisar (ja, redan i augusti!), taggisar och vanliga gula och hoppat till av glädje vid varje nytt fynd. Jag har njutit av det fridfulla skogslugnet, av dofterna och av solljuset som silas mellan de resliga granstammarna. Jag har suttit i den mjuka mossan och kikat på allt det gröna genom kameralinsen och undvikit att plocka den spöklika, dödliga flugsvampen. Jag spenderade söndagsförmiddagen i skogen med pappa och L och på kvällen blev det en mycket god smörgås. I morgon är det första september och höst även i almanackan.

Innan jag såg det här på "So you think you can dance" insåg jag nog inte riktigt fullt ut vad det är vi gör  om dagarna på operation. Jag har varit koncentrerad på mina uppgifter, att komma ihåg moment och detaljer och ha kontroll över situationen. Inte haft fokus på att vi är ett oerhört viktigt led i kriget mot cancer, inte fokus på vad patienten framför mig går igenom. Koreografen Tyce Diorio och två av mina favoriter; Melissa och Ade gav ett ansikte till alla de känslor som finns där och det var oförglömligt.

Idag sa en av mina kollegor att hon blev färdig sjuksköterska 1978 och en annan gick anestesividareutbildningen 1980. De har jobbat ett helt liv, eller hela mitt liv i alla fall. Och nu är jag med och spelar på deras planhalva. Det är en ganska underlig känsla för en som kommer från en avdelning där medelåldern säkert inte varit högre än 30 de senaste sex åren och där man blev en av de mest erfarna på väldigt kort tid. Här kommer jag springa och springa och aldrig komma ikapp och det gör mig faktiskt ingenting. Så mycket frågor jag kan ställa och så många olika svar jag kan få. Att det finns så mycket samlad erfarenhet på plats måste betyda att detta är ett jobb att trivas med länge. Och nog är det roligt att komma som nykomling till en sådan skara och kunna visa funktioner på datorn de inte ens visste fanns och till och med inspirera en och annan till nyanvändning av plastförkläde..

Jag hörde Cat Stevens i morse, ja i huvudet i alla fall. Precis när jag vaknade drömde jag att jag hade försovit mig men sen gick jag lugnt upp den tid jag faktiskt tänkt för en gångs skull, utan att snooza tills det egentligen är alldeles försent. Därför hann jag med att upptäcka hur härligt solen lyste in genom vardagsrumsfönstret, hur trevligt det kan vara att göra en caffe latte, ruby breakfast juice från Tropicana och dansk rågbröd med gruyere-ost och björnbärsmarmelad en vanlig tisdagsmorgon och hur mycket trevligare frukosten smakar en stund i soffan framför Nyhetsmorgon istället för på stående fot fem i sju. Kruxet är bara hur jag ska komma ihåg det här kvart över sex i morgon bitti..

Semesterveckan var som sagt lång. En utflykt till lilla trästaden vid Vätterns västra strand hann vi också med. Åskan hotande i bakgrunden, men hotet infriades aldrig riktigt. Den hade fullt upp bortåt Vänern och Läckö så det räckte och blev över för lång tid framöver. I Hjo är allt smått och gulligt. Alltså inte minilitet som en dockstad, men närapå i känslan. Lite som att tiden har stannat en smula. Det lilla hamnområdet där det luktar rökt sik, små badhytter precis vid vattnet som nästan ser ut som havet i sin oändlighet, villorna i stadsparken så långt från miljonprogram och betong det går att komma i en stad. Och så glassen - den speciella och hemlagade som smakar intensivt och gräddigt och inte lämnar bägaren oberört. Ja, det är allt en fin liten dagsutflykt.

"Vad duktiga vi har varit idag" sa en av medlemmarna på det ständiga tepartyt igår. Jag tror hon menade att vi haft ett bra samarbete och flyt, att patienterna mått bra och att allt gick ungefär som planerat.

Det är inte alltid som det går som planerat. Men man kan klara ut situationen ändå. Det är det som är grejen. Att vara förberedd på allt som kan hända och veta exakt vad man ska göra då. Som i onsdags till exempel. När patienten som sagt sig vara fastande plötsligt kräks efter att han blivit sövd. Då är det bråttom. Bråttom att säkra luftvägen och att försöka förhindra komplikationer. Det hinns inte med att tveka eller fumla. Det måste ske nu. Det svajade där ett tag men sen vaknade han upp efter operationen och tyckte att han mådde bra. Förhoppningsvis gjorde vi ett bra jobb.

Vi hade besök från Underlandet i väst i veckan. Så roligt och så underligt att träffa de som var med när jag var som nyast. Jag är fortfarande ny och det gör mig inget att ingen förvånas över att jag ställer frågor, att jag ber de vana dela med sig av sin kunskap och sin erfarenhet. Men visst var det konstigt att se min kära handledare där i korridoren igen när jag förberedde och hämtade in patienter själv. Och sövde själv. Utan henne brevid eller i dörrfönstret utanför. Fast ändå där.

Några frågar hur jag har det "här nere", om jag tycker att det är stor skillnad mot hur det var hos dem i Underlandet. Jag hör mig själv svara att det är skillnad på mig nu och då så det är svårt att jämföra. Så fantastiskt att kunna svara så och känna att det stämmer.

Så fantastiskt roligt att jag var delaktig i att vi gjorde ett bra jobb igår.

Jag for söderut på torsdagsmorgonen. Del två av semestern. Växjö. Efter lunch med syster Hyster gick jag på en gata i en helt ny stad. En konstig känsla att inte förvänta sig känna igen en endaste människa och inte ha en aning om vart Storgatan slutar. Överallt underliga skorranden och en annorlunda satsmelodi. Ett skyfall och ett kort möte med Dubrovniks apelsinodlingar. En timme på Smålands museum, Sveriges Glasmuseum med fascinerande neonistiska utställningen av Hans Frode. En titt inne i huvudentrén på lasarettet. Sen for vi till Kalmar och gick på nya okända gator, bodde granne med slottet och hade en fantastiskt trevlig kväll med Italien som bakgrund. Efter dygnet på Öland fick Orrefors och Kosta representera Glasriket i ett fint duggregn. Glasblåsning, glas-shopping och middag i en bar av blått glas på allra nyaste och speciella Kosta Boda Art Hotel. Tillbaka i Växjö och en skymt av det allra sötaste sagoslott där ett gästabud pågick bakom stängda dörrar..

En provad och köpt inom fem minuter i det småländska Glasriket och ett mycket välkommet tillskott i garderobens avdelning för sådant man inte saknar förrän man verkligen behöver det. En annan eftertraktad, eftertänkt och efterlängtad, ett riktigt bra klipp och ett köp som kommer att konkurrera ut melittafiltren med samma lätthet som Usain Bolt utklassar sina medtävlande. Säga vad man vill om konsumtionssamhället men en svart liten klänning är ju nästintill lagstadgat att ha (jag vet inte hur jag kommit undan så länge) och en Nespresso Citiz med mjölkskummare ja, det kan jag inte annat än erkänna att det är mer än jag behöver, men vem behöver en Porsche, en Dom Perignon eller en jacuzzi i badrummet?

De allra flesta säger att man är lite rostig första dagarna tillbaka efter en lång semester men när man knappt ens har något att rosta på så är en veckas frånvaro som ett helt sommarlov. Denna dagen var ett typiskt måndagsexemplar. En typiskt krånglande, rörig och allmänt snurrig dag för Alice i Underlandet. Såklart. Eftersom den lilla samling tekoppar jag hunnit skrapa ihop under sommaren blivit ordentligt rostiga efter bara en veckas reträtt till verkligheten. Så underbart passande att få cykla till en tänd grill och dukat bord för att bli bjuden på riktig amerikansk barbeque och vin till middag. Dessutom sätta dessertmagen på prov med dubbla efterrätter och dubbla espressos. Veckan började ganska bra ändå.

Det är inte förnekelse, bara enkel fakta: Sommaren är fortfarande här ett bra tag till. Ännu mycket mer så om man om man fångar stunderna och dagarna utan att tänka på vad som kommer sen. Om man fyller dem med spontana promenader på stan med mamma och farmor, med fika på bakgård, dopp i sjön och våffla på vandrarhemmet med señorita L hemma på Sverigebesök och med grillkvällar och frukostfika i trädgården på Matrosgränd. Då är det sommar i en evighet.

 

Hela sommaren har de tyckt synd om mig som jobbat utan att vara ledig. Själv har jag knappast haft en längtan efter att komma bort från det jobb som jag så nyss har påbörjat. Men nu har solen och värmen återvänt och två jobbmånader avverkats. En veckas semester är ändå inte så tokigt. Särskilt inte om den fortsätter som den startade i fredags:

Oj vad det varierar i Spegellandet. Ena dagen lämnar jag min sista patient innan lunch och fördriver resten av dagen med att hjälpa till att lösa för fika, somna läsandes Anestesologisk omvårdnad och pigga upp mig med Metro, kaffe och blåbärschoklad. Nästa dag, idag, har jag hand om mina första två kejsarsnitt utan någon mer narkossköterska brevid mig (eller i korridoren). Jag förbereder för bedövning och operation, försöker skapa trygghet, samarbetar med narkosläkare, operationspersonal och barnmorska, har koll på mamma, pappa, blodtryck, blödning och ordinationer från kirurgen, dokumenterar och rapporterar allt till uppvakningsavdelningen. Jag äter både fika och lunch långt senare än normalt utan att bry mig. En stund i solen och en glassbägare gör stor skillnad. Jag hjälper till på en annan sal och känner mig faktiskt som en kollega i samarbete. Jag löser av när kollegan ska gå hem. Avslutar det någon annan påbörjat. Reder ut ett virrvarr av sladdar och slangar, smärta, oro och illamående och transporterar till IVA på övertid. Och tycker faktiskt det inte är annat än roligt. Men nu är jag riktigt ordentligt trött.

Nu tar jag och familjen Barbapapa sikte mot en stuga vid Picassoudden för att fira sötaste lilla Miriam och hennes namn. Vi har förberett oss långt in på natten, men det var bara roligt.