Vi gjorde en trevlig liten utflykt i ösregnet igår. Tog bilen på småvägar till Sliperiet i Borgvik. Hade Karolina Nolins gästspel där som mål. Jag såg hennes konst första gången i höstas. Och jag gillar den mycket. Stad i rött och rosa skulle jag vilja ha i mitt vardagsrum. Eller svävande badpojkar i himlen. Kjell Engmans glaskonst var förstås fascinerande. Riktigt svårbegripligt hur man kan få en flytande massa till en cool gitarr med ryggrad till hals. Och att lysa upp det med ljus tar det ytterligare en dimension. Jo, vi var nöjda med vår fredagstur till den där fina miljön, både runtomkring i området och den alldeles speciella utställningslokalen.

oj, taket på Sliperiet blev så bländande vitt genom kameralinsen att bilden ser halv ut.. men så var himlen ganska långt ifrån blå igår också

Nu har jag sällskapat med Mig äger ingen av Åsa Linderborg i några dagar. På balkongen så fort solen tittat fram och istället för teve och dator, i sängen innan sömnen tagit över, mikrolässtunder under korta frukostar och på lunchen innan det var dags att återvända till Underlandet igen. Precis sådär som jag vill att det ska vara att läsa. Det var en ärlig, orädd berättelse om en uppväxt. En fin skildring av en pappa och hur komplex och komplicerad den kärleken kan bli. En bok som berör utan att för den skull sätta sig som en vass tagg i hjärtat.

Grattis alla som längtat efter regn. Idag har ni fått överflöd. Jag föredrar när sommaren är solig, men vad gör man om man bor i Sverige..? Jo man kan koka färskpotatis och sen snabbt svepa runt dom i stekpannan med olivolja, dill och flingsalt och äta med fransk löksill, turkisk yoghurt och avokado-paprika-tomatsallad. Sen kan man baka paj på nektariner med smak av kardemumma och valnötter och bjuda på i köket medan det smattrar på takfönstret och det blir vatten långt in på balkongverandan. Sen kan man ta på sig svarta klackar, svinga upp marimekko-paraplyet och gå på SATC-2. Visserligen ofantligt långt efter premiären, men inte en dag för sent. Det var härligt att ha sparat den filmen till ikväll. Sitta där i mörkret och äta nyköpta, djupröda bigarråer och resa bort till NYC och Abu Dhabi för ett tag. Perfekt för en regnig sommarsöndagkväll.

 

bildkälla

Att vänta och fundera, vänta lite till och sen välja precis rätt ögonblick. Om jag tvekat lite mindre hade det inte blivit detsamma. Om jag väntat längre kanske det gått förbi. Just in time helt enkelt och lördagen började bättre än alla andra dagar denna veckan. Och den slutade lika fint, med rainbow- och california rolls, Audrey som Sabrina och den allra finaste solnedgången efter flera dagar utan någon sol alls. Bokstavligt och bildligt talat.

Bildkälla för Sabrinabilden

Det låg ett brev på hall-stjärnmattan en dag. Lillasyster Hyster hade suttit på badbryggan vid Gardasjön och känt sig som en 50-talsturist på det lilla söta hotellet. Det är inte så ofta den vanliga telefonen ringer, faktiskt så sällan att jag starkt funderar på att bara använda mobilen, men det är ännu mer sällan som det kommer ett brev. Ett riktigt, handskrivet brev från någon som tagit sig tid att använda pennan, fånga stunden och sen paketera den i ett kuvert och försegla ögonblicket med ett frimärke. Och sen skicka iväg det och förgylla en storasysters eftermiddag. Det är fina saker det.

Efter Alex Schulman blev det inte mycket läst igen där på ett tag. Sen blev jag inspirerad av en, för mig, helt ny bokläsande själ. Så jag satte mig med "Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann". Den var bra, det var den. Den alternativa resan genom 1900-talets historia var både intressant och galen och spännande. Men den tog sådan lång tid. Jag tog mig inte stunderna att sitta ner och bara läsa. Så när den tillslut var slut efter många veckor så var jag kanske inte lättad att jag var färdig, men jag kände ett behov av att läsa sådär som när man inte kan sluta vänta sidorna igen.

Sådan tur att jag just då hade semester. Att jag hade tiden för de där studerna att förlora sig i en berättelse. Det blev Paulo Coelho och "Veronika bestämmer sig för att dö". Och det blev bra. En sådan där bok man skulle kunna gå tillbaka och läsa igen för att påminna sig om det viktiga, om vad som är verkligt och det som ger livskraft. Och läskraft gav den också.

Med mig från den fina turen till Torsby fick jag ett mindre bibliotek med i väskan. Grabben i graven brevid är redan slut. Den var inte helt rätt att läsa just den här veckan om jag ska vara ärlig. Det är fint när det skrivna ordet påverkar oss såsom Coelho gör, men lite skrämmande hur det kan förstärka egna känslor och tankar på ett negativt sätt. Inget ont om Katarina Mazetti i sig. Nåväl, nu är jag redan inne på nästa bok. Och jag har många som väntar på tur. Det är härligt att läsa.

det är något magiskt över näckrosblad..

Att besluta sig för att den egna tanken är det enda hindret i vägen för att genomföra något är en befriande känsla. Att göra sådant man inte gjort förut och upptäcka att man faktiskt kan eller att det blev väldigt trevligt är en riktigt härlig känsla. Lite sådana saker ingick i helgen som var:

Ta med Isa och Merlin på en road-trip istället för att inte kunna åka alls.
Styra motorbåt och bada i sjön Väringen som jag inte ens visste fanns.
Åka till Nora och fika i en gammal stuga medan det regnar ihållande utanför fönstret.
Köra moped och känna sig som 15, fast man inte ens gjorde det när man var 15.
Besöka Odensåker och sjön Östen med en alldeles egen lokalguide, åka raggarrunda i ån Tidan och äta spättekaka utan att kunna bestämma sig för om det smakar gott eller inte.

Vakna och se den blå himlen i takfönstret och ta den tid jag behöver för att vakna till. Cappuccino till frukost varje morgon, helst på balkongen. Bokläsning på Sandgrundsudden och i Stadsträdgården. Fontänen i trädgården är perfekt ljudbakgrund till det skrivna ordet. Lunch på stan. I fint sällskap men faktiskt också på egen hand. Just bara för att jag bara inte hade lust att laga mat och för att det är trevligt att sitta utomhus och äta och lyssna på sommarprat och vara riktigt ledig.

Solglasögon, kjoltyg och bara ben som blivit lite mindre bländande vita. Vatten, båtturer och badpremiär som gav mersmak. Glass, jordgubbar, polkachoklad och regulatorer. Spontana utflykter, vänner, söta bebisar och sköna vilo-mellandagar i Karlstad. Shakespeare i Sunne, återseende i Falun, långdag i Stockholm, Mariestaddagar, två turer till Kilisistan, en fin kväll i Torsby och så Frövi, Nora och Mariestad (featuring lågoddsaren Odensåker!) igen på slutspurten.

De ljusa kvällarna och solen på balkongen. Gå och lägga sig när man är trött och inte när man borde för att orka gå upp nästa dag. Fast det gör jag nog förstås ändå ikväll. Lägger mig när jag känner för det alltså, snarare än när jag kanske egentligen behöver för att orka börja kvart i sju i morgon..

Sommaren är i vilket fall inte slut än på länge även om semestern är det, den fortsätter redan klockan fem i morgon eftermiddag!

Det är fint det, när man tar tag i och gör sådant man sagt att man vill göra. Att man inte bara slänger ur sig hit och dit en massa olika saker som skulle vara trevliga och sen aldrig genomföra dem. Det är då man kan börja ångra saker man aldrig gjorde. Och det är jag rädd för att göra. Så vi tog båtbussen till Jäverön. Precis som vi pratat om att vi skulle vilja göra. 32 kronor tur och retur. Vinden på Vänern var frisk på vägen dit men solen stod redan på förmiddagen högt på himlen. Efter en dryg timme var vi framme och gav oss ut på upptäcksfärd på ön. Tre människor och en jack russel. Jag måste erkänna att jag kände mig som en riktigt stadsbo när vi traskade runt där i skogen; tubklänning och sandaler och påsväska kanske inte är den rätta friluftsutrustningen. Men det gick det också. Sen hade vi hemgjort picnickfika när vi hittat ut från skogsstigar och bitande småkryp. Allt från småkakorna, lemon curden och äppelkakan till de egenplockade jordgubbarna smakade underbart där på stenarna vid vattnet. På ön finns en gård med lantbruk igång och med hagarna som utsikt blev det ytterligare ett välbehövligt stopp efter en ny dust med stigarna och myrorna tvärs över ön. Och på kvällen glömdes fort de kliande myggbetten när den gyllene skatten vi hittade förvandlades till en perfekt god avslutning på utflykten.

Efter Stockholmsturen förra veckan var Mariestad nästa punkt på det trevliga semesterschemat. Gracel och jag spenderade elva timmar av torsdagen tillsammans. Lilla A var med nästan hela tiden hon också. På elva timmar hinner man med mycket. Som att träffa fru Sehlstedt innan hon började jobba och höra och berätta nyheter och trevligheter, hälsa på nya lilla Julia och hennes mamma och fika i massor och trivas. Sen hinner man ta en liten shoppingtur och komma tillbaka lagom för grillad korv och jordgubbar till efterrätt. Och om man trodde att kvällen var slut då så tog man helt miste eftersom vattenfärgsmålningsstudion öppnade där i köket. Lilla A gjorde massor av konstverk. Jag gjorde två och både spöket Laban och bananer i pyjamas fick se sig tolkade i färg och vatten.

Fredagens höjdpunkter var indisk lunch med mamma och Klings glass i hamnen med Gracel.

På lördagen tog vi bilen till Torsö, mamma, syster M och jag. På en minimal grusväg rullade bilen fram i vad som kändes som en evighet innan vi var framme vid Sandvik. Min första dag på stranden i sommar och två dopp i Vänervattnet var nödvändiga för att överleva mellan bokläsning och Nicklas Lundblads Sommarprogram om att skriva. När solen inte längre stod som högst for vi vidare till Brommösund och Laxhall. Underbart god rökt lax.

Så blev det söndag och jag och syster M var redo för vår planerade turridning på Iskroken. Det var faktiskt inte så fasligt varmt, trots den trettiogradiga värmen. Skogen gav skugga och tölten satte lite fart på fläkten. Samma känsla som alltid när jag rider infann sig: det här är en av de saker jag bör göra ofta. Mycket varmare kändes det när vi var tillbaka och pappa och jag tog med farmor ut i skuggan för en Top hat. Åtminstone tills det började blåsa, mullra och droppa från himlen. "Det vindar på ordentligt nu" sa farmor och hoppades slippa få en tegelsten farandes i huvudet. Vi hade en fin stund där. Hon fattade till och med vinken när jag höjde handen för en "high five" åt något vi skojade om pappa. Min farmor, 96 år. Sen styrde jag bilen tillbaka norrut igen. Mot en mycket långtråkig fotbolls-VMfinal. Men i det allra bästa sällskapet.

 

Dagens skörd från Ängebäck blev Polka, Honeoye, rödbetor och dill. Med Amanda Jenssens Sommar i iPodlurarna och solen i nacken gick jag i klänning och gummistövlar (hmm..ja mest för känslans skull med stövlarna då) och plockade och lyssnade. Favoritpratarna har hittills annars varit Eva Dahlgren, Per Johansson, Eva Gabrielsson och Ulf Malmros. Så äkta, engagerande och berörande. Det är lite som en exklusiv present att få träda in i någon annans sinne så där för en stund. Sen blev det stenugnsbakat surdegsbröd, Lasse och kronärtskocka på balkongen. Med vidöppna dörrar så att köket liksom fortsätter ut i sommaren. Å så speciellt det är att äta kronärtskocka. Blad för blad med citron och smör. Och så ett sms och kvällen fortsatte spontant i Skattkärr istället. Efterrätten fick följa med dit; de nyplockade jordgubbarna, grädde och lemon curd åt vi till dånet av en gräsklippare. Sen tog vi cyklarna ner till sjön. Det var inte länge jag tvekade innan jag var i vattnet och helt plötsligt hade jag fördubblat antalet baddagar i sommar. Kanske blir det rent av fler gånger.

Å så bra tisdagen blev. Stockholmståget avgick kvart över sex och vi fortsatte att sova några timmar till medan vi korsade landet. Det kunde liksom inte ha börjat bättre än att vi bokstavligen sprang rätt på Vetekatten precis när vi anlänt och var i stort behov av morgonfika. En cappuccino och en smör-kardemummabulle senare var vi redo för promenaden till Skeppsholmen och Moderna Museet och Ed Ruscha blev verkligen ingen besvikelse. Han fastnade liksom. Och vi fastnade i museiebutiken. Länge. En guldpenna med Dali-citatet: "Do not fear perfection, you'll never reach it" kändes så rätt att ta med hem, liksom utställningsboken med popkonstnären. Rätt var också Bentoboxen till lunch vid Medborgarplatsen. Den grundade fint för upptäcksfärd och färgglada fynd på Åsögatan och Bondegatan. Det är den gula kreationen till vänster på tågstolarna som är min, resten håvade syster Rollof in. Fotografiska var också med på dagsschemat. Och visst ville vi titta. Visst var Lennart Nilsson och Annie Leibovitz väl värda besöket. Men oj så trötta vi blev där på slutet. En cola och Pizza Hut var det enda som vi kunde tänka oss för att orka med den tre timmar långa resan tillbaka igen. Men å så nöjda vi var med dagen!

 

Så konstigt och skrämmande hur fort tiden går ibland. Så fint att veckor, månader och till och med år ändå inte förändrar allt för mycket. Så lätt när man väl bestämt sig och tar tag i någonting, så lätt att det då blir av. Det var mer än två år sen vi sågs sist och Dalkullan trodde mig knappt när jag räknade efter. Men när vi var till Falun gången innan denna hade lille W precis lärt sig att gå. Nu är han dryga tre år och superintresserad av vilken sorts bil alla har. Och en till liten tjej har kommit till världen i den familjen. Så visst går det fort. Men härligt nog har inte tiden tunnat ut det vi hade då. Det var bara att plocka upp där vi slutade sist och allt var precis som vanligt och alldeles. alldeles jättetrevligt!

 

bilderna är från den ljumma, ljumma lördagkvällen när vi grillade hela middagen och från besöket på Staberg nästa dag.

Vi åkte båtbussen från Café Slussvakten till Mariebergsskogen och tillbaka till Inre hamn. Planerade viktiga saker. Sen klev vi av och åt vår medköpta sallad precis vid vattnet. Det var torsdagkväll och semester. På 3kök åt vi efterrättstapas i solskenet. Jag sa till henne att det är verkligen inte alla som kan njuta så länge och så mycket av så goda smaker. En fin kväll var det. Det här var de söta:

 

I går var det en sagolik kväll. Vi åkte till Berättarladan i Sunne för att se En midsommarnattsdröm med Västanå teater. Å så bra det var! Inte bara för att det är ett av Shakespeares skådespel som jag känner till allra mest eller för att vi känner den allra bästa alven på scenen eller för att vi satt på de finaste platserna på första parkett. Musiken, skådespelarna, kostymerna, miljön där i den ombyggda ladan. Allt var så bra. Den underbara utsikten utanför ladan där vi åt vår matsäck i pausen (jag hade färskpotatis, gräslök, skärgårdsill och ägg och sen jordgubbs och ananassallad med kokos och lime) Och jag vet inte när jag skrattade så mycket senast som när clownerna var på scenen. En sagolikt bra kväll.

Onsdagens lunch

'

ja, Isa åt jag inte upp förstås..