Det har ar valdigt efterlangtat. Min utsikt igar kvall, innan jag landade, ar en sadan dar utsikt som gor att man kan tanka utanfor ladan (outside the box) och fa hur mycket ny energi och inspiration som helst. Det kanske blir nystarten pa mycket det har lilla avbrottet i det valdigt graa novemberdunklet. For nar jag ar hemma igen ar det mysig adventstid. Nu ska jag ut och gora Madrid pa egen hand, med skinnjackan pa i solskenet och helgen kommer att vara innehallsrikt lang, men det kommer ga hur fort som helst. Sa nu ska jag skynda pa lite, sakta ner och ta vara pa varje minut!

Å så bra tisdagen blev. Stockholmståget avgick kvart över sex och vi fortsatte att sova några timmar till medan vi korsade landet. Det kunde liksom inte ha börjat bättre än att vi bokstavligen sprang rätt på Vetekatten precis när vi anlänt och var i stort behov av morgonfika. En cappuccino och en smör-kardemummabulle senare var vi redo för promenaden till Skeppsholmen och Moderna Museet och Ed Ruscha blev verkligen ingen besvikelse. Han fastnade liksom. Och vi fastnade i museiebutiken. Länge. En guldpenna med Dali-citatet: "Do not fear perfection, you'll never reach it" kändes så rätt att ta med hem, liksom utställningsboken med popkonstnären. Rätt var också Bentoboxen till lunch vid Medborgarplatsen. Den grundade fint för upptäcksfärd och färgglada fynd på Åsögatan och Bondegatan. Det är den gula kreationen till vänster på tågstolarna som är min, resten håvade syster Rollof in. Fotografiska var också med på dagsschemat. Och visst ville vi titta. Visst var Lennart Nilsson och Annie Leibovitz väl värda besöket. Men oj så trötta vi blev där på slutet. En cola och Pizza Hut var det enda som vi kunde tänka oss för att orka med den tre timmar långa resan tillbaka igen. Men å så nöjda vi var med dagen!

Finaste fina stället med kristallkronor och kakor under glaskupor..

Ingen solsemester denna vintern, men som tur är har det ju än så länge varit vitare och ljusare än på många år. Jag börjar tappa räkningen på gångerna jag besökt señorita L i den spanska huvudstaden. Men det gör inget. Man lär känna en stad på ett annat sätt när man återvänder. Man blir mindre turist och betraktare och lite mer en del av staden, om så för en kort stund. Det blir en sväng i mars igen. En välbehövlig minisemester långt från Underland och mörka eftermiddagar. Så här såg det ut sist ungefär.

Det var längesen sist nu, men nu närmar den sig igen. Känslan av att vara på väg. Den känslan som infinner sig någonstans på väg till flygplatsen och som förstärks ju längre in i terminalen och flygplanet man kommer. När man sitter där högt ovan molnen blir allt så annorlunda. Endel saker blir obetydliga medan andra förstärks. Det är förändrat perspektiv, förväntan, spänning och frihet. Det är att resa.

Nu firar jag min examen med ett helgbesök hos señorita L i Madrid. Jag återkommer någon gång nästa vecka efter att jag landat igen och prövat mina nya yrkesvingar i Spegellandet samt firat cirkussommarfest med Näva-kollegor!

Mitt SATC-maraton är snart slut. Sista skivan i sista säsongen väntar. Carrie har inte ännu börjat fundera på Paris, Samantha går på premiär med en nyrakad Smith, Charlotte har adopterat Elisabeth Taylor och Miranda ska flytta till Brooklyn. De dricker Manhattans och Miranda försöker övertala sig att det inte är så farligt att flytta och frågar varför det egentligen är så fantastiskt att bo på Manhattan. Carries svar "Because it is"  kommer så snabbt och så självklart.
Visserligen bodde jag en hel timmes tågresa därifrån, men förstod nog ändå inte riktigt förrän efteråt hur speciellt det måste vara att bo där mitt i härligheten. Hela serien igenom har kärleken till New York varit en av de starkaste. Ja, om jag inte får en flyttlåda kan jag väl åtminstone få fylla en resväska för en stund i allt det här och helst då inte bara till tonerna av mr Sinatra.

En av de där riktigt varma soliga dagarna precis i början av juli var jag och syster Hyster i Lund för första gången. Vi gick runt och kände på atmosfären i den mysiga studentstaden med de många cyklarna och piggade upp oss med ett riktigt wienerbröd med schokolääde på mormors bageri vid Knut den stores gata..

Vi passade också på att återuppleva lite minnen från vår resa förra året genom Kinautställningen de hade på Kulturen. Där i museiebutiken hade de disktrasor i lin till salu. Praktiska, miljövänliga och fina. Det blev dock inte någon disktrasa då.. men nu kan man visst vinna en här om man har tur. Det är ju smidigare än att åka tillbaka till Lund iaf. och det vore rätt skönt att slippa stå och välja varje gång i affären bland alla tråkiga trasor. En svart en skulle gå fint ihop med mitt röda kakel.

bild: www.svenskainredningsbolaget.se

Idag börjar det då. O äss

För ett år sen idag lämnade vi Xián och terrakottaarmén för Guilin i södra Kina. Den delen av landet där sockertoppsbergen är en ständig siluett ovanför risfälten och floderna, där det var över 30 grader varmt långt efter att det mörknat och där vi fick se den riktiga kinesiska landsbygden.

Vår otrolige guide Ted Rylander hade dessförinnan talat sig varm av entusiasm om Kina och all fantastisk historia och kultur. Han tog oss till alla de platser i Beijing som nu kommer vara i världens blickpunkt och berättade med sådan kunskap och inlevelse om kejsare, manchurer och den nya kinesiska medelklassen, om Mao och kulturrevolutionen, om -ismer som börjar på konfusian- , dao-, och budd-, och om all den mat som varje kväll bars fram till snurrskivorna på de stora runda borden.

Han tog oss med till teodlingar och sidenfabriker, tilll åtskilliga tempel, buddahstatyer och pagoder och lärde oss att både pruta och tacka på kinesiska. Tillsist kom vi också till Orienterns pärla i det vilda Shanghai där vi hann krocka bussen med en taxibil, se fem motorcyklister åka runt inne i en gigantisk rund stålbur och stå rätt under den rykande, brinnande byggnaden som skulle bli en av världens högsta, innan vi återvände till en vardag utan ätpinnar och grönt te till varje måltid.

Historien kommer definitivt vara uppdelad i Kina - före och efter OS. Mittens rike är en drake som bara precis börjar vakna inför västvärldens ögon. Att ha upplevt det som det var före är en ynnest. Att uppleva det som kommer sen kommer vi alla göra mer eller mindre.