through the looking-glass
Did gyre and gimble in the wabe:
All mimsy were the borogoves
And the mome raths outgrabe.."
Och det är bara början av dikten. Någon som förstår nåt? Välkommen till min vardag!
This is for Fer: There is still so much for me to learn and it's really frustrating sometimes. Kind of like when you read the poem by Lewis Carroll, it's all words that make no sense.
på västfronten mycket nytt
"The Queen had only one way of settling all difficulties, great or small. 'Off with his head!' she said, without even looking round".
Det känns som att jag lärt mig mer under de här veckorna än på flera år och jag undrar hur mycket som egentligen kan få plats innanför hjärnhinnorna. Uppenbarligen är det ganska mycket mer med tanke på den enorma kompetens jag möts av varje dag. Det är bara att fortsätta vandra vidare i denna fascinerande värld som jag fått inträdesbiljett till.
This is for Fer: I'm so fascinated by this whole new world that I have entered in the hospital during my anesthesia education. Sometimes I feel like "Alice in Wonderland" because of the different, strange environment. I learn so much and I'm enjoying every single day so far!
rapport från underlandet
down the rabbit hole
hi-hat hard work
I söndags var det hårt arbete av annan sort. Leilas hi-hat cupcakes som vi sneglat på länge stod på schemat och de gjordes verkligen inte i en handvändning. Vi höll på så länge i köket att vi fick ont i fötterna.. men resultatet blev riktigt mäktigt, både smakmässigt och visuellt. Nu är det chokladmuffins med chokladdoppad maräng (ren sockerenergi till hjärnan!) som serveras till mellanmål hela veckan.
de e mycke nu
Det kommer med andra ord inte dugga lika tätt här förrän novemberregnen börjat ta ordentlig fart.
Men visst behövs det pauser. De måste bara begränsas så att tiden inte överskrider de faktiska arbetstimmarna. Det är nedräkning; två veckor till tentan (läs domedagen) nu. Den nya vardagen består i cykelturer på den vaniljvita velocipeden i färgglada strumpbyxor till bibliotekets gräddhylla för timmar framför instuderingsfrågor, alltför mycket kaffe och lunchavbrott på Värmlands museum bland pensionärer, barnvagnsmaffian och läkarstyrkan från vårdcentralen Gripen. Skulle gärna fortsätta så ett tag. I alla fall inhämtandet av kunskap och nya förståelser och en gnutta hopp om att möjligtvis förstå sammanhanget någon gång. Frustrationen, pluggångesten och tentapaniken kan någon annan gärna få ta hand om.
Det var längesen 26:an var så mörk som idag. Milen rullade fram under bilen och vägen lystes då och då upp av reflexerna från vägskyltar i blått och grönt. Daugava på hög volym och knyttena hopkurade i buren på passagerarsätet. Att köra bil är lite som att vara ute och promenera, fast utan motionen och den friska luften förstås. Tanken får vandra fritt och man vet aldrig vart den hamnar. Inte vet jag vart den hamnade idag heller. Men därimellan var den på många ställen. Lasses tankar i toner (Min helande tröst, En tätort på en slätt och Kom hem nu) ger en passande ljudkuliss för bilfilosoferande en lördag i oktober när det redan mörknat och man är på väg för ett välbehövligt miljöombyte på andra sidan Vänern.
från skogarnas väsande, viskande sus
från åkrarnas jord och från strändernas brus
kom hem nu
Jag hoppas att han är glad ibland också,
för så mycket melankoli kan bara vara hälsosamt i lagoma doser.
Och jag, ja jag lär inte vara långt borta från dessa tangenter..
det är svårt att låta bli orden och bilderna också för den delen.
dazed and confused
Nej, här blir det inga barn, eller förlåt, anestesisjuksköterskor gjorda.. Sitter med näsan klistrad i boken och försöker hitta en egen nivå de närmaste veckorna, om det är någon som undrar vart jag tar vägen! ...eller ooops, råkade visst halka in berg-och dalbanespåret igen och hamnade hos Led Zeppelin på Tuben istället.. vilka låånga låtar de har gjort..
made my tomorrow
född 080910
Idag har ett barn kommit till världen och jag var med.
Tredje dagen fältstudier och det var dags att se vad de gör på andra sidan skynket så jag fick gå med en operationssköterska. Första punkten på dagen: ett planerat kejsarsnitt. Ska inte gå in på några otäcka detaljer om själva operationen men helt plötsligt drog kirurgen bara fram honom och han fanns till. Så fascinerande att han legat redo därinne länge och förberett sig på att komma ut i den stora världen och att man bara kan öppna upp och hämta fram honom så där.
Alldeles otroligt spännande, intressant och fantastiskt.
fashion factor
Första dagen fältstudier på operation. Främmande miljö och sådant som man kan blir plötsligt svårt och saker som man inte kan gör att det känns som att ramla ner tillbaka på noll igen, som att de fem senaste åren inte längre räknas. Så är det ju förstås inte men känslan finns där ändå.
Ta bara det här med kläderna. Det blir nästan lite maskeradvarning, att ta på sig en kostym man inte hör hemma i men som gör att man får en helt annan roll än i de vanliga vita kläderna. Som att vara en karaktär i Grey's anatomy ungefär, fast utan alla intriger.
Och vad är grejen med opmössorna? Varför har de minst fem olika varianter av dem? Finns det en praktisk förklaring eller är det så att mössan är det enda sättet att få chans att uttrycka sin personlighet i en värld där alla går likadant klädda? Praktiskt är det i alla fall om man har en dålig hårdag för den täcker allt. Idag blev det duschmösse-varianten eftersom hon som mötte upp hade en sådan. I morgon ska jag ta en grön en, ungefär i samma modell som Cristina och Meredith har (fast inte i tyg förstås), har tagit med en hem för att öva lite, försöka komma in lite mer i rollkaraktären. Eller är det på riktigt kanske, jag vet inte riktigt än..
skrämmande och spännande
Möt anestesiologen, operatören, er nya kompis narkosapparaten och de dagliga verktygen Fentanyl, Desfluran och Propofol.. Dag två i Örebro och det talas redan om att det är vi som ska söva patienter och skruva på rattar och ha oss... och det låter så lätt när de pratar om det... det är bara att stoppa ner en larynxmask för att hålla luftvägen fri och tippa huvudändan om blodtrycket faller men prata inte om patienten medan den sover för man vet aldrig om den kanske ändå är vaken, sånt har faktiskt hänt...
Snarare så låter det helt omöjligt.
Fast faktiskt ganska intressant.
to be continued...
ok, i'm out!
Så. Idag var alltså sista kvällen. Sista riktiga jobbpasset på Näva.
Man kan ju tro att jag skulle vara nostalgisk och känslosam. Att jag skulle gå från avdelningen med ett obehag och en jobbig känsla för att lämna det som är hemtamt och vanligt. Men jag gick från avdelningen med ett stort jä*la leende. De sa att de inte sett mig så glad på länge. Underbara människor att jobba med, (nästan) alla 40 av dem, men det räcker inte längre till. Och det känns så skönt att vara befriad.
Nu väntar ett nytt äventyr. Kapitel två i "mitt liv som sjuksköterska". Spännande att se hur många kapitel det blir eller om det sedan väntar en helt annan story bakom nästa krök.. det är ingen som vet. Inte ens jag.
Anyway. Det sägs ju att äta glass rätt ur kartongen är en lyx förbehållen de olyckliga.. Jag gör ett undantag idag. Idag är ingen vanlig dag så då gör vi inte som man brukar. Har således förseglat den historiska kvällen med minibubbel, chokladglass i värsta New York stil och så förstås ett avsnitt av "Sex and the city". Pretty good ending of the evening.. och vilket slut sen; det lugnaste jobbpasset på evigheter! Glömde nästan bort att göra sådant som är självklart för att det var såå lite att göra. Skönt att inte gå därifrån med andan i halsen och pulsen i 110 som jag gjort så många gånger.
mycket slit för ingenting
Är det verkligen rimligt att jaga biståndsbedömare för en dement dam, skicka en annan vidare till nästa avdelning med nydiagnostiserad cancer och bli utskälld av en tredje för att man följer ordinationer samtidigt som man försöker höja upp blodtrycket till över 100 på en man som troligtvis inte kommer att klara av det..? Detta samtidigt som telefonen ringer, patientsökarna piper, anhöriga står i korridoren på rad, läkaren vill ronda och undersköterskan behöver hjälp med en förflyttning.. Jo, jag har jobbat sju dagar av åtta så jag är väl lite extra trött på det just nu och det är inte alltid det ser ut så heller, men denna veckan har verkligen varit en sista bekräftelse på att jag är på rätt väg. Bort.
10 dagar, 8 kvällar och 2 nätter
Nu behöver jag en skolväska, block och pennor, strumpbyxor, ny bil och andra småsaker.
hjälpars
Jag vill ju det här. Eller jag vill i alla fall komma bort från jobbet och få lite andrum och nytt perspektiv. Det blir nog bra. Att ge akutsjukvården en ärlig chans innan jag ger upp allt vad sjukhus och landsting heter. Ja...
Känns som jag fått frihet.
Har sparkat mig ut ur boet liksom.
Läskigt, pirrigt och spännande.
Måste bara smälta det lite nu.
(ja men det klart jag ska göra det! tänk vilken tung sten det skulle varit om jag inte kommit in.. vad skulle jag göra då? hur skulle jag hitta fokus för nya planer? det här är inte ett vägval och inte heller ett livsviktigt val, utan en flervägskorsning med öppning till många nya möjligheter och vyer..)
liten myra säger ifrån
Det är lätt att känna sig liten myra som mosas under en sko i den pågående vårdkonflikten. Vi är totalt maktlösa gentemot arbetsgivaren; vi strejkar, de beordrar skyddsarbete, vi har inget att säga till om...
Den styrkan vi har är att vi har blivit samlade som grupp och att vi har en självklar källa att hämta kraft och inspiration ifrån. Det är viktigt att inte tappa kämparglöden utan vända frustrationen till något positivt. Blir riktigt arg emellanåt så att det svämmar över och häromdagen resulterade det i en kraftfull insändare.
Rättvis lön till livsviktiga yrken!