Jag sitter i köket med balkongdörren öppen. En filt om benen och extra sockar medan solen värmer i ansiktet. Åtminstone en liten stund till, innan den fösvinner bakom cypressen och nedanför hustaken. Inifrån värmer rosévinet en aning och jag bryr mig inte ett dugg om att det är måndag. Det var en utmattande men fin dag igår. En dag som inte skulle blivit densamma om inte en vulkan långt borta spritt sin aska över ett lamslaget europeiskt luftrum. Ja, till skillnad från många andra är jag faktiskt glad att isländska vindar blåser hitåt. För det ändrade planer och möjliggjorde nya. Det gjorde ett trevligt tjugofemårskalas till så mycket mer än bara det. Det förde samman människor som aldrig träffats och det kändes varken konstigt eller fel. Bara så himla rätt och hur bra som helst helt enkelt.