Att ta emot en åttioårig man på morgonen och stå vid hans sida när han får ryggbedövning. Att ge honom den information han behöver för att känna sig trygg och visa att jag kommer att finnas där under hela operationen. Att hitta en gemensam kommunikationsbas där humor och tillit bidrar till en, efter omständigheterna, någorlunda behaglig stund innan sövning. Att ha en tydlig och bra plan tillsammans med narkosläkaren och en utvecklande dialog under hela ingreppet. Att se att det faktiskt verkar fungera. Att väcka patienten och överlämna till uppvakningsavdelningen under lugna omständigheter för att sen komma tillbaka några timmar senare och se mannen vinka till mig. Han vill berätta att han varken har ont eller är illamående och att det ju faktiskt blev så bra som jag sa att jag skulle försöka se till. Han ligger där och ler och mår fint fast han inte längre har kvar sin högra njure och uretär. Det är faktiskt ganska fantastiskt.