När jag skulle bli avlöst för lunch idag rapporterade jag lite uppgivet att det hittills gått lite upp och ner med patientens blodtryck och andningsfrekvens och att det var svårt att hitta en balans. "Det är det som är anestesi" fick jag till svar och de orden följde med mig och matlådan med pinfärsk mandelpotatis från Matrosgränd, rökt lax och pepparrotsyoghurt ut i solen. Så sant, så sant.

Det senaste året har jag insett att anestesi förvisso grundas i medicinsk och farmakologisk kunskap men utövandet är egentligen inte något annat än en ren konstform, baserad på erfarenhet och fingertoppskänsla. Strävan efter balans är utgångspunkten, men vägarna dit är lika många som det finns patienter och anestesisjuksköterskor. Så många gånger som jag blivit frustrerad över att inte få ett rakt svar vad som gäller eller över att få olika svar beroende på vem jag frågar. Så många gånger som jag undrat hur sjutton jag ska veta vilken väg jag själv ska välja. "Det är det som är anestesi". Kanske insåg jag idag att det är just så det är och att det är det som gör att det är så roligt. Att samla på sig erfarenhet för att kunna hitta en egen känsla och en väg till balans.

Fredagens soundtrack får Timbuktu stå för. En patient med utgångsblodtryck på över 200 sjönk så lågt att hon blev nästintill pulslös efter sövningen. Jag hann knappt ens tänka efter och bli stressad innan läkemedel var givet, åtgärder vidtagna och blodtrycket över 100 igen. En halvtimma senare, när operationen var färdig vaknade hon och berättade om den härliga dröm hon haft och vad skönt hon hade sovit. Då är det ju lätt att säga att det gick bra, men det går så otroligt fort ibland och efteråt sköjler en våg av funderingar och tvivel över om jag verkligen har tillräckligt med kunskap och kapacitet för att hantera varenda situation.

Så att det verkligen löser sig tillslut.

Löste sig gjorde det i alla fall med de hastigt grusade helgplanerna. Ett snabbt stopp på Peugeot-verkstaden för att kolla upp en varningslampa som tänts och se om det ändå gick bra att ta bilen söderut över helgen slutade med att jag snällt fick lämna ifrån mig nyckeln till mitt transportmedel och mina helgplaner där på plats. Att ta sig till Mariestad med djur via buss eller tåg är tydligen en omöjlighet, men det är tydligen inte en omöjlighet att saker ändå kan ordna sig. Jag känner så otroligt snälla och generösa BMW-ägare och det är bara att ödmjukt ta av sig hatten och bocka och buga.

Det fixar sig tillslut.

Bara en liten sladd för 55 kronor och så är det musik i hela rummet. Rätt ut i alla fem högtalare från datorn via DVD-spelaren. iTunes och Spotify och musik i oändlighet genom mer än de futtiga små hålen i laptopen. Basen, texterna och melodierna får styrka och kraft att fylla hela lägenheten. Så enkelt och inte alls impossible (med trevliga Shout out louds) men det känns litegrann som att jag vunnit första pris eller funnit en skatt. Maia, Glasvegas och Regina är några av de som varit med och firat det ikväll. Nu får grannarna säga ifrån om de inte kan sova..

En kväll i mellanstadiet åkte jag och señorita L till leksaksaffären och köpte våra första. De hade lila hjul och kallades för rollerblades. Senare skulle de bytas ut mot rejälare exemplar från sportaffären och lystra till namnet inlines. De har slitit asfalten på Bäckarundan under åtskilliga rundor och de har släpats tvärs över Atlanten för att känna på pulsen och bekänna färg  i Central Park.

Gårdagkvällen var ljummen. Det gick fort när skären satte hjulen i rullning och benen mindes trots att det var allt bra längesen sist. Den där speciella känslan av att nästan flyga fram på asfalten. Susade förbi fält med råg och havre och förbi hagar med små shetlandshästar. Vattnet i sjön nedanför vägen glittrade i kvällsolen som inte riktigt lyckades gömma sig bakom de ulliga molnen. I dikeskanterna trängdes mjölkört, blåklockor och utblommade lupiner. Det luktade nyklippt gräs från trädgårdarna och en traktor gav ifrån sig ett tuffande ljud. Nyfikna, närgångna myggor och mersmak i benen gjorde pausen borta vid strutsfarmen kortvarig.

Rätt ut på landet och lugnet och in i endorfinruset med härlig fart.

Det var inte sista gången i år.

Alla som frågat mig de senaste veckorna hur det går med jobbet har fått ett smått förvånat svar att det faktiskt går ganska så bra. Jag väntar nämligen fortfarande på de där dagarna när inget går som man har tänkt sig. När blodtrycket inte orkar ovanför åttiostrecket, när luftvägarna är svåra att hålla fria eller när jag får en utskällning av personalen på uppvakningsavdelningen för att patienten inte är tillräckligt smärtlindrad. Så som det alltid gick till i Underlandet. Jag börjar nästan undra vad Spegellandet är för något konstigt ställe. Såklart måste tebjudningarna vara galna här emellanåt också.

foto: Margita Svensson

 En grön Alice fullt fokuserad under den praktiska examinationen,
med tanken långt bortom ergonomi..

Den två veckor långa värmeböljan känns kanske avlägsen och bortsköljd av regnet och de gråa skyarna. När det begav sig var det dock alltför varmt att sitta långa stunder vid den värmeutstrålande datorn och jag hade fullt upp med att ha sommar även fast jag jobbar. Det såg ut ungefär så här i ord:

Matlådeluncher utanför sjukhusets varma väggar, grillning av chorizo och majskolvar och somrig jordgubbspaj. Cykeltur till Mörudden vid Vänern med premiärdopp och sena jasmindoftande kvällspromenader. Kjolar, linnen, klänningar och sandaler. Jordgubbsvin, ananas, vattenmelon och potatisskruvar på balkongverandan, ceasarsallad och rosé i hamnen, öl på Kungsgatan, bruschetta på Casanova och glassbägare i massor. Stadsträdgårdens skugga, balkongdörrarna på vid gavel hela dygnet och pocketboken i knät. Måsskrik och fläktsurr och Marit Bergman i stereon.

Nu tittar solen fram för första gången efter dagar av ihållande regn. Paraplyet har fått en och annan dusch, gummistövlarna fått känna på asfalten och dagar när hjärnan inte varit med på morgonen har plastförkläden och blåa plasttossor varit en liten räddning på hemvägen. Nu får det gärna vara uppehåll ett tag. Jag har mer somriga saker att göra.