Nollnio var året då jag ramlade ner i Underlandet. Och blev kvar där. Året då jag lämnade den trygga flodbädden för en galen tillvaro bland tepartyn och kortspelskrocket. Och hittade en plats där. Året då Alice fick vara min följeslagare i den till synes omöjliga djungel av nya ord, redskap, läkemedelsdoser och helhetstänk. Och min hjälp till insikt om att det faktiskt inte var omöjligt.

Jag gillar den där känslan när man själv ger sig en sådan utmaning som man inte riktigt vet om man ska klara. När man kastar ankaret utför stupet innan man riktigt hunnit tänka klart så att man inte har något annat val än att följa efter och se vad som händer. Det är då man växer. När man vågar. Det omöjliga sitter bara i huvudet och kanske fattar jag det lite bättre nu. De här orden som jag fick av lillasyster Hyster i julklapp är en fin påminnelse om det. Att man ska göra sådant som vid första anblicken verkar omöjligt. Att möjligheten och valet att prova alltid finns.

Kasta ut ankaret och följ efter.

En av de roliga sakerna med att jobba på operation är att varje dag är olik den förra och på morgonen kan det se ut på ett sätt för att sedan förändras helt under dagen. Igår hade jag en och samma patient i över sex timmar under en jättelång bröstcanceroperation. Idag fick jag röra på mig desto mer. Det kom akutfall där det behövdes mer personal så jag blev kvar själv narkossköterska på salen och hade hand om alla fyra patienterna efter varandra.

Jag tycker jag har bra träning från avdelning att jobba på i högt tempo utan att bli avlöst förrän passet är slut, men när man förbereder och söver patienter är det så otroligt viktigt att hjärnan är med en precis hela tiden. Om man tappar fokus kan man så lätt missa en viktig fråga eller glömma något som man alltid gör annars. Även om det går bra ändå så är det förstås min skyldighet till patienten att ha fullständig kontroll och ge en säker anestesi.

Idag har vi varit ett sådant bra team, jag operationssjuksköterskorna och urolog-kirurgen, så det har flutit på fint i alla fall. Vi har samarbetat och hjälpts åt precis så som man alltid borde göra. Och vi har haft roligt under tiden. Mellan patienterna sjöng vi på "Longing for Lullabies" som om det var vi som skulle sova och nu, när jag kom hem, gick jag in på Musikhjälpen, skänkte 50 kronor och önskade att få just höra den låten. Vi har hjälpts åt att hjälpa patienter med hjälp av den idag och då får den passande nog också vara med och hjälpa andra sjuka i världen.

Spotify är ju helt fantastiskt och än så länge känns det som toppen på ett isberg. Jag har bara anat alla möjligheter som det innebär; att kunna göra ett modernt blandband i form av en spellista att ge bort till någon, lyssna på Robbie Williams nya innan man ens hunnit höra den på radio eller upptäcka Tages repertoar från 60-talet utan att behöva ha en skivspelare, leta fram jazz eller sydafrikansk gospel eller födelsedagslåtar och dela med sig av musik till andra på ett ögonblick. Precis som señorita L gjorde häromveckan med skotska gruppen Camera Obscura. Bara ett klick och så hör jag det hon hör. Här är nyaste skivan och här är en video med dem som gör mig glad:

Polkabräck, Leilas Rocky road och citronkanderade mandlar.

En gnistrande Luciadag blev det och ljuset kändes faktiskt lite närmare. Bullarna med fyllning av mandelmassa eller apelsinskal och hackade hasselnötter har legat och väntat på den här dagen sen innan första advent. En och annan har förstås provsmakats för att se att de var goda nog. Och det var de minsann. Bilden på mellansyster och mig har jag framme året om men jag har inte riktigt reflekterat över att det var visst ett ganska allvarligt Luciatåg vi två. Eller så var vi trötta på att lussa vid det laget, särskilt om det var pappa som stod bakom kameran. Men det är inte därför som lillasyster håller händerna sådär.. hon trodde minsann att det var så man gjorde.

Ett halvår i Spegellandet. Sex månader sen jag började jobba som anestesisjuksköterska. Det var så längesen det var nionde juni men tiden har gått så fort. Jag orkar inte säga så mycket mer om det idag men igår kväll bakade jag Polkagris-brownies för att bjuda folket i Öst på idag och de var riktigt uppskattade. (Jag hittade receptet här).

Vi åkte till Mariebergsskogen för julmarknad. Charlotte ville ha en halmstjärna
men vi såg inte ett halmstrå så långt ögat kunde nå


Sen fick jag tjocka Skånepepparkakor och god ost och kollade in deras kattsäkra
amaryllisvas från ikea innan jag åkte dit och köpte en egen.


På kvällen julstämningsstök i köket.