Jag gick ut i majkvällen för att skaka av mig frustrationen och släta ut rynkan i pannan. Coldplay tried to fix me. Det var nästan så att stegen bytte gångart där ända bort till Borgmästarebron i jakten på handlingskraft och kontroll. Kanske var det de uteblivna solglasögonen och kisandets fel att rynkan inte försvann. De djupa suckarna byttes i alla fall ut mot snabbare andningfrekvens och vid muséet blev benen stumma och uttömda på energi. Men Chris Martin lyckades ändå inte riktigt. Jag hittade inte vad jag sökte där längs med Klarälven. Pannan är fortfarande skrynklig, trots att solen försvunnit bakom hustaken. Det börjar bli bråttom nu och jag måste säga det högt så att jag fattar det.