tre halvtrappor upp

Igår möttes öst på väst. Spegelland och Underland tillfälligt på samma ställe. Det vred upp förvirringsnivån i hjärnan på max. Allt blandades ihop. När jag gick upp för de där trapporna (ja för här ligger Underlandet ovan markhöjd) fick jag samma känsla som alla de andra gånger när jag gått i dem förut; för längesen och alldeles nyss: Förväntan, spänning och utmaning. Vad ska vi göra idag, vad ska hända och vad ska jag lära mig? Trappstegen var aldrig tunga och jobbiga, det var den där stunden på morgonen precis innan allting börjar.

I tomma salar där narkosapparaterna stod färdiga för att kontrolleras krockade bilar för fullt i alla korsningar i min morgontrötta anestesihjärna. Konstiga operationsbord och fjärrkontroller, svalgtuber och utsug på fel ställen. Människorna från Spegellandet nu mer välbekanta än de andra och för en gångs skull lika förvirrade som jag.

Så dagens enda patient på vår sal och jag var definitivt tillbaka i Underlandet, för det var ingen enkel match. "Jag kan förstå att det inte är lätt att vara narkossköterska just nu" sa de på operationssidan när de klädde på fler och fler gröna dukar tills jag bara fick tillgång till ett litet kikhål in till patienten och till den fria luftvägen, samtidigt som blodtryck och puls sjönk under acceptabel nivå. Nej, inte lätt. Men så kul. Nu är det redan lördag igen och det om något är bevis nog. Det går fort när man har roligt.

Kommentarer

Skriv vad du tänker här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej, men jag vill gärna veta vem du är)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0