lilacs and cloudberries
doktor glas och statusinläggen
En klasskamrat från förr, från den där tiden när vi gick i mellanstadiet och spelade tecknet och kronan på rasterna och inte visste mycket om världen, kommenterade på ansiktsboken om mina statusinlägg. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om när vi hängde hemma hos honom och hans kompis på Hagabergsvägen, jag och min Krontorpsbästis S. Inte kan vi ha pratat om livet i alla fall. Om det visste vi ju inte mycket. Nåväl. Vi har i alla fall inte pratat om något alls på många år. Varken om livet eller annat. Men han skrev att mina inlägg hade ett skimmer av Hjalmar Söderberg över sig och att han inte hade en aning om att jag var så poetisk. Det klart han inte kunde ha en aning om. Vem är densamma nu som när man gick i mellanstadiet? Jag är inte så bevandrad i den svenska litteraturskatten och visste inte ens om Söderberg var något positivt, men han försäkrade mig om att doktor Glas är fantastisk. Jag får väl tro honom, för jag har i alla fall bara orkat till sidan 60 än så länge..
Här är ett urval av inläggen från maj och tillbaka till mars
(bara att döma själva om han har rätt, om ni nu orkar er igenom..)
Status lördagkväll: Hembakad sesambagel med philly, lax och avokado. Andra glaset rosé upphällt. Sol på balkongen en stund till. Ny mintlakrits-färgad frihet på två hjul införskaffad med hjälp av lillasyster Hyster och Patrik. Elvis sjunger om kärlek så det dundrar i högtalarna. I morgon kväll behövs han inte. Tillbaka till balkongen nu innan solen försvinner bakom cypressen.
Paraplyet har rosa och röda blommor och det var varmt därunder ändå trots den gråtunga himlen och kalla, missunsamma regndroppar..
Äter popcorn men längtar efter zoo och saltlakrits. Hör lasse sjunga "våren är ung och oanvänd å sången ekar från himlen sänd.." För tänk, idag var det små gröna miniöron på björkarna. Maj är väldigt välkommen.
Hur många vuxenpoäng får man för ett (eller flera!) 'Halleluja' till att det äntligen finns återvinningssoprum i huset? Å varför lagar man den godaste pizzan, helt ovärdig en vanlig måndag när man inte ens är hungrig å vill äta den? Livets viktiga filosofiska frågor från en trött hjärna i gammalrosa mysbyxor med vita små prickar. (ja alltså, hjärnan bokstavligt i mysbyxor, förstås)
bubblande guld i glasen
teach yourself to fly
Ja, museieturnén till Stockholm får nog vänta till semestern, men det blev faktiskt en riktigt fin spontan museal eftermiddag igår i alla fall. Jag tog en tur till Värmlands museum för att leta presenter till två nya små tjejer. Sen gick jag in för att se de tillfälliga utställningarna. Värmland du sköna hade invigning. Och visst var det lite trevligt med de värmländska bilderna och föremålen i den stora salen, men det var först när jag gick till de mer avsides Cyrillusrummmen som den där lite magiska upplevelsen infann sig.
Anna Ledin är en fotograf som återvände till sin hembygd i Väse när hon gick utbildning i London 2000. Hon fotograferade människorna och miljöerna som representerade hennes ursprung. Nio år senare återvände hon för att se vad det blivit av några av de hon fotade sist. Hon kallade projektet "Att lära sig flyga" efter en gammal bok hon hittat på Portobello road. Det var tjejer som nu vuxit upp och hade distans och ett annat förhållande till sin barndoms trygga värld på landsbygden. De femtonåriga kusinerna som hjälpte till med hölasset på bilden då stod nu på trappan till Uppsala universitet där de nu båda studerade. Och flickan som ville bli austronaut som sexåring hade nu flyttat till Kiruna för att gå på rymdgymnasiet. Hon stod där i en värld av vitt och snö och skulle bokstavligen lära sig flyga, långt bort från det hon kallar hemma. Det ger perspektiv när tiden har stannats sådär av ett foto. Och sen av ett till i en helt annan verklighet. Att lära sig att använda sina vingar är att hitta sitt sätt att leva.
Sen gick jag ut i solen och museiparken där det pågick "En rosa picknick" till förmån för Cancerfonden. Musik, solsken, och en glass som smakade Lemon curd..
may I have May all year long..?
Luften var ljummen och nästan lite fuktig. Himlen sådär hög och oändlig som den kan vara när man går i sin alldeles egna i-pod bubbla och låter tankarna fara runt fritt, utan stoppljus eller trafikpolis i hjärnan. Musiken som ger sitt alldeles egna sound till stegen gör att allt blir om möjligt ännu vackrare än vad det redan är. Johnossi och Coldplay stod för soundtracket till kvällen den artonde maj.
Den gröna nyansen som träd och buskar har nu är så intensiv och spirande, som om all nyvunnen klorofyll nästan inte får plats i de ännu inte fullvuxna löven. Solen stod nästan i ögonhöjd över hustaken och ljuset silades lite genom en flortunn molnhinna så att fasader och vatten fick en alldeles underbar ljussättning. Sms som får hjärtat att svämma över en aning gjorde Conversesulorna ännu lite lättare att lyfta. Det är på sådana promenader som jag inte kan förstå att jag kunnat tänka tanken att det inte skulle vara värt att lämna soffan. Det är vid sådana tillfällen, när man bara går ut och går dit benen bär en som det kommer som mest inspiration, energi och kraft. Endorfinerna flödar och allt känns bara så himla fint att man måste skriva om det.
sofia är lakritsmintfärgad och glad
borttappad frihet och livet från den ljusa sidan
Jag satt i bilen på E 18 med öppna, vida fält på båda sidorna om motorvägen och tänkte att det här är frihet; Att kunna gå från jobbet en sen onsdagseftermiddag efter, 45 minuters övertid och bara sätta sig bakom ratten och köra mot en annan verklighet. Det var ljust, vägen var rak, och Västerås närmade sig mer och mer för varje reflexstolpe medan jag lyssnade till en sedan länge bortglömd röst i bandspelaren. Frihetskänslan satt kvar ända fram till Gideonsbergsmotet och guppet som följde därpå. Sen försvann den tvärt. Den tappade jag tillsammans med avgaspaketet när det släppte helt från rostade bultar under frihetsmaskinen. Från ett ögonblick till en annan var jag i princip billös för första gången på sju år.
Tur som sjutton att jag nästan precis var framme hos söta lillasyster och P. Att de är snälla och uppmuntrande och hade förberett för hembakad pizza. Att mellansyster ringer från Mariestad och säger att vi ska fixa detta ihop. Att världen inte går under, fast det känns så precis i stunden. Att man nästa dag kan ta en utflykt till lilla Skultuna och mysigaste caféet vid outleten och bli erbjuden påtår vid bordet. Titta på vattnet som forsar precis utanför fönstret. Att man kan fnissa litegrann åt butiken brevid som är proppfylld av saker till det kungliga bröllopets ära. Att man faktiskt kan ta bussen tillbaka hem och att jag bor tillräckligt nära för att kunna promenera till jobbet dagen därpå. Visst måste jag ha en ny frihetsmaskin på fyra hjul, och det snart. Men jag är faktiskt ganska imponerad ändå över mitt milda sätt att hantera situationen. Optimism är verkligen inte underskattat. Jag tror faktiskt man lever längre då.
perfect sunday
goda minnen från gårdagen
Vi träffades i Kilisistan igår, eller utlandet som man skämtsamt kan kalla det. Dit har fina vänner flyttat från välbekanta Solstaden. Vi var sex personer som alla trivts ihop på NÄVA men som alla nu gör något annat. Vi har varit så otroligt priviligerade att få jobba tillsammans och nu tar vi vara på det och skapar något nytt och fint, långt från vårdplaneringar, medicinlådor och ihärdigt ringande telefoner. Solen lyste genom röken från grillen när vi stod på baksidan hos nyblivna barnmorskan och frös. Kamerabatteriet var dött, men stämningen desto högre. Jag kände mig riktigt glad över att ha funnit sådana vänner här i mitt andra landskap, i det som jag till en början faktiskt ganska motvilligt kallade hem. Men numera är det riktigt lätt att känna sig hemma, särskilt när man är omiven av vänner som de. Dessutom var jag som oväxlings skull den första att resa mig för att åka därifrån, trots det trevliga sällskapet. Idag äter jag resterna från grillningen, kryddat med nygjord tomat-mozzarellasallad och oliver. Det smakar riktigt gott och jag mår bara fint trots begynnande heshet, hotande känningar från halsen och lätt huvudvärk.
om regnmoln och stulna cyklar fick styra, hur skulle vi må då?
Och sen ringde telefonen, i precis rätt tid, som den bästa avrundningen man kan tänka sig.
not even a special occasion
Med bubblet och efterföljande rött till nybakade bounty-chokladmuffins och en stund i soffan kändes en taxiresa hemåt mer jobbig än att stanna kvar. Och tänk, då fortsatte lyxen nästa morgon med nygräddade supertunna pannkakor och hemlagad körsbärssylt. De skämmer bort mig alldeles förfärligt, mina vänner i det gula trettiotalshuset.
en fikafavoritoutfit i april
Inte nog med att jag drack min Nespresso i koppen "Fokus" från Rörstrand, jag samhällsbildade mig samtidigt genom att läsa just "Fokus". Till det, praliner från Kardemumma och härliga Mirakel-underlägget av Josef Frank.
miniminisöt
det blir inte alltid som man tänkt sig, ibland blir det faktiskt bättre
fördelen att vara fisk
Lilla trumpetande påskharen som får vara framme året runt köpte mamma i gamla stan i Stockholm för längesen.
från påskdagskväll till annandagsmorgon
and it already did
Först var det bara en söt inredningsdetalj utanför den gröna tapasbaren i La Latina. Sen dök de upp i skyltfönster längs Fuencarral och affärerna verkade ha drabbats av en invasion av fåglar och söta fågelburar. Överallt runt i Madrid såg vi dem och förundrades över överflödet. När vi var inne, bara för att titta, i amerikansk-inspirerande take away coffee-stället Happy day fann vi den här finaste, härligaste bilden. Something GOOD is going to HAPPEN. Å vad jag gillar den. Och efter den underbart goda chevrésalladen med granatäpple och hallon gick vi vidare i kvarteren och dök på ännu fler fåglar. Broscher och halsband och bilder. På finaste spanska bloggen Ladydesida finns de, både fria och i burar. Där finns också söta, svartvita tedrickande flickor och inspirerande bilder. Vi vet fortfarande inte hur invasionen av fåglarna och burarna hänger ihop. Om det har något samband eller om det var våra ögon som såg vad vi ville se. Men en sak är säker: man blir glad av fåglarna och av de här orden. Och det är ju egentligen det enda som spelar roll.
en slags nyuppstart
och vi ses bland dimmorna i norr eller i söder
Ses snart igen, kära vänner
jag är här fast någon annanstans
Det börjar ljusna. Klockan sex på morgonen och på kvällen är det ljust på horisonten och därimellan överallt. Det är härligt ljust och snart blir det vår och snart skriver jag lite till. Kanske till och med mer förr än senare. Det är säkert, så ha tålamod för jag tycker om att ni finns där på andra sidan skärmen. Under tiden vrider jag upp volymen och lyssnar på Lasse och Melissa. Och på dem båda ihop. Och sjunger högt till Mamma Mia i bilen för att inte somna bakom ratten.