Så tacksamt det var att ta med kameran på min och mammas promenad längs Karlstads vatten.. Höstens alla färger och skiftningar inspirerar verkligen till skaparglädje. Igår blev det en spegling av verkligheten genom kameralinsen och lönn och kastanj fick vara i fokus..
 

Tänk vad det kan kännas bättre efter en cykeltur till biblioteket och ett spontant infall att fika med miss V. Sol, morotskaka och mänskligt sällskap är verkligen inte att underskatta. Texten är dock än så länge orörd.. Uppslukades för en stund av bilderna från det härliga uterummet i Dalarna där vi åt både lunch, middag och frukost i helgen. Ett sådant skulle vara underbart att ha. Med eller utan hus. Där skulle jag sitta med min dator och skriva med solen i nacken och ljusterapi i överflöd. Ska blunda och låtsas och göra ett försök.. fast då ser jag förstås inte vad jag skriver.

.

Nyckeln till den återfunna cykeln har varit lika svår att hitta som låset dit den går. Skåp och lådor är tömda på sitt innehåll och spännande saker från förr har hittat sin väg fram till nutiden. Men ingen nyckel. Stökigt på golvet och rörigt i garderoben och skrubben efter frustrationens framfart. Katterna springer efter och tror att det är en lek, sparkar boll med nya fynd.

Hoppet slocknat och kampen nedlagd. Sticker ner handen på måfå i en väskas sidoficka, mest för att ha något att göra när inspirationen tagit slut. Det ligger något däri, på botten. Handens taktila förmåga får hoppet att tändas igen när fingrarna sluts om fångsten.

Kanske ska köpa en Triss...

Klockan är efter kontorstid. Mobilen ringer. Okänt nummer. Alltid lika misstänksam, men svarar ändå.

"Hej det är från polisen" 

(oj då, vad har jag nu gjort..?)


"Jag tror vi har hittat din stulna cykel"

(alltså vaddå, den som jag inte sett röken av sen november förra året..?!)


"Ja den som lämnade in den sa att den stått låst på samma ställe sen minst februari, du får gärna komma och se om det är din och höra med försäkringsbolaget om du får ta tillbaka den"

(första tanken: vad ska jag med två cyklar till?! och sen, jösses! hur stora är oddsen för att det här verkligen händer?)




Varför kan det inte hända lite mer sådana otroliga saker i vardagen? Det vore allt lite skojigare då!

Idag har ett barn kommit till världen och jag var med.

Tredje dagen fältstudier och det var dags att se vad de gör på andra sidan skynket så jag fick gå med en operationssköterska. Första punkten på dagen: ett planerat kejsarsnitt. Ska inte gå in på några otäcka detaljer om själva operationen men helt plötsligt drog kirurgen bara fram honom och han fanns till. Så fascinerande att han legat redo därinne länge och förberett sig på att komma ut i den stora världen och att man bara kan öppna upp och hämta fram honom så där. 

Alldeles otroligt spännande, intressant och fantastiskt.

Första dagen fältstudier på operation. Främmande miljö och sådant som man kan blir plötsligt svårt och saker som man inte kan gör att det känns som att ramla ner tillbaka på noll igen, som att de fem senaste åren inte längre räknas. Så är det ju förstås inte men känslan finns där ändå.
Ta bara det här med kläderna. Det blir nästan lite maskeradvarning, att ta på sig en kostym man inte hör hemma i men som gör att man får en helt annan roll än i de vanliga vita kläderna. Som att vara en karaktär i Grey's anatomy ungefär, fast utan alla intriger. 
Och vad är grejen med opmössorna? Varför har de minst fem olika varianter av dem? Finns det en praktisk förklaring eller är det så att mössan är det enda sättet att få chans att uttrycka sin personlighet i en värld där alla går likadant klädda? Praktiskt är det i alla fall om man har en dålig hårdag för den täcker allt. Idag blev det duschmösse-varianten eftersom hon som mötte upp hade en sådan. I morgon ska jag ta en grön en, ungefär i samma modell som Cristina och Meredith har (fast inte i tyg förstås), har tagit med en hem för att öva lite, försöka komma in lite mer i rollkaraktären. Eller är det på riktigt kanske, jag vet inte riktigt än..

Det är visst höst i antågande. Kan väl inte undgå någon. Lådan med värmeljus är faktiskt inte tom från föregående säsong, men det blir det väl snart bli ändring på kan jag tänka. Lite mer svart och vitt kan inte skada, behöver skala bort lite färg eftersom mattan blev så färgglad utan att det var planerat. Var på MIO och kunde inte låta vardagsrumsbordet vara utan de här ljuslyktorna.

Skulle vilja visa en bild från i eftermiddags när jag och señorita L tog en spontan fika på Café Mumma i gamla stan. Jag var på stan, hon skulle till stan och tio minuter efter att vi gjort upp planerna sågs vi. Det är fördelarna med småstaden det, närhet och lättillgänglighet! Ja, jag skulle som sagt velat visa en bild för att beskriva den trevliga stunden, men jag får försöka göra det med ord istället. Nog för att systemkameran verkligen inte varit alls så jobbig att släpa med sig som  jag trodde den skulle vara men ibland får den faktiskt stanna hemma. Jag drack chai latte och åt fyra söta småkakor (havre, gaffel, hästsko och bondkaka)  och vi pratade om planerna för morgondagen då vi ska välja ut fina kort från lördagens bröllop, spela biljard i Gracels källare och äta indisk mat på Kingfisher. Ingen tvekan om att vi kommer få lika trevligt då som idag.

Dagens upprepning: Pastabuffé i Teknikhuset till lunch för tredje dagen i rad. Det är det gedigna salladsbordet som är pricken över pastan och de hungriga brandmännen som styr kosan.

Dagens inspiration: Engagerade narkossköterskor om hur "den perioperativa dialogen" gör barn och föräldrar mer lugna inför narkosen och operationen (ja ja, okej då jag är väl redan inne i det..)

Dagens "I wish I had more money": Randig T-shirt, strumpbyxor och sjalar i massor på Lindex.. stickade koftor, bruna boots/stövlar och de omtalade Conversen som aldrig kommer i min väg...

Dagens bästa: Äppelpaj och vaniljsås med riktiga prickar i tillsammans med "hela gänget samlat" (citerat från lördagens bröllop av en, förmodligen ganska nostalgisk, person i vår närhet)

Strax dags för dagens kvällsritual. Notera klockslaget och häpna! Särskilt med tanke på att jag kämpat och skjutit upp det i en dryg timme redan...

Möt anestesiologen, operatören, er nya kompis narkosapparaten och de dagliga verktygen Fentanyl, Desfluran och Propofol.. Dag två i Örebro och det talas redan om att det är vi som ska söva patienter och skruva på rattar och ha oss... och det låter så lätt när de pratar om det... det är bara att stoppa ner en larynxmask för att hålla luftvägen fri och tippa huvudändan om blodtrycket faller men prata inte om patienten medan den sover för man vet aldrig om den kanske ändå är vaken, sånt har faktiskt hänt...

Snarare så låter det helt omöjligt.
Fast faktiskt ganska intressant.


to be continued...