För ett år sen stod du där och väntade mitt på Hagatorget. Med den, i förväg ordentligt oroande, orangea jackan och det utlovade skägget stod du där och skrev eller pratade i din mobil. Såg dig om hela tiden. Och jag kände mig ännu mer sen än jag redan var. Men den vita mössan var ju tvungen att sitta perfekt på plats innan jag gick hemifrån. Jag hade förvarnat om en luva över huvudet, men ville i sista stund gå iväg så fin som man kan vara för en promenad en kall, mörk februarikväll med en fullkomlig främling som under två veckors tid skrivit annorlunda, konstiga och djupa sms. Din långa siluett gjorde stegen lite mer förväntansfulla ju mer jag närmade mig och när våra blickar möttes fylldes jag av en härlig känsla av att det nog skulle bli en bra promenad ändå. Du var söt. Och fastän jag fortfarande var ganska skeptisk till hur mötet skulle bli så blev jag plötsligt mer nervös än jag egentligen ville erkänna.

Hur säger man hej? sa du och så hade vi klarat av det. Vi började gå längs den frusna Klarälven utan något särskilt mål. Sen bad du mig berätta min livshistoria. Jag sa att den får man inte bara sådär på en gång. Skrattade till lite grann och undrade om jag kanske sa fel saker. Överallt längs snöklädda cykelbanor gick vi och de raka, oblyga frågorna haglade. Ständigt letandes efter bra svar utan att låta allt för dum eller konstig gick jag där bredvid dig och önskade att du redan kände mig. För jag är så mycket lättare att lära känna då.

Din iver att fortsätta promenaden ytterligare en bit gick inte att ta miste på när vi kom tillbaka till mötesplatsen. Hela ditt kropsspråk sa att du inte ville gå hem. Det skrämde mig inte. Och ditt, enligt spelets regler, inkorrekta sms, bara någon timma efter jag kommit hem igen gjorde mig bara glad och förväntansfull och lite pirrig. Men jag hade ingen aning om att jag precis hade träffat min riddare. Att det från den promenaden skulle vara vi. För All Tid om jag får bestämma.