Man skulle kanske kunna tro att andra praktikveckan inte skulle resultera i riktigt samma trötthet som den första. Nu vet jag ju i alla fall vilket håll mössan ska sitta åt och att det inte är farligt att trycka på knapparna på narkosapparaten. Jag börjar urskilja olika ansikten bakom allas maskerade klädsel och kan åtminstone koppla ett dropp igen utan att fumla allt för mycket. Man skulle som sagt kunna tro att hjärnan hänger med en aning mer, men när jag igår åkte till affären och nästan somnade vid frysdisken för att sen stå i kassan och upptäcka att jag inte ens hade några pengar med mig att handla för, då var det bara att konstatera att det kommer att sitta i. Länge. Men som min handledare sa så är det ju ett tecken på att man lär sig saker, så jag får väl se det positiva i att hjärnan har annat att sysselsätta sig med än det vardagliga.

I söndags var det hårt arbete av annan sort. Leilas hi-hat cupcakes som vi sneglat på länge stod på schemat och de gjordes verkligen inte i en handvändning. Vi höll på så länge i köket att vi fick ont i fötterna.. men resultatet blev riktigt mäktigt, både smakmässigt och visuellt. Nu är det chokladmuffins med chokladdoppad maräng (ren sockerenergi till hjärnan!) som serveras till mellanmål hela veckan.