Jo, jag samlar på positiv energi för att hitta tillbaka till optimismen igen. Utan optimism kommer man inte långt. I hamnen fanns det en hel del att hämta. Där fanns den underbart söta ägaren till denna skon och hennes föräldrar i båten. Vi åt glass, drack te och gick runt i blåsten på jakt efter grafiska motiv till nästa veckas fototräff och glömde nästan helt bort tiden. Det är lätt att få bekymmer att försvinna när en liten tjej vinkar, sjunger och visar sina två små tänder i underkäken. Idag var första gången jag hörde Simon Norrsveden. Har inte riktigt bestämt mig än om jag gillar hans ljusa röst och poppighet, men i jakt på optimismen gör sig den här låten rätt bra ändå.

Jag behöver klara besked. Orkar inte längre sväva i osäker ovisshet och en kanske helt obefogad hoppfullhet. Känns lite som att jag ramlat ner mellan två stolar och inte vet hur jag ska ta mig upp. Som ett maskrosfrö utan plan och förankring. Separationsångest och verklighet slår emot som en varm pust från en överhettad bastu. Har jag varit alltför upptagen med nuet eller helt enkelt naiv? Levt på något som bara fanns i fantasin, i en skyddad värld av optimism och tilltro. Fullt fokuserad på att klara av varje dag utan energi kvar att fundera över nästa.

Vad jag ska göra måndagen den åttonde juni är det ingen som vet och istället för att se det som ett spännande äventyr ger det just nu bara magont. Om jag inte hade haft skyddslinor, nät och hjälm skulle jag varit tvungen att sparka mig på smalbenen tidigare. Jag skulle kanske ha behövt det. Istället för att gå dit i eftermiddag, dit där jag helst nu vill vara och låtsas som att tiden inte rinner ut, är det nog bäst att jag stannar hemma och får lite perspektiv, så jag verkligen inser att det snart inte längre är en tillflyktsort. Min trevliga, skyddande bubbla är på väg att spricka och jag kommer att skrapa händer och knän ordentligt om jag inte är förberedd.

Har nog varit lite för mycket värmlänning med ett "det ordner säj.." devis, men nu lyser det västgötska ursprunget igenom. Det är dags att tag i det här och göra nåt. Typiskt bara att en långhelg kommer emellan insikten och möjligheten.

På dörren här till vardagsrummet har några foton blivit sittande. Det är tidigt 80-tal i farmor och farfars kök i Ekedalen och det vilar något magiskt över minnet. Antagligen för att det inte längre finns kvar. Huset flyttades efter att det såldes och sen brann det ner.

Kastanjeträden uppe i backen och krusbärsbuskarna i landet. Fänrikshjärtan och björnbär längs husväggen och bersån som sällan användes. Garaget som luktade ved och fukt och vars dörr fungerade som låtsashästar åt mig och mina systrar. Grusvägen gick runt det stora huset och på verandan kunde man gunga i hammocken och dricka saft. I köket, där jag står på bilden, fanns torkade äppelringar och druvsocker i skåpet och på menyn stod våfflor med hjortronsylt. Inne i finrummet låg alla barnböcker i den stora byrån och på farfars kontor kunde man hämta det gula Alfapetspelet med träbrickor. Trappan till övervåningen var beklädd med heltäckningsmatta och det fanns rum för alla. I huset brevid hade det varit en affär och där bodde den lurviga hunden Frida.. Ja, ni fattar. Jag gillade stället. Idyll i barndomsförpackning. Ett välbevarat minne.

Vi har tagit en liten paus i det kreativa kaoset. Var hittar man effektivitet och organisationsförmåga när det är intressantare att diskutera verkligheten och jämföra erfarenheter? Födelsedags-Steltontermosen och dess innehåll är en viktig ingrediens på fredagarna. Utan kaffe blir det inte många PM-rader skrivna.

Kanske får det bli en tur till Hanna Larsson snart för det obligatoriska namnsdagsfikat också. Idag för ett år sen skrev jag mina första bloggrader någonsin. Jag visste knappt varför jag började och hade ingen aning om hur länge jag skulle fortsätta. Nu har jag ett helt år av ord och bilder. Inte på långa vägar allt och inte heller några måsten. Det är inspirationen som styr och jag bara följer med, men nu är det bäst att återgå till diskussionsskrivandet igen så vi blir färdiga någon gång.

Jag gick ut i majkvällen för att skaka av mig frustrationen och släta ut rynkan i pannan. Coldplay tried to fix me. Det var nästan så att stegen bytte gångart där ända bort till Borgmästarebron i jakten på handlingskraft och kontroll. Kanske var det de uteblivna solglasögonen och kisandets fel att rynkan inte försvann. De djupa suckarna byttes i alla fall ut mot snabbare andningfrekvens och vid muséet blev benen stumma och uttömda på energi. Men Chris Martin lyckades ändå inte riktigt. Jag hittade inte vad jag sökte där längs med Klarälven. Pannan är fortfarande skrynklig, trots att solen försvunnit bakom hustaken. Det börjar bli bråttom nu och jag måste säga det högt så att jag fattar det.

Det blev nog en liten paustryckning när helgen kom ändå. I vägen för examinationsångesten kom en etikresa till Örebro med efterföljande långlunch. Det kom solsken, ljusa byxor med lappen fortfarande kvar, rosévin och lakritskonfekt. Ett besök i en alldeles underbar lägenhet med nya och välbekanta ansikten och oväntat goda smaker. På Koriander fick jag visa legitimation och där spelades Moneybrother, Katy Perry och Lejonkungen. Pausen fortsatte med amerikanska pannkakor och lönnsirap, läsning i stadsträdgården bland de magnifika magnoliaträden och en promenad hemåt i en milt vårregn. Dropparna la sig så försiktigt på kinderna, det luktade våt asfalt och blommor och plötsligt uppenbarade sig den där magiska bågen av färger mot himlen..

Det blev svårt, vårt nästa fototema. Inte på långa vägar lika enkelt som "vårtecken", som jag var lite sen med att publicera. Alla hade vi svårigheter med inspirationen, eller kanske var det brist på modeller och motiv och frågan om det skulle vara abstrakt eller konkret. En utmaning blev det verkligen och det ska man ju förstås inte fly undan ifrån.

---

This is for Fer: Sorry for the poor English update lately. I guess I've been a little lazy. The theme for our last photo session was "Attraction" - abstract or not, this became a difficult theme for all of us. The inspiration was not the best, but here are some of my pictures.

Det var i Italien jag slutade med mjölk i kaffet. Jag hade nyss kommit tillbaka från USA med en vana för "Coffee Vanilla" eller "Hazelnut" i en ljusbrun ton. På morgonen serverade Ilarias mamma kaffe från den silvriga kannan på spisen och när jag frågade efter mjölk skakade de bara på huvudet åt mig. Så jag anpassade mig och även om jag uteslöt sockret de erbjöd så var det riktigt gott, särskilt till de söta kexen som också var på frukostmenyn. Det tog faktiskt lång tid innan jag kunde uppskatta en cappuccino eller någon annan mjölk i kaffet efter det. Innan jag åkte hem köpte de en egen liten moccabryggare åt mig. Varför jag kom att tänka på den nu den här gråa förmiddagen när jag egentligen bara skulle koncentrera mig på att läsa om muskelrelaxantia vet jag inte, men sen stod den där rykande på spisen och levererade både kaffe och trevliga minnen.

Det var ett ganska givet tema inför vår nästa fototräff. Att leta vårtecken måste vara en svårbegriplig sak för någon som inte bor på en replängds avstånd från polcirkeln. Men i Sverige är det likadant varje år. När snön börjar smälta och solen värma står svenskarna i farstun beredda med solglasögon på näsan och glasspengar i fickan. Min version av våren i bilder blev bland annat så här: