lilacs and cloudberries

Syrenerna slog ut den här veckan och ikväll är doften på balkongen nästan koncentrerat parfymerad. Jag önskar jag kunde ha plockat en bukett och gett till mamma idag. Men jag är fortfarande billös och ofri. Igår var himlen alldeles mörkblå utanför köket och trots att det är lite otäckt när det blixtrar och dundrar så ser världen väldigt speciell och nästan lite magisk ut. Färgerna blir intensiva på ett helt annat sätt än nu ikväll när himlen istället var ljusgul och varenda litet nykläckt flygfä syntes i kontrast till allt det gröna och lila och vita. Kanske jag sätter mig där igen en stund när jag ätit färdigt mannagrynsgröten och hjortronsylten. Beatlestonerna letar sig lätt ända dit ut och Isa vill gärna ha sällskap därute. Hon har svårt att hålla sig borta från den väldoftande lilla verandan med den trivsamma utsikten. Jag också. Där ska jag bo med en bok eller middagstallrik om kvällarna några månader framåt nu.

 


doktor glas och statusinläggen

En klasskamrat från förr, från den där tiden när vi gick i mellanstadiet och spelade tecknet och kronan på rasterna och inte visste mycket om världen, kommenterade på ansiktsboken om mina statusinlägg. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om när vi hängde hemma hos honom och hans kompis på Hagabergsvägen, jag och min Krontorpsbästis S. Inte kan vi ha pratat om livet i alla fall. Om det visste vi ju inte mycket. Nåväl. Vi har i alla fall inte pratat om något alls på många år. Varken om livet eller annat. Men han skrev att mina inlägg hade ett skimmer av Hjalmar Söderberg över sig och att han inte hade en aning om att jag var så poetisk. Det klart han inte kunde ha en aning om. Vem är densamma nu som när man gick i mellanstadiet? Jag är inte så bevandrad i den svenska litteraturskatten och visste inte ens om Söderberg var något positivt, men han försäkrade mig om att doktor Glas är fantastisk. Jag får väl tro honom, för jag har i alla fall bara orkat till sidan 60 än så länge..


Här är ett urval av inläggen från maj och tillbaka till mars
(bara att döma själva om han har rätt, om ni nu orkar er igenom..)


Status lördagkväll: Hembakad sesambagel med philly, lax och avokado. Andra glaset rosé upphällt. Sol på balkongen en stund till. Ny mintlakrits-färgad frihet på två hjul införskaffad med hjälp av lillasyster Hyster och Patrik. Elvis sjunger om kärlek så det dundrar i högtalarna. I morgon kväll behövs han inte. Tillbaka till balkongen nu innan solen försvinner bakom cypressen.



Paraplyet har rosa och röda blommor och det var varmt därunder ändå trots den gråtunga himlen och kalla, missunsamma regndroppar..


Äter popcorn men längtar efter zoo och saltlakrits. Hör lasse sjunga "våren är ung och oanvänd å sången ekar från himlen sänd.." För tänk, idag var det små gröna miniöron på björkarna. Maj är väldigt välkommen.


Hur många vuxenpoäng får man för ett (eller flera!) 'Halleluja' till att det äntligen finns återvinningssoprum i huset? Å varför lagar man den godaste pizzan, helt ovärdig en vanlig måndag när man inte ens är hungrig å vill äta den? Livets viktiga filosofiska frågor från en trött hjärna i gammalrosa mysbyxor med vita små prickar. (ja alltså, hjärnan bokstavligt i mysbyxor, förstås)


Å så härligt liten världen kan bli om man bara tar en tur i luften emellanåt. För två veckor sen åt vi världens bästa skaldjursmiddag på åttonde våningen med utsikt över el corte ingles, igår godaste sushin i haga, 250 mil längre norrut. Samma goda ost och likadana servetter i två vardagsrum så långt emellan men ändå så nära. Å nu lyser solen. En riktigt bra start på påsken!


Lomo embuchado & Queso Curado Gran Cardenal. Det går att få med en bit av Spanien i vakuumförpackning och åå vad gott det smakar med resterna av rödvinet en marshelg som denna när våren bara ger en svag, regnig antydan om att vara på väg. Men gråa helger i Sverige kan vara fina de också. På många sätt.


Det positiva tänkandet blåste bort nån gång mellan våffelfika å solskenspromenad. En annan tideräkning hade varit himla fint just nu. Eller åtminstone normala fungerande kommunikationssätt. Tur som fasen att ett flyg mot Madrid lyfter om knappa 85 timmar. Och att jag sitter ombord. Det sätter i alla fall fart på optimismen en smula.


 


bubblande guld i glasen

After work fredag med Charlotte har varit bra förr. Riktigt bra faktiskt. Och så blev det också igår. Om än i en helt annan och betydligt kortare version än den där spontana niotimmars kvällen i november. (November föresten..?! Alldeles för långt mellan gångerna om du frågar mig!). Igår gick vi hem innan klockan slagit åtta. Både trötta och nöjda redan då faktiskt. Vi premiärprovade nya Guldapan. De har fredagscava med smörrebrödsbuffé. Alldeles underbart goda små surdegs- och fullkornsbröd med gastronomiska minikonstverk som pålägg: Färska räkor med rivet citronskal, sill med västerbottenost, rostbiff med den godaste potatissalladen och ännu fler.. Ja, vi åt säkert minst tio stycken. Cavan bubblade i glasen och minskade allt eftersom och musiken var i fokus utan att störa vårt veckoslutsfilosoferande. Ja, Charlotte var så nöjd att hon tänkte gå därifrån utan att ens betala..

teach yourself to fly


Ja, museieturnén till Stockholm får nog vänta till semestern, men det blev faktiskt en riktigt fin spontan museal eftermiddag igår i alla fall. Jag tog en tur till Värmlands museum för att leta presenter till två nya små tjejer. Sen gick jag in för att se de tillfälliga utställningarna. Värmland du sköna hade invigning. Och visst var det lite trevligt med de värmländska bilderna och föremålen i den stora salen, men det var först när jag gick till de mer avsides Cyrillusrummmen som den där lite magiska upplevelsen infann sig.

Anna Ledin är en fotograf som återvände till sin hembygd i Väse när hon gick utbildning i London 2000. Hon fotograferade människorna och miljöerna som representerade hennes ursprung. Nio år senare återvände hon för att se vad det blivit av några av de hon fotade sist. Hon kallade projektet "Att lära sig flyga" efter en gammal bok hon hittat på Portobello road. Det var tjejer som nu vuxit upp och hade distans och ett annat förhållande till sin barndoms trygga värld på landsbygden. De femtonåriga kusinerna som hjälpte till med hölasset på bilden då stod nu på trappan till Uppsala universitet där de nu båda studerade. Och flickan som ville bli austronaut som sexåring hade nu flyttat till Kiruna för att gå på rymdgymnasiet. Hon stod där i en värld av vitt och snö och skulle bokstavligen lära sig flyga, långt bort från det hon kallar hemma. Det ger perspektiv när tiden har stannats sådär av ett foto. Och sen av ett till i en helt annan verklighet. Att lära sig att använda sina vingar är att hitta sitt sätt att leva.

Sen gick jag ut i solen och museiparken där det pågick "En rosa picknick" till förmån för Cancerfonden. Musik, solsken, och en glass som smakade Lemon curd..


may I have May all year long..?

Om jag inte orkat ta mig ur soffan och fullföljt tanken på att ge mig ut i majkvällen hade jag aldrig upplevt den här, nästan magiska försommaraftonen. Om jag hade kommit ihåg att ta med kameran ut på promenaden är det inte säkert att jag skulle varit hemma vid det här laget. För så fin var staden nu ikväll. Längs med Pråmkanalen och förbi Inre hamn, över Stora torget och vidare med Klarälven vid min sida via Sandgrundsudden till Pråmkanalens början i Haga och så tillbaka mot Herrhagen igen.

Luften var ljummen och nästan lite fuktig. Himlen sådär hög och oändlig som den kan vara när man går i sin alldeles egna i-pod bubbla och låter tankarna fara runt fritt, utan stoppljus eller trafikpolis i hjärnan. Musiken som ger sitt alldeles egna sound till stegen gör att allt blir om möjligt ännu vackrare än vad det redan är. Johnossi och Coldplay stod för soundtracket till kvällen den artonde maj. 

Den gröna nyansen som träd och buskar har nu är så intensiv och spirande, som om all nyvunnen klorofyll nästan inte får plats i de ännu inte fullvuxna löven. Solen stod nästan i ögonhöjd över hustaken och ljuset silades lite genom en flortunn molnhinna så att fasader och vatten fick en alldeles underbar ljussättning. Sms som får hjärtat att svämma över en aning gjorde Conversesulorna ännu lite lättare att lyfta. Det är på sådana promenader som jag inte kan förstå att jag kunnat tänka tanken att det inte skulle vara värt att lämna soffan. Det är vid sådana tillfällen, när man bara går ut och går dit benen bär en som det kommer som mest inspiration, energi och kraft. Endorfinerna flödar och allt känns bara så himla fint att man måste skriva om det.

sofia är lakritsmintfärgad och glad

Jag hade inte någon jacka på mig ute nu, klockan halv nio på kvällen. Första dagen i år i Sverige och alldeles för sent egentligen. 2010 års version av Sofiadagen (och bloggens födelsedag) firades med katalanbakelse och nyvunnen frihet på två hjul. I onsdags kväll stod jag plötsligen utan fordon och transportmedel på alla plan. Nog för att apostlahästarna ibland är underskattade och användbara, men att vara helt hjullös kändes faktiskt väldigt begränsande. Så med lillasyster och P's hjälp köpte jag mig tillbaka lite frihet idag. Min förra var krämigt vanlijviit och jag gillade den så himla mycket. Min nya Monark är vitare, som en pingvinmintstång och vi kommer nog att bli riktigt bra kompisar vi två. Särskilt som namnet sålde sig självt. Hur bra låter inte det; att köpa sig frihet vid namn Sofia på självaste Sofiadagen. Många anledningar att fira idag, med andra ord.


borttappad frihet och livet från den ljusa sidan

Jag satt i bilen på E 18 med öppna, vida fält på båda sidorna om motorvägen och tänkte att det här är frihet; Att kunna gå från jobbet en sen onsdagseftermiddag efter, 45 minuters övertid och bara sätta sig bakom ratten och köra mot en annan verklighet. Det var ljust, vägen var rak, och Västerås närmade sig mer och mer för varje reflexstolpe medan jag lyssnade till en sedan länge bortglömd röst i bandspelaren. Frihetskänslan satt kvar ända fram till Gideonsbergsmotet och guppet som följde därpå. Sen försvann den tvärt. Den tappade jag tillsammans med avgaspaketet när det släppte helt från rostade bultar under frihetsmaskinen. Från ett ögonblick till en annan var jag i princip billös för första gången på sju år.

Tur som sjutton att jag nästan precis var framme hos söta lillasyster och P. Att de är snälla och uppmuntrande och hade förberett för hembakad pizza. Att mellansyster ringer från Mariestad och säger att vi ska fixa detta ihop. Att världen inte går under, fast det känns så precis i stunden. Att man nästa dag kan ta en utflykt till lilla Skultuna och mysigaste caféet vid outleten och bli erbjuden påtår vid bordet. Titta på vattnet som forsar precis utanför fönstret. Att man kan fnissa litegrann åt butiken brevid som är proppfylld av saker till det kungliga bröllopets ära. Att man faktiskt kan ta bussen tillbaka hem och att jag bor tillräckligt nära för att kunna promenera till jobbet dagen därpå. Visst måste jag ha en ny frihetsmaskin på fyra hjul, och det snart. Men jag är faktiskt ganska imponerad ändå över mitt milda sätt att hantera situationen. Optimism är verkligen inte underskattat. Jag tror faktiskt man lever längre då.



 

 


perfect sunday

Det började med det här till frukost, alldeles för tidigt för en söndag egentligen. Godast var passionsfrukten. Kavringen med grevéost, päronskivor, green gunpowder tea och en Livanto Nespresso smakade också bra. Och särskilt med Manhattan underläggen som bakgrund, veckan från och med igår till ära. Sen for vi iväg på en road trip norröver på den östra sidan Fryken. I Munkfors träffade jag Ragnar. En vitblond stilig skönhet, som tagen ur sagorna. Och det vet han om själv dessutom. Ledaren i gänget. Det är hans fel att jag har riktigt ömma sittben för tillfället och att jag i morgon kommer känna av muskler jag inte visste jag hade. Det är på grund av honom som jag nu ätit alldeles för mycket rocky road och snart kommer att slockna som en klubbad säl. Och det är tack vare honom som jag haft en alldeles, alldeles underbar dag längs med vitsippeöversvämmade diken och fina skogsstigar. Utomhus. Hela dagen. På en islandshäst. That is perfection.

goda minnen från gårdagen


Vi träffades i Kilisistan igår, eller utlandet som man skämtsamt kan kalla det. Dit har fina vänner flyttat från välbekanta Solstaden. Vi var sex personer som alla trivts ihop på NÄVA men som alla nu gör något annat. Vi har varit så otroligt priviligerade att få jobba tillsammans och nu tar vi vara på det och skapar något nytt och fint, långt från vårdplaneringar, medicinlådor och ihärdigt ringande telefoner. Solen lyste genom röken från grillen när vi stod på baksidan hos nyblivna barnmorskan och frös. Kamerabatteriet var dött, men stämningen desto högre. Jag kände mig riktigt glad över att ha funnit sådana vänner här i mitt andra landskap, i det som jag till en början faktiskt ganska motvilligt kallade hem. Men numera är det riktigt lätt att känna sig hemma, särskilt när man är omiven av vänner som de. Dessutom var jag som oväxlings skull den första att resa mig för att åka därifrån, trots det trevliga sällskapet. Idag äter jag resterna från grillningen, kryddat med nygjord tomat-mozzarellasallad och oliver. Det smakar riktigt gott och jag mår bara fint trots begynnande heshet, hotande känningar från halsen och lätt huvudvärk.

om regnmoln och stulna cyklar fick styra, hur skulle vi må då?

Det luktade våt asfalt igår. Sådär som det gör när marken blivit uppvärmd av solen för att sen bli kysst av regnet. Sådär som det gör när den varma, ljusa delen av året äntligen kopplat greppet och segrat över tråk-kall vårvinterluft. Så borde det ju i alla fall vara när april alldeles snart är till ända. Så borde det ju vara är ljumma majvindar är så efterlängtade att man nästan blir lyrisk var gång solen visar sig. Medan regnet sköljde bort lite av vintergruset på vägarna konstaterade jag att min cykel inte längre finns. Inte någonstans där jag vet i alla fall. Av någon anledning blev jag ändå varken arg eller frustrerad. Kanske för att jag vet att det finns viktigare saker att bry sig om än en cykel. Kanske för att jag hade bråttom hem att laga skaldjurssoppa åt bästaste Söderbönan och mig själv. För det var en riktigt fin kväll igår fastän regnmolnen dolde det mesta av solen och en människa, vars psyke jag inte förstår mig på plockat åt sig min låsta tvåhjuling. Det var tre trevliga timmar av prat, musslor och fänkål, mer prat, hallon, kiwi, kokos och choklad och ännu lite mer prat. Så trevligt att vi snart måste göra det igen, om jag får bestämma.

Och sen ringde telefonen, i precis rätt tid, som den bästa avrundningen man kan tänka sig. 

not even a special occasion

Ett litet kort sms på lördagsmorgonen och så blev min kväll och nästa morgon så här fin. Jag blev inbjuden till mästerkockarna på Lorensberg som så många lyxiga gånger förut. Den här gången var inget undantag. Det är alltid så fint och så gott och så speciellt på ett ändå så enkelt sätt. Bordet var ännu inte ute i uterummet men vi improviserade och dukade på sittbänkarna och la ut kuddar på golvet. Så kan man faktiskt också göra. Särskilt när kvällssolen värmer och faten svämmar över av goda smaker; oliver, färsk ananas, grillat bröd och halloumi, lax med solrosfrön och ruccolasås.. och bubblande vitt vin. "What's the occasion..?" kan man lätt undra, men det är ju just så här det ska vara. Man ska njuta för att man har lust, inte bara när det är ett speciellt datum i almanackan eller något att fira. Det är de gångerna man njuter som allra mest.

Med bubblet och efterföljande rött till nybakade bounty-chokladmuffins och en stund i soffan kändes en taxiresa hemåt mer jobbig än att stanna kvar. Och tänk, då fortsatte lyxen nästa morgon med nygräddade supertunna pannkakor och hemlagad körsbärssylt. De skämmer bort mig alldeles förfärligt, mina vänner i det gula trettiotalshuset.

en fikafavoritoutfit i april



Inte nog med att jag drack min Nespresso i koppen "Fokus" från Rörstrand, jag samhällsbildade mig samtidigt genom att läsa just "Fokus". Till det, praliner från Kardemumma och härliga Mirakel-underlägget av Josef Frank.


miniminisöt

Alltså, har ni sett nån sån här liten häst förut? Ett några dagar gammalt MINIshetlandsföl med sin lilla lilla mamma. Det ser inte ens ut som en häst, utan en lurvig konstig korsning mellan åsna, hund och får.. Lite blyg var den också, så det är bara den lilla baken och minisvansen som fastnade på bild. Sådant roade vi oss stadsbor med mitt emellan smörgåstårta och cheesecake på kalaset i Tidavad förra helgen. Perfekt kombination om du frågar mig.

det blir inte alltid som man tänkt sig, ibland blir det faktiskt bättre

Jag sitter i köket med balkongdörren öppen. En filt om benen och extra sockar medan solen värmer i ansiktet. Åtminstone en liten stund till, innan den fösvinner bakom cypressen och nedanför hustaken. Inifrån värmer rosévinet en aning och jag bryr mig inte ett dugg om att det är måndag. Det var en utmattande men fin dag igår. En dag som inte skulle blivit densamma om inte en vulkan långt borta spritt sin aska över ett lamslaget europeiskt luftrum. Ja, till skillnad från många andra är jag faktiskt glad att isländska vindar blåser hitåt. För det ändrade planer och möjliggjorde nya. Det gjorde ett trevligt tjugofemårskalas till så mycket mer än bara det. Det förde samman människor som aldrig träffats och det kändes varken konstigt eller fel. Bara så himla rätt och hur bra som helst helt enkelt.

fördelen att vara fisk

Att fylla år i någorlunda nära anslutning till påsk (ja, mer än en månad sen nu förstås) gör att man kan få sådana här underbart fina påskägg. Fyllt med lyxigaste kusmi tepåsar i tyg.. Fast då måste man ju förstås också ha sådana fina vänner jag har, som kommer att tänka på just mig och mitt kök när de får syn på ägget i affären. Som syster Rollof. På långfredagen hade vi en alldeles förträffligt spontan och trevlig kväll. Libanesiskt inspirerad mat, virknålar och fasta maskor och oplanerad övernattning med efterföljande strålande påskaftonsförmiddag. Finfint det.

Lilla trumpetande påskharen som får vara framme året runt köpte mamma i gamla stan i Stockholm för längesen.

från påskdagskväll till annandagsmorgon

Påskdagskvällen började med godaste, godaste salladen och slutade dryga åtta timmar senare med nostalgirockande Nirvana, Counting Crows och leksaksgitarrer, tidigt, tidig annandagsmorgon. Det var längesen en "dagen efter" känts så värd kvällen innan. Det var längesen vi hade så roligt när vi sågs. Så skoj att jag bara behövde föreviga det här.


and it already did



Först var det bara en söt inredningsdetalj utanför den gröna tapasbaren i La Latina. Sen dök de upp i skyltfönster längs Fuencarral och affärerna verkade ha drabbats av en invasion av fåglar och söta fågelburar. Överallt runt i Madrid såg vi dem och förundrades över överflödet. När vi var inne, bara för att titta, i amerikansk-inspirerande take away coffee-stället Happy day fann vi den här finaste, härligaste bilden. Something GOOD is going to HAPPEN. Å vad jag gillar den. Och efter den underbart goda chevrésalladen med granatäpple och hallon gick vi vidare i kvarteren och dök på ännu fler fåglar. Broscher och halsband och bilder. På finaste spanska bloggen Ladydesida finns de, både fria och i burar. Där finns också söta, svartvita tedrickande flickor och inspirerande bilder. Vi vet fortfarande inte hur invasionen av fåglarna och burarna hänger ihop. Om det har något samband eller om det var våra ögon som såg vad vi ville se. Men en sak är säker: man blir glad av fåglarna och av de här orden. Och det är ju egentligen det enda som spelar roll.


en slags nyuppstart

Jag vet inte vad som hände innan jag gick ut i solen i måndags. Tydligen blev det ingen bild av "Väntan" då (fast det skulle varit passande i min frånvaro) och inte heller något "På väg" (fast det var just det jag var). Kanske hade jag för bråttom efter den härliga morgonen med frukost på balkongen. Bråttom iväg för en egen dag i Madrid. Med musik i lurarna från förmiddag till sena kvällen. Hur som helst är jag tillbaka sen ganska länge nu från skinnjackeväder och ljumma vindar. Från storstadsöverflöd, sena kvällar och lugna förmiddagar. Från señorita L:s förträffliga sällskap under tapaskvällar med flamencosång och alldeles för starka caipirinhas. Från roligaste otvugna shoppingen på Fuencarral och mysigaste caféerna med te-tema och kakaoaffär. Jag ska försöka ta mig samman och sortera orden och bilderna och allt. Fast för den sakens skull inte heller dränka mig själv eller någon annan. Ja, jag gör ett försök (eller möjligen flera).

och vi ses bland dimmorna i norr eller i söder

Om 36 timmar lyfter ett plan mot Madrid. Och jag är förhoppningsvis ombord. Jag lämnar den här evighetsvintern för en annan typ av vår. För en helg och några dagar till åtminstone. När jag kommer tillbaka ska jag försöka hämta igen lite av den skrivglädjen jag alltid annars har. Kanske ska jag berätta om födelsedagsfirande med Underlandet genom Tim Burtons ögon, om skönaste skönsång med Helen Sjöholm och om riddare och rosor. Om våffelfika, käravännerfika och trevliga jobbfikastunder. Om allt som gjort mig levande de dagar och veckor jag inte synts till liv här. När jag fått lite perspektiv från en annan balkongutsikt i en annan stad och i ett annat land. Eller så börjar jag därifrån jag är just då och berättar precis det jag har lust med för stunden. Det brukar ju oftast bli bäst så. Så som lilla A lever. Helt i stunden och nuet, utan måsten och prestationer och bara det som är roligt. Mycket gör mig glad just nu och en av alla de saker, var i söndags, när jag fick min allra första teckning signerad henne. En tomte är det, för den som har svårt att se.



Ses snart igen, kära vänner


jag är här fast någon annanstans


Det börjar ljusna. Klockan sex på morgonen och på kvällen är det ljust på horisonten och därimellan överallt. Det är härligt ljust och snart blir det vår och snart skriver jag lite till. Kanske till och med mer förr än senare. Det är säkert, så ha tålamod för jag tycker om att ni finns där på andra sidan skärmen. Under tiden vrider jag upp volymen och lyssnar på Lasse och Melissa. Och på dem båda ihop. Och sjunger högt till Mamma Mia i bilen för att inte somna bakom ratten.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0