På söndagmorgonen åt jag Leilas buttermilk pancakes till frukost och blev invigd i oklarheterna i Olof Palme-utredningen. Sen gick jag ut i solen med brillorna på och träffade Söderbönan. Vi gick och spanade på husen i en sällan besökt stadsdel och efter det var vi redo för en underbart härlig lunch-bagel i solen på torget. Jag dröjde mig kvar utomhus efter det och lyssnade på P3 Dokumentär om mordet på Fadime. Det var ett starkt program och väl hemma fick Emmylou Harris ta över för resten av kvällen medan jag lagade nötfärsbiffar med smak av citron och persilja och misslyckades lite med att karamellisera rödlök. Dagarna går så fort att söndag var redan längesen fastän det känns så nyss. Jag får försöka bli lite bättre på att fånga dagarna så de inte försvinner i den höga farten. Idag är det ju liksom redan onsdagkväll. Jag har hunnit träffa Söderbönan igen tillsammans med Miss V. Vi gick loss på smörrebrödsbuffén på Guldapan och jag slocknade nästan av ett glas cava innan klockan sju hunnit bli sju.

Mitt kylskåp är som en anslagstavla. Där hamnar sådant jag tycker om och vill se varje dag men kanske inte rktigt vet vart jag ska göra av. Det är som en tavla som förändras över tid.

Jag använder både dörren och den här sidan som jag ser från köksbordet.

Bilden i nedre hörnet med hjärtat och fågeln är gjord av Tovelisa

på signerat.seoch har texten "hellre en liten fågel i hjärtat"

Planschen från bästa musikalen som spelades i Skövde i februari och mars

av superduktiga ungdomar och bästa "nästan-släkting-Erika" i en av huvudrollerna.

Terese Sennerholts ord om kärlek i vykortsformat kanske hamnar någon annanstans sen men

tillsvidare sitter de på kylskåpet och illusterar enkelheten och det fina med svart

på vitt och får mig att vilja texta och komma på allt som hon redan gjort..

Kortet som egentligen är från förra årets födelsedag, men som gör mig så glad att det får sitta uppe. Lilla bebis-Merlin i storformat som skrattar har jag fått av mellansyster

Magneten från kvällen då jag blev kvar på flygplatsen i Frankfurt. Kvällen som vände från förtvivlan till en riktigt rolig upptäckarfärd, shopping och Starbucksfika innan sådär-sömn i en baden-baden stol och frukost innan nästa flyg till Göteborg morgonen efter. Ett minne och en påminnelse om att man själv skapar mycket i en till synes maktlös position. Man kan bestämma sig för att sluta vara ledsen och göra något bra av situationen istället. Det fick i alla fall jag hjälp med efter några minuter i telefon den där kvällen och sen blev det en helt annan upplevelse

Och bilden från den där dagen på Fryken som jag fick på posten på min födelsedag med den alldeles underbart träffande kommentaren: "alla fullt upptagna med sitt"

Vi tog balkongpremiär igår. Det var nästan lite magiskt när jag kom upp i trappen och såg solen lysa in på lilla verandarummet efter halv åttatiden på kvällen. Visst behöll jag jackan på, men det var härligt ändå och en timma senare när det började bli ganska kyligt ända inne i vardagsrummet fick jag be Isa flera gånger att komma in för att tillslut kunna stänga dörren. Vi gillar vår balkong och vi gillar att det är vår på riktigt även om det regnar och är grått idag. Vårkänslan igår var överväldigande och dröjer sig kvar. Vinden kändes ljummen när jag cyklade till dykklubben och jag var tvungen att stanna och köpa en glass på vägen. Jag som mest bara gillar glass när det är soligt väder och känslan är rätt. Som igår då. Men det är ju förstås april och känslan kan växla så nu ska jag snart gå ut i köket där P1 står på och jag laga vegetarisk tomatsås och spaghetti. Med balkongdörren stängd.

I kameran fanns några bilder som legat där rätt länge nu. Från en frukost en solig februarisöndag till exempel. Vi hade kvällen innan fått en alldeles förträfflig födelsedagsmiddag med underbara skaldjur och fisk och fluffig marängefterrätt. Lilla T fick en tröja där det står "Here comes trouble på" men här är hon lite för blyg för att visa den. Den här mysiga frukosten får vara dagens illustration istället för det sena morgonmålet jag intar nu strax. Jag behövde visst en sovmorgon efter den här intensiva men roliga kursveckan. Men nu skiner solen och kaffet är färdigt så nu ska jag göra lördag!

Förra veckan började inte alls nåt vidare men slutade desto bättre. Det är ganska fascinerande hur mycket man faktiskt ändå kan påverka själv med ganska små medel, även när det känns som att hela universum motarbetar en. Det var en sådan där vecka som man tänker ganska mycket mer än vanligt. Letar efter värden och försöker hitta någon slags balans i verkligheten. Därför var det perfekt att inleda fredagkvällen med någon slags modifierad after work med bästa Söderbönan. Ventilera allt som snurrat i huvudet tidigare under veckan. Dela med sig av tankar och få bekräftelse och förståelse tillbaka. Äta gott vegetariskt grekiskt och sen gå vidare och precis hinna dela på en banana split på höga barstolar innan vi fortsatte den ännu unga kvällen på varsitt håll.

På mitt håll försvann timmarna i vardagsrumssoffan sådär underligt snabbt så man undrar vad som hände. De tre timmarna fram till efter två på natten kändes som ett ögonblick fastän så mycket viktigt blev sagt och vår förvåning var minst sagt befogad. På lördagförmiddagen spelade vi dubbelbadminton med lillasyster och P och träningsvärken påminde både en och två dagar efter hur roligt det var. Sen åt vi brunch på hotell och umgicks sådär otvunget som man bara kan göra med vissa människor. Välbehövligt som attan för min del.

Nu är det fredag igen och jag tror jag ska se till att det blir ett bra slut på denna veckan också. För i slutändan är det ändå jag som skriver mitt eget manus, även om andra gärna får vara med och bidra med sin glädjespridande närvaro!

Dagen gick från mulen småkylig morgon, via nervös praktisk examination av allt från A (Airway) till I (Inspektion av baksidan) och fasa för att glömma något livshotande, följt av skriftligt klurigt prov och slutligen ett befriande godkännande till en skön solig eftermiddag. Jag belönade mig med sushi från Happy kitchen och en kolaform till efterrätt medan jag läste ut artikeln om socialdemokraternas långdragna patiledarvalsprocess i förra veckans Fokus. Efter maten trotsade jag yrande grus från gatan och satt en stund i solen och läste istället. 45 minuter utomhus i solen med skinnjackan och solglasögon på. Mesta vårtecknet för i år so far. Sen blåste gruset rätt upp i ansiktet och jag gav upp för idag, rätt nöjd ändå. För förra torsdagen föll snöblandat regn och när det är 7 april föredrar jag faktiskt grus framför flingor i ansiktet.

I söndag fick jag min julklapp. Och födelsedagspresenter på samma gång. Det är inte ofta det händer för mig direkt! Och eftersom julklappen var den efterlängtade kaffebryggaren så har jag inte väntat för länge. Jag har övergivit min Nespresso ett tag till förmån för den här skönheten.

För ett år sen stod du där och väntade mitt på Hagatorget. Med den, i förväg ordentligt oroande, orangea jackan och det utlovade skägget stod du där och skrev eller pratade i din mobil. Såg dig om hela tiden. Och jag kände mig ännu mer sen än jag redan var. Men den vita mössan var ju tvungen att sitta perfekt på plats innan jag gick hemifrån. Jag hade förvarnat om en luva över huvudet, men ville i sista stund gå iväg så fin som man kan vara för en promenad en kall, mörk februarikväll med en fullkomlig främling som under två veckors tid skrivit annorlunda, konstiga och djupa sms. Din långa siluett gjorde stegen lite mer förväntansfulla ju mer jag närmade mig och när våra blickar möttes fylldes jag av en härlig känsla av att det nog skulle bli en bra promenad ändå. Du var söt. Och fastän jag fortfarande var ganska skeptisk till hur mötet skulle bli så blev jag plötsligt mer nervös än jag egentligen ville erkänna.

Hur säger man hej? sa du och så hade vi klarat av det. Vi började gå längs den frusna Klarälven utan något särskilt mål. Sen bad du mig berätta min livshistoria. Jag sa att den får man inte bara sådär på en gång. Skrattade till lite grann och undrade om jag kanske sa fel saker. Överallt längs snöklädda cykelbanor gick vi och de raka, oblyga frågorna haglade. Ständigt letandes efter bra svar utan att låta allt för dum eller konstig gick jag där bredvid dig och önskade att du redan kände mig. För jag är så mycket lättare att lära känna då.

Din iver att fortsätta promenaden ytterligare en bit gick inte att ta miste på när vi kom tillbaka till mötesplatsen. Hela ditt kropsspråk sa att du inte ville gå hem. Det skrämde mig inte. Och ditt, enligt spelets regler, inkorrekta sms, bara någon timma efter jag kommit hem igen gjorde mig bara glad och förväntansfull och lite pirrig. Men jag hade ingen aning om att jag precis hade träffat min riddare. Att det från den promenaden skulle vara vi. För All Tid om jag får bestämma.

Jag har provat att andas under vatten. På två andetag hade jag övervunnit den där föreställningen om att det skulle vara fruktansvärt obehagligt. Och sen var det mest bara fascinerande och spännande och fullt upp med att försöka kommunicera utan ord och att tryckutjämna på väg ner till 3 meters djup. På måndag är det dykkursstart. Vi får se om det fortsätter att vara lika fascinerande. Oavsett ser jag jättemycket fram emot att lära mig massa nytt.

En ganska så väldigt överväldigande vecka. En av höjdpunkterna: att andas på 3,3 meters djup. En annan på toppen av Hovfjället. Och därtill snabba gigantiska beslut, stora summor, nederlag och väldigt mycket nya lärdomar.

Jag har två nya röda favoriter i köket. De kommer att få vara med väldigt länge om jag får bestämma. Grytan är redan invigd med chili con carne. Pallen kom som en total överraskning, men den är helt perfekt med originaldekor och allt.

Det var först efter tvåtiden som solen inte längre orkade skina riktigt sådär underbart härligt längre. Men då hade vi redan nästan hunnit bli mätta både på backarna och på gulaschsoppa. Vanligtvis åker jag alltid med en liten irriterande försiktighet; rädd för att ramla eftersom jag aldrig lärde mig att åka när jag var riktigt liten genom att krascha varannan sväng eller så. Men nu var det ingen is. Inte massa folk i vägen. Ingen läskig kramsnö. Inte så många mentala hinder. Och det gick så fort att ögonen tårades. Hur många gånger kan man använda "underbart" och "härligt" utan att det blir för sliskigt mycket? Det är en fin balansgång, men jag tar risken den här gången för det är banne mig de precis rätta orden för att beskriva känslan. Nästa år kanske det blir Alperna, det är det bara vi som styr över. Igår var det fullt tillräckligt och alldeles perfekt med Hovfjället, nästan nästgårds.