Det är verkligen inte en Funeral Blues av W H Auden, men jag har fått inledningsraden av hans dikt i huvudet och den vill inte ge sig av. För det är just den känslan som jag har; viljan att stanna tiden lite och inte låta dagarna flyga förbi medan jag häpet undrar vart de tar vägen. Jag vill vara kvar där jag är just precis nu; få vara student i Anestesilandet ett bra tag till innan jag blir sparkad ur boet. 
 
Jag passar därför på att fånga stunden här en smula, i värsta Hollywoodstil. Det var lite så nu ikväll nämligen. Efter en mulen, regntung dag lyste plötsligt solen in i korridoren som en gigantisk strålkastare i ansiktet på oss. Jag hade morskat upp mig lite, etablerat en plan och det var en riktigt rolig kväll på många sätt. Så nu trycker vi på paus en stund.