Det var jag, Söderbönan och femtioplussarna. En 120 år gammal manskör firade jubileum och vi kom dit enbart för inbjudna dragplåstret Helen. Och visst fick vi skönaste skönsången av Sjöholm. Låtar från Visor-skivan, finaste versionen av Kents Sverige och hennes klassiska tolkning av Come give me love. Det är inte många jag lyssnar på just bara för rösten och personen men Helen bara tar för sig och upptar en plats i mitt musikaliska utrymme (som annars lutar åt ett helt annat håll), utan att egentligen fråga om lov eller be om ursäkt för sig. Det var en mäktig avslutning med Kristina från Duvemåla på engelska, obligatoriska Gabriellas sång med manskören i bakgrunden och så tillsist låten som så många svenskar lyssnat på i vecka efter vecka, i år efter år på P4. Hon berättade en anektot om när hon skulle spela på skånska landsbygden och arrangören gav henne en stilla varning till vad som kunde hända om hon uteslöt Du är min man. Vi gick därifrån mycket nöjda och utan att behöva ta till minsta blodspillan.