Åka bussen som så många gånger förr, men för så längesen nu. Sova hela vägen för att få tiden att gå fortare och frysa av luftkonditioneringen fastän det är sommarvärme utanför fönstret. Kliva av i Mariestad och promenera genom Gamla stan och vidare förbi hamnen och över Tidans utlopp i Vänern. Anlända på Matrosgränd och bli välkomnad. Sitta i solen med systrarna medan ett växthus får tak. Få nya pannkaksobjektivet och stativet och prova litegrann. Äta underbart grillat under parasollet och känna att sommaren verkligen har börjat. Hinna med ett finfint fikabesök på framsidan på Bergsgatan nästa dag. Fortsätta vidare på en road trip med riktning Västerås och ett korvstopp i Laxå. Hjälpa lillasyster att packa fabulöst till Italienresan, lyssna på Jakob Hellman och äta sushi på balkongen. Greppa nyckeln som är så välbekant. Konstatera att avgassystemet inte längre ligger på backen (men väl i bakluckan!?) och fara västerut på E18 med friheten återvunnen. Redo för semester!

Frukost på balkongen; fullkornsbröd med brie och röda-bär marmelad, Brämhults apelsinjuice och Cappuccino. Inte det minsta kallt. Lunchlax-sallad från Vilma i museieparken med Annika Sörenstams sommarprogram i iPoden. På kvällen en premiärtur för året med inlinesen. Edsgatan visade sig från sin bästa sida i den sjunkande solen. Sjön Alstern glittrade och husen som blickar ut mot vattnet ligger på rad och retas alltid lite för att de inte tillhör mig. Det känns lite som att man flyger fram på de åtta hjulen när det fortfarande finns kraft i benen. Belöningen, förutom den härliga känslan och den underbara miljön blev en färsk, nykokt, gyllene majskolv. Och så jordgubbar på det. Jordgubbar och Shakespeare. Den senare blir det mer av på onsdag, det förra redan i morgon.

En twistburk och en liten nyckelring bytte ägare. Vi hade sett sakerna och tänkt på varandra. Det är fin vänskap det. Att få en gammal twistburk fylld med nya godisbitar bara sådär utan anledning för att man sagt någon gång att en burken var fin.. Sen, efter en natt i gästrummet och mätta på prinsessbröllop åt vi frukost på fint porslin och bestämde att vi skulle göra följe till söndagens loppis i ingenstans. Så kändes det i alla fall när vi letade oss fram på kringlande avvägar tills vi nästan gav upp. En sista chans gav vi det och det är visst så man ska göra för då dök våffelskylten tillslut upp efter den underbart lupinkantade idylliska landsvägen. Det blev ett uppläggningsfat för 10 kronor och lilltjejen blev hög på socker och sprang runt medan vi pratade om väsentligheter och strunt. Den här helgen som var, var riktigt fin ända från fredag till söndag eftermiddag. Riktigt fin.

Som en film och en saga fast ändå så väldigt verkligt. Som att vi var med där hela dagen och såg allt på plats. Som att debatt och överexponering inte spelade någon roll. Om prinsar och prinsessor endast hör sagorna till eller ej var inte viktigt, det var kärlek det handlade om.

Vem som ville var bjudna på bröllopskalaset och i vår soffa fanns fyra generationer med där ett tag. Vi drack rosa bubbel och förfasade över drottning Sonjas klänning. Satt bänkade med maten redo och höll andan en smula när bilen körde fram till kyrktrappan. Vi kände av stämningen genom rutan och rördes med i känslorna när det darrades på rösten. Vår tårta bars upp mitt under kortegen och vi förundrades över den vältränade springande Säpo-kvartetten och funderade på om man kan få träningsvärk i armen av att vinka så mycket. Och vi måste haft roligt, för eftermiddagen försvann och blev till kväll i ett huj när  festen sen fortsatte  på slottet. Idag har har jag haft musik från fredagen på hjärnan hela dagen. Och det allra bästa av allt med hela spektaklet är väl att jag faktiskt vet precis hur det känns. Och någon groda behövs inte. Det är som en saga ändå.

I onsdags var det fototräff igen. Det skulle vara sommaravslutning och vi skulle ha tagit bilder till temat "Kärlek och hat". Jag vet inte vad de andras ursäkter var att de inte tagit några bilder, men min var i alla fall att jag faktiskt inte ännu visat mina från förra gången eftersom jag missade att ta med dem då. Vi kom fram till att vi kanske helt enkelt blivit lite mätta på fototräffgrejen för ett tag. Att vi hellre vill fota utan måsten och när vi känner för det. Men vi vill ändå ses och fortsätta på det kreativa temat. Nu blir det mat-träffar ett tag framöver. Premiären hade vi redan i onsdags. Så här såg det ut. Det smakade underbart och det var en riktigt fin kväll på alla sätt (speciellt slutet på den, precis som på film..) 

Här är mina försenade bilder på temat VÄRME

Ni undrade om den där creme fraiche och parmesanröran. Den kan inte jag ta åt mig äran alls för. Första gången jag smakade den var på midsommar förra året och då såg det ut så här gott. Jag kom inte ihåg vad jag fick för svar exakt när jag frågade om recept, men när jag gjorde den själv så rev jag helt enkelt parmesan smått och blandade på måfå med creme fraichen och smakade. Om man egentligen ska mixa och tillsätta kryddor får mästerkockarna gärna komplettera med här, men jag tyckte det smakade himmelskt gott som det var.

Förra veckan lagade jag inte någon mat alls. På köksbordet stod pyssellådan översvämmad och all fantasi gick åt till skrinet. Vad jag åt kommer jag inte ihåg, men hungrig var jag i vilket fall inte ändå. Den här veckans nya mat-tag började redan på söndagen med ett infall att göra plättbakelse och grön ärtsoppa med räkor. Ambitiöst kanske att kalla det nya mat-tag när jag idag ätit Räktrålare på Bishop Arms och inte ens varit hemma efter jobbet förrän vid tiotiden och i morgon blir det inte heller någon aktivitet vid spisen, men igår lagade jag faktiskt färskpotatis, zuccini, kolbaz-korv och underbart god creme fraice+parmesanröra. Och plättbakelsen, ja den gjorde visst både en och annan imponerad vid gårdagens matlådelunch. Tur för mig då att jag gjorde så många plättar att det blir en i morgon också. Men jag hoppas förstås på sol som vanligt så att avbrottet mitt på dagen helst kan göras utomhus.

 

Det doftar midsommar i vardagsrummet och det har det gjort ända sen i onsdags när jag upptäckte helt nya platser helt nära där jag bor. En solskenspromenad som en underbar fin paus mitt i pysselveckan.

 

När vi sent omsider anslöt till resten av sällskapet på lördagkvällen var middagen nästintill redan på gång. Det var USA-tema och det var riktigt maffigt gott. Trots allt dopfika lyckades jag lätt få i mig av vattenmelonsalladen, de hemgjorda grilllade hamburgarna, coleslaw sallad, salsa, guacamole och ännu fler tillbehör. Rosa cava i glaset. Konstigt att det var vi som var där och inte bara jag. Konstigt men ändå naturligt och bra. Kvällens smakupplevelse nådde sin höjdpunkt när den hemgjorda jordgubbsglassen och den syndigt goda Devil's cake kom på bordet. Tandpetarna varnar för att en liten hund tog sig den allra första smakbiten..

Igår var det dop i Alsters kyrka för lilla Söderbönan. I veckan har det varit verkstad i köket. En obehandlad trälåda har blivit till ett lila smyckeskrin. Hur det kom sig kan jag inte riktigt säga, ibland ploppar idéerna upp från ingenstans känns det som. Jag fick i alla fall för mig att göra ett skrin inspirerat av Barbafin, den lila barbapapa-tjejen som gillar smycken och juveler. I år fyller tydligen Barbapapa 40 år. Jag fascinerades av dem när vi läste i den stora boken vi hade när jag var liten. Alla barbabarnen hade egna intressen och de kunde förvandla sig till vad som helst. Nu har alltså Barbafin antagit formen av ett smyckeskrin med hjälp av penslar, lim, pennor och pyssel. Hennes blommor i håret är kvar på uppepå locket och har blivit magnetiska för att kunna fånga den  guldiga spegeln. Pärlhalsbandet ligger också där på locket till söta mini-Söderbönans alldeles egna BARBASKRIN.

De tio vindkraftverken på Gässlingegrundet utanför Hammarö ser visserligen stora ut från land, men då vet man inte hur långt bort de egentligen är. Det är först när man sitter i den guppande båten precis under dem som de ser nästan övernaturligt stora och mäktiga ut. Alldeles tyst föser vinden runt de tre gigantiska vingarna och bildar en 100 diameter osynlig stor cirkel. En märklig syn, svår att greppa.

Fredagkvällen gav ett regnigt och trumpet intryck, men båtturen på Vänern var ändå inte alls otrevlig. Jag fick för första gången inblick i den helt nya värld som dykning innebär. Ja, inte alls under ytan förstås, utan iförd vindoverall uppe i båten spanandes efter luftbubblor på ytan. Men ändock en inblick. Det var härligt på något vis att vara ute på sjön fastän solen från tidigare i veckan var utbytt mot grått och mjukt småprickigt regn. Min guide under den blåvita fladdrande dykflaggan lärde mig skillnaden mellan coctail-dykning och den betydligt mer hard core-varianten i mörka kalla vatten och när de två som skapade luftbubblorna nere i djupet tillslut dök upp över ytan igen hade jag fått så mycket mer förståelse för sporten än jag haft de senaste månaderna sammantaget. Båten gick i nästan 40 knop tillbaka mot land igen när dykuppdraget var färdigt och det var fredagsmys på ett sätt jag inte velat byta mot soffan. Och trots alla obehagliga föreställningar om kvävning, tryckutjämning och klaustrofobi så kunde jag ändå inte låta bli att fascineras och att få lust att själv upptäcka världen unden ytan..

Ett år idag. Har jag jobbat på operation. Som anestesisjuksköterska. Fasen vad fort det går. Dagen till ära har jag varit på stickhjälp på avdelning. Inte första gången, men fram till alldeles nyss har jag undvikt det in i det längsta. Det är så jag kom i kontakt med narkosen förut, på medicinavdelningen. Vid de tillfällen när vi själva inte lyckats få in någon plastkateter i patientens blodkärl. Då ringde man på experterna. Och så kom de och stack och lyckades. Länge undvek jag att behöva gå iväg och låtsas vara en sån expert, men tillslut gick det inte längre. Det går ju liksom inte att arbetsvägra. Och faktiskt så har det inte varit så hemskt och svårt som jag trodde. Det lyckades på första försöket idag också och det känns ganska roligt att få vara expert på något. Ja, förutom att söva patienter då. Som jag gjort i ett år nu. Idag. En perfekt föregling av det året var promenaden i kvällsolen tillsammans med en mycket speciell person som jag faktiskt kanske aldrig skulle ha träffat om jag inte hade börjat jobba där i Spegellandet.

Jag tror jag ska bo i hängmattan på Lorensberg i sommar. Åtminstone under min semester när det gula husets invånare ändå jobbar under dagarna. Jag provade den en stund medan focacciabröden svalnade i farstun. Bröden som jag låtsas att jag var med och bakade. För jag hjälpte i alla fall till att lägga på rödlöken, rosmarinen, tomat och basilika och parmesanosten. Och in och ut i ungen lyfte jag dem också. Vi svepte in dem i handdukar och tog med de ljumma bröden tillsammans med allt det andra goda i Charlottes nya picknickkorg. Nationaldagen firades fortfarande när vi slog oss ner på bryggan vid Sandgrundsudden. Andra picknicken för helgen accompanjerades av dragspelstoner och medan kycklingklubbor och focaccia försvann planerade vi för många fler såna härliga sommardagar.

Det har varit picknick på Sandgrundsudden i kvällarna två. Denna första ljuva junihelg lockade fram filtar och korgar och en stor del av stadens befolkning. Starboys stod på scenen men vi hade fullt upp ändå runt våra filtar. Barn, hundar, mat och leksaker i en salig blandning. Det var inte underhållningen som var det viktiga. Det var att vi var där och att det var sommar i luften och att vi hade sådär mysigt och trevligt att man bara önskar att många fler kvällar var såna. Rödbetorna i salladen hade färgat morötterna röda. Pajen smakade starkt och gott av fyra knölar ingefära. Ananasen var söt. Endel smakade chips för första gången, andra fick mammas mobilnummer inskrivet på armen för att inte försvinna i folkvimlet. Jag satt mest still mitt uppe i allt och trivdes.