Det går åt mycket popcorn en kväll som den här. Jag proppar magen full och hoppas att det har en avledande och god (i dubbel bemärkelse) effekt. Det snurrar runt ordentligt i skallen av annat än uppfluffade majskorn och jag försöker se färdigt slutet av filmen från i söndags för att lugna ner snurret lite. Det går sådär eftersom jag hamnar här istället.

Man tror att man fattar sina egna beslut och skapar sin egen verklighet. De små avstegen som i slutändan förändrar allt eller de stora uppenbara kliven som kanske leder någon annanstans än man från början trott. Alla de valen tycker man ju att jag, som har huvudrollen i filmen om mitt liv, borde få styra över precis hur jag vill. Men ibland känns det som att andra personers avgöranden påverkar ens egen tillvaro mer än man kan göra själv. Den bristen på kontroll är oerhört frustrerande och sätter käppar i hjulen som helst skulle vilja rulla i full fart mot positiva målbilder och hoppfyllda vidlyftiga planer.

Tanken skulle kunna sväva iväg hur långt som helst om man bara skulle tillåta den. Om inte andra personers agerande och val stod emellan nuläget och möjligheten. Jag vågar inte släppa den fri ordentligt (tanken alltså) för det gör ganska ont om den slås ner och skrapar i marken. Så jag äter mig riktigt mätt på popcorn, gör ett nytt försök med avslutet av "The kids are all right" och tänker att det ska bli mer än all right till slut. Med, eller helst utan, andra människors inverkan.