Idag börjar det då. O äss

För ett år sen idag lämnade vi Xián och terrakottaarmén för Guilin i södra Kina. Den delen av landet där sockertoppsbergen är en ständig siluett ovanför risfälten och floderna, där det var över 30 grader varmt långt efter att det mörknat och där vi fick se den riktiga kinesiska landsbygden.

Vår otrolige guide Ted Rylander hade dessförinnan talat sig varm av entusiasm om Kina och all fantastisk historia och kultur. Han tog oss till alla de platser i Beijing som nu kommer vara i världens blickpunkt och berättade med sådan kunskap och inlevelse om kejsare, manchurer och den nya kinesiska medelklassen, om Mao och kulturrevolutionen, om -ismer som börjar på konfusian- , dao-, och budd-, och om all den mat som varje kväll bars fram till snurrskivorna på de stora runda borden.

Han tog oss med till teodlingar och sidenfabriker, tilll åtskilliga tempel, buddahstatyer och pagoder och lärde oss att både pruta och tacka på kinesiska. Tillsist kom vi också till Orienterns pärla i det vilda Shanghai där vi hann krocka bussen med en taxibil, se fem motorcyklister åka runt inne i en gigantisk rund stålbur och stå rätt under den rykande, brinnande byggnaden som skulle bli en av världens högsta, innan vi återvände till en vardag utan ätpinnar och grönt te till varje måltid.

Historien kommer definitivt vara uppdelad i Kina - före och efter OS. Mittens rike är en drake som bara precis börjar vakna inför västvärldens ögon. Att ha upplevt det som det var före är en ynnest. Att uppleva det som kommer sen kommer vi alla göra mer eller mindre.