Den här jobbveckan och förra har jag bestämt mig än mer än förut för att det bara kan gå framåt i Spegellandet. Även de gånger som det känns som att jag ramlar ner flera pinnhål på stegen så går det faktiskt egentligen bara åt ett håll. Ryggsäcken blir ju tyngre och tyngre för varje dag, för varje sak som går rätt och för varje sak som går mindre bra så fylls den på med erfarenhetskilon.

Jag skulle kunna fastna i den där jobbiga känslan av att vara så fokuserad på varje steg av förberedelserna för ett kejsarsnitt att jag glömmer bort att prata med de blivande föräldrarna. Jag skulle kunna känna mig lite som en bluff när en ambulanssjuksköterska som gick i samma klass i grundutbildningen kommer för att träna sig i att hålla fri luftväg på mask. Jag skulle kunna bli uppgiven och tänka att jag inte kan någonting när jag löser en kollega för kaffe efter att vi sövt en instabil, blödande patient och jag inte gör annat än att hoppas att hon snart kommer tillbaka eftersom jag inte har en aning om vad jag ska göra om det händer något. Eller så kan jag tänka att de gångerna egentligen bara är steg på vägen.

De sitter där i soffan, de där erfarna och pratar om allt de varit med om, om alla akuta situationer och komplicerade fall. Och innan jag hunnit börja undra hur man kommer dit, till att känna att man har något att tillföra i en sådan situation inser jag att det är genom att göra det jag gör varje dag på operation: Söva 93-åriga tanter, söva friska unga som får oväntade extraslag av gasen, söva kort och länge, söva, söva söva. Varje gång och varje dag är nya erfarenheter, extra pinnhål på stegen och fler kilon i ryggsäcken.

fotograf: lillasyster Hyster

För tre år sen, när vi var på Teneriffa, berättade Gracel om deras adoptionsplaner. Ett år senare föddes lilla A i Sydafrika. I helgen firade hon sin andra födelsedag i Sverige med barnkalas i dagarna två. Oj så fort det går. Det klart man ska ha kalas när man fyller år, men jag måste säga att jag beundrar de som jobbar med barn hela dagarna, hur orkar de med så många på en gång, hela tiden? Trots sex sorters kakor och Klings glasstårta så måste jag nog säga att den trevligaste stunden var då alla barn gått hem, när vi städade undan alla saker och hade en extra och betydligt lugnare bjudning med den nya fina chokladkakan i trä.

Det är inte lätt när man inte bor precis nästgårds att få en bra kontakt och vinna ett förtroende, men när en tvååring tittar på den slarvigt uppsatta knuten jag gjort i håret, viftar lite på huvudet och utbrister "Jag har också tofs", ja då känns det allt som att det nog kanske kommer att gå rätt så bra ändå. 

Tänk vad december månad var lång när man var liten. När det där första avsnittet av julkalendern på tv sändes den första i tolfte var julafton en evighet bort. På dagis fanns det en stor adventsstake i papper på fönsterrutan och på luciamorgonen fick alla som ville ha elljus i håret. I skolan var det körövningar och temadagar med ljusstöpning och kolakokning. Varje fredag var det adventsfirande i klassrummet; alla hade varsitt ljus på bänken och vi sjöng Bereden väg för Herran med texten lysande från OH-apparaten.

Hemma växte julstämningen sig starkare när det blev dags för pepparkaks- och lussebullsbak till tonerna av Vikingarnas jul på kassettband och senare också Absolut Christmas när CD-spelaren tog plats i var mans hem. Och så hade vi den där spännande adventskalendern. Den som det hängde små paket i ringar och som vi fick turas om att öppna allteftersom dagarna kröp närmare den 24e. Med den och allt det andra gick tiden lite snabbare och väntan blev lite mindre lång. Nu vill jag hellre att december ska gå sakta. Så sakta att man hinner med att få den där känslan av att något speciellt är i antågande. Fånga dagarna sådär som man gör utan att tänka när man är liten.

I år fick jag för mig att lilla A skulle få den där kalenderspänningen i december. Så förra veckan gick åt till att gå från idé till färdig adventskalender. Jag har umgåtts med Elvis, Robbie, Colorado-borna och doktorerna i Seattle och provat årets clementinglögg medan den växt fram under veckan. Pepparkakshjärtan i filttyg som formades av saxen, strykjärnet som blev klibbigt och fastnade innan tekniken övats in, stygnen som tråcklades fram medan jag önskade att jag kunde sy som en kirurg och de små paketen som slagits in i vitt omslagspapper med röda snören. Så kul att bli färdig och så kul att kunna föra vidare en riktigt trevlig tradition.

Om en månad kan en liten minisöderböna redan vara född i Skattkärr och då kan det vara lite svårt att hinna med julstämning i december. Och jag säger nej tack till tidigt överflödspynt i affärerna och hetsshopping men gärna ja tack till det trevliga och genuina, även om det fortfarande är lång tid kvar. Så vi åkte norrut genom Fryksdalen, Söderbönan och jag, med sikte mot Julmässan på Mårbacka. Sunne låg där så fint och utstrålade mysig värmländsk småstadskänsla, framme vid Selmas gård lyste marschallerna välkomnande och en söt doft av brända mandlar låg i luften.

Värmande ullsulor till kängorna och blåklintsblå mohairsockar hamnade i mina papperspåsar. Och därtill en present, till den kommande lilla bönan. Den var för bra för att låta bli även om blivande mamman var med (kommer med all säkerhet på bild senare, när den är klar och levererad). Sedan åkte vi nöjda söderut igen.

Vi har det sannerligen alldeles förträffligt trevligt när vi är på bilturer på ovana mörka vägar för det här var inte första gången vi råkade åka en lite längre vända än vad som var meningen på hemvägen (ja, nu skulle vi ju inte säga det till någon att vi körde fel, men.. jag kunde inte låta bli).

Från Habibi 16.40 till Koriander 01.30. Det blev en oplanerat lång, varierad och rolig fredagkväll. Sexton små rätter, olika sorters rödvin, urdåligt biljardspel, Michael Jackson och Mojito. Leta guldkorn i novemberdimman var det ja. Nya gyllene ringar från indiska, skor från Vagabond (sådana där som man egentligen inte behöver men man köper ändå..) och dansträningsvärk dagen efter. Perfekta ljusglimtar innan adventsljusen börjar lysa.

November kommer och slår till som en stor grå slägga. Den slår ut ork, kraft och inspiration. De nyss så färgsprakande grenarna spretar tomma och himlen blir aldrig riktigt ljus. Även för den normalt kvällspigga blir det svårt att hålla sig vaken när eftermiddagen sett ut som natt i flera timmar.

Då är det kanske extra viktigt att samla på de där sakena som gör mörkret mindre grått. Som att andra vita kaninen kommit på efterlängtat och uppskattat besök i Spegellandet och att vi idag fått jobba tillsammans första gången någonsin. Att två gröngölingar faktiskt klarade sig rätt bra själva förra veckan. En nittoårig dam som med egna ord tyckte det var häftigt att åka sänglift efter operationen. Spontansnabbvisit på Artillerigatan för snart en vecka sen. Te som luktar tjära. Mitt-i-citys delikatessdisk på fredagkvällen. Manchego och Mauro primitivo. Lördagslunch på återöppnade Via appia med Söderbönan och efterätt på Espresso house. Ett kort möte med den som är allra bäst på att säga att jag är bäst i Underlandet (tack föresten, men du är ännu bättre!). En fin stund på söndagen med hela familjen Rollof när vi såg tusentals ljus sprida sken över älskade och saknade människor. Att med mannagrynsgröt innanför västen lämna både bil och cykel hemma för att premiärprova apostlahästarna till sjukhuset. Trettio minuters musik, motion och frisk luft, både dit och hem och sen nästa dag igen. Medarbetare i Spegellandet som tar sig tid att tala om att jag gör ett bra jobb. Pepparkaksballerina till kaffet och varm nyponsoppa med kardemummabullar till mellanmål. Såna saker.

Lördagen spenderade jag tillsammans med señorita L i Madrid. Utan vare sig flygbiljetter eller långa restider. Vi gick upp alldeles för sent, även för att vara helgdag. Hon i den spanska huvudstaden, jag i den värmländska. Medan jag gjorde våfflor, åt hon svenskt bröd och sedan startade vi oberoende av varandra våra bärbara med varsin rykande kopp Nespresso brevid. Och så möttes vi där i teknikens förunderliga värld. Vi åt vår frukost som kanske snarare skulle kallas lunch och pratade på sådär som man gör när man träffar en vän för fika, om allt och ingenting. Pysslade med annat var för sig och återupptog konversationen precis när det passade. I Madrid lyste solen och här har det varit grått i snart en vecka. Hon gav sig ut på en joggingtur i parken och jag tog en runda i gångfart medan regnet hängde i luften. Promenaden ledde till Habibi och därifrån fick jag med mig en libanes hem. När señorita L fick veta att jag hällt upp rödvin till maten så gick hon ut i Madridkvällen i myskläder och köpte sig en flaska hon också. Sen drack vi vin och pratade väsentligheter och strunt. Sådär som man gör när man träffar en vän en lördagkväll.

Precis när jag börjat fundera på om det går att få samma härliga trivselkänsla i Spegellandet som på Näva - min ständiga måttstock på positiv arbetsglädje och gemenskap - så kommer glimtar av att det möjligen finns inom räckhåll. Jag får jobba med den första vita kaninen jag träffade på i Underlandet och även om hon bara är där på tillfälligt besök så är det ju ändå varje dag som räknas. De två dagarna är riktigt roliga. Och sedan på torsdagen när jag för första gången ska sluta redan klockan fyra blir jag sittandes kvar en halvtimme extra där i soffgruppen medan fler och fler sällar sig dit. Jag lyssnar på hur de pratar, skrattar och känner att jag inte vill gå hem riktigt än. Det är ju inte lätt för Alice till en början, så är det ju bara. Ibland är hon för stor, ibland för liten och måste äta av magiska svampar för att komma i rätt storlek. Ibland förstår hon sig inte på tedrickarna och spelkorten, hon säger saker som förargar dem och de förstår sig inte heller på henne. Så är det när olika världar möts. Kulturkrockar utan airbags. Tålamod och tilltro till att byggställningarna så småningom inte längre behövs..

Ja, det blev såklart annan frukost även resten av veckan.. och inte hade jag med smörgås till jobbet heller.. Men nu blir det väl andra bullar igen.. Det har dock inte varit något direkt bra fotoljus klockan kvart i sju på morgonen..

Jag går på spinningpass med chefen. Hon som utan tvekan gett mig tjänstledigt i dryga åtta månader till. Under spinningtimmen ska man stanna upp i nuet och fokusera på passet och inte tänka på annat säger hon. Jag tänker att jag ska försöka och i nästa stund forsar tankarna fram som ett ohämmat vattenfall.

Till tonerna av Status Quo hör jag henne sitta där på morgonmöten och APT i veckan och berätta att "Camilla har fått förlängt på narkosen och ska jobba där över nästa sommar, så hon kommer nog inte tillbaka hit mer". Och när jag sitter där i soffan och hör det har jag svårt att fatta att det är mig hon pratar om. Det låter så konstigt när man sitter där i gräset, vid flodbädden på betryggande avstånd från kaninhålet, brevid riktiga, vanliga människor som varken har siffror och symboler över sina tunna spelkortskroppar eller spelar krocket med flamingos. Då låter det så märkvärdigt på något vis, mycket mer än när man själv står där på krocketplanen och deltar i spelet.

Sen kommer refrängen och jag tar i alldeles för mycket och orkar inte tänka på annat än mina ben en stund. "Så kul att de vill ha dig kvar" säger hon när passet är över. "Såklart att jag beviljade det fort, det kommer du väl ihåg hur jag är?", fortsätter hon som om jag varit borta mycket länge. Och när jag tänker efter så har jag nog det. Nu finns visst en ny svensk upplaga av Alice's äventyr i Underlandet. I min version har kapitel två raskt övergått i det tredje.

Det är bra att gå och träna ibland. Tänka på ingenting ett tag och få lite perspektiv på tillvaron.

Jag har antagit en frukostutmaning. Jag utmanar mig själv att under en vecka variera min frukost en smula. Jag vill varken gå ner i vikt eller sluta fika så bokstavsdieter som GI och LCHF får andra ägna sig åt. Jag tror på att äta varierat, balanserat och GOTT. Och visst är bröd gott, bra och mättande, men när fru Rollof sa att hon äter 14 mackor i veckan så tänkte jag att jag äter nog ibland fler än så. Den här veckan får bli ett experiment för att se om jag kan variera mina två ostmackor på morgonen. Antingen blir det så eller så blir det bara en vecka med bilder på likadana frukostar. Vi får se. Och jag tjuvstartar veckan en dag tidigt för mackorna igår var så goda!

Söndag

Måndag