Igår städade jag hela kvällen. Dammade och dammsög och låg i. Sen täcktes allt av ett tunt lager slipdamm som letade sig upp genom källardörren och mitt humör blev allt annat än fredagsmysigt. Men ett telefonsamtal från en som vet hur det är och lite mat senare kändes det bättre igen. Vi såg nämligen filmen "Waste land" om den brasilianske konstnären Vik Muniz som gjort ett projekt tillsammans med återvinninsplockare på världens största soptipp i Rio de Janeiro. Då får man perspektiv på tillvaron. Idag ska det tydligen köpas klinkers som ska ligga på det slipade golvet och jag är mätt av lördagsfrukost.

Nu är en ny dator ihandlad så det kan eventuellt hända att det blir mer inspirerande att göra lite nya nedslag här. Först en försiktig nystart från telefonen. En liten hälsning från gårdagkvällen när jag och lillasyster hade träff hemma i fina lägenheten som numera är hennes boning istället för min. Vi gjorde halloumiburgare med tomat och ruccola i och berlottibönor dränkta i olivolja och balsamvinäger. Sen spelade vi oss igenom både kinaschack, othello och TP innan jag åkte hem till Götetorp igen.

Vi håller på mest hela tiden och försöker förvandla huset till vårt, mer än bara på pappret. Tänk att yta kan göra sådan stor skillnad ändå för själva känslan. Ljudet av färgrollern som sveper över väggen fick tidigt namnet "the sound of change". För det är så med huset att jag, tvärtemot vad alla säger att man borde känna för att ens vara med i en budgivning, inte alls gillade det vid första titten. Jag såg faktiskt mest bara de hemska vågiga tapeterna i hallen och det buckliga golvet i köket, ja till och med den gamla gula skinnsoffan som ju inte alls ingick i köpet grumlade min syn på möjligheterna som faktiskt fanns där bakom. Jag trodde inte först att det skulle vara så roligt att få ta hand om ett hus som kanske inte fått så mycket kärlek på många år och försöka återskapa lite av dess ursprungliga känsla och stolthet. Det är i alla fall den utgångspunkten vi har när vi startar varje projekt och för att inte hamna i "Arga snickaren" så låter vi det ta lite mer tid och lite mindre kraft. Och jag ska visa mera, det vore fint att se den där känslan växa fram här. Men det är ju så med både bloggen och huset: bara när man känner för det och har tid och ork måste vara mottot. Annars blir det bara pannkaka av allt och det hör hemma på tallriken och ingen annanstans.

Tapetseringen av entren blev klar häromdagen i alla fall. Det går inte att inreda den ännu eftersom hantverkarna som lämnat hela gamla badrummet på uppfarten ockuperar utrymmet. Men snart så.

Tapeten är från Hanna Wernings London kollektion som nog inte är i produktion längre. Vi hittade några ensamma rullar av "Brick Lane" och den känns perfekt att bli välkomnad av när man kliver in.

Färgerna blev visst lite konstiga i genom iFåne-kameran. Dåligt ljus och fokus så att det nästan ser svartvitt ut, eller åtminstone urtvättat. Ja, ja på ett ungefär i alla fall.

Ett fånigt lyxproblem men ändå konstig känsla att om man inte kunnat använda sitt nya sovrum (eller hela övervåningen för den delen) alls utan sovit växelvis i biblioteket å vardagsrumssoffan i hela sitt liv som husägare och sedan "plötsligt", några månader senare, få tillgång till det. Ja, lyxbekymmer som sagt att ligga där omgiven av de grönrandiga väggarna och sträcka ut sig och tycka att det är just nästan för lyxigt.

Nu är det förmiddagsfrukost nere i köket med philadelphiaost och hemgjord plommonsylt med rosmarin och kanel på rostat bröd, kaffe i en an elefantmuggarna från www.elephantparade.com, brämhults årstidsjuice "äppelsiner" och Fokus och Plaza interiör. En enkel uppladdning innan tipspromenad på Kilene om sällskapet behagar slita sig från det nyvunna sovrummet någon gång snart.

första inlägget skrivet på min telefon var lite svårt att få ivägpublicerat.. men nu gick det visst tillslut!

Jag blev sjösjuk efter morgonens dyk där förra söndagen vid Tjärnö utanför Strömstad. Hela världen gungade ett bra tag när att vi kommit tillbaka i land och även om det lockade att fortsätta utforska världen där nere så fick jag bli kvar med kameran i hand när de andra gav sig iväg igen någon timme senare. Precis när jag efter några dyk börjat få någorlunda koll på allt och börjat fyllas av känslan att det faktiskt bara blir roligare och roligare ju mer man fortsätter. Sen när jag inte längre behöver tänka hela tiden på hur mycket man andas och när avvägningen i vattnet blir mer och mer naturlig då kommer ju undervattensvärlden växa sig ännu större än alla de jättekrabbor vi lyste på med ficklampor vid Vattenholmarna och Tegelskär under lördagen. Nästa gång blir det premedicinering med Postafen. Men jag ska allt försöka ha kameran framme lite ändå om jag kommer ihåg.

När man blir med trädgård och inte odlat något direkt sen den där kvatratmeterrutan man fick bredvid jordgubbslandet att experimentera på när man var liten, ja då är det tur att det finns grannar som tycker det är så roligt att hjälpa till att hon till och med börjar på egen hand. Det stackars päronträdet som en gång fick växa upp med stadig och omsorgsfull hjälp längs med tegelväggen på vårt hus hade sedan länge slutat orka bära sin egen tyngd och böjt sig i en stor tung plym. Nästan så att man bara kunde ana att det faktiskt fanns två fönster där på framsidan. Tre fjärdedelar lättare och några timmar senare fick grenverket som lämnats kvar för framtida nya frukter se solljuset för första gången på länge.

Det är tacksamt för villiga nybörjare med en sådan trädgård som fått klara sig själv ganska länge. Minsta lilla vi gör ger stora märkbara förändringar och en av de andra tursamt trevliga grannarna säger att trädgården inte varit finare på femton år. Och det var innan vi ens fick hjälp med trädet det. Medan det gröna på fingrarna långsamt förhoppningsvis växer fram plockar jag tacksamt in skörden av det som någon annan för längesedan satte i jorden. Söndagens fika blev mandel- och ingefärspäronkaka av frukter från trädet som liksom vi fått ett helt nytt och spännande liv.

Nästa dag var det dags för plommon- och körsbärsträden att få sig en ny frisyr. De måste man tydligen beskära på hösten till skillnad från äpple som gott kan vänta till en februarikal kalufs. Tänk vad mycket mer än så det finns att lära sig

Det kom ett husköp, dykcertifiering, ihopflytt-, renoverings- och sommarlovskänslasemester, gräsklippning och bärplockning och syltning och pajbakning, ny arbetsplats-efter-semesterstart och ännu mer renovering. Ja sånt som var mycket viktigare och roligare än att sitta vid datorn.

Men några bilder har ändå fångats i linsen under tiden. Några som kanske kan få synas här. Som de från Makrillviken på Smögen dit vi åkte dagen efter vi fått nyckeln till vårt hus för att vara några dagar under vatten innan vi började vårt nya äventyr på Hammarön. Jag fick mina första riktiga dyk bland blågyltor, krabbor och trollhumrar och det var både dramatik med läckande octopus och lugnt grönsaksdopp innan certifikatet var mitt. Om två veckor är det dags igen för en sådan helg under vattnet. Och tiden mellan vårdyk och höstdyk har som sagt i allra högsta grad funnits.

tomat mozzarella, skinka och kalamataoliver

tomat salami mozzarella röd chili

tomat kronärtskockshjärtan valnöttter timjan pecorino

mascarpone physalis persika hallon flagad mandel florsocker

Det här är Edsviken. En av många Vänervikar på bekvämt cykelavstånd från vårt blivande hem. I helgen har Mörudden, två kilometer från blivande hemifrån, varit besöksmål båda dagarna. Idag upptäckte vi deras förvånansvärt trevliga restaurang med oundviklig sjöutsikt. Igår var jag där på mitt första utomhusdyk. Det var tungt och svårt, ovant och lite kallt och inte alls någon bra sikt ens på 2 meters djup. Men jag har en känsla av att det kommer bli bättre. Jag kommer få ordning på grejerna allt eftersom och känslan av att vilja skrika rätt ut när det inte går som det borde under vattnet kommer förhoppningsvis avta. Om några veckor är det västkustens betydligt klarare vatten som gäller och djupare vatten ska bemästras. Dagen innan vi åker får vi nyckeln till huset. Två nya och spännande äventyr startar ungefär samtidigt. Det är bara att hoppa i och börja utforska okända världar.

Vi har köpt ett hus. Som vi ska bo i tillsammans och fixa med och forma till vårt hem. Lillasyster ska flytta hit på riktigt och bo i samma stad eter sommaren. Förra helgen blev det inte mindre än två spontana supertrevliga kvällar (och en planerad brunch!) med fina tjejer och igår en till. I morgon ska jag göra mitt första utomhusdyk och nu är det den där allra finaste vårtiden mellan hägg och syren. Ja, jag vågar knappt säga det högt. Hur bra kan det vara egentligen?

Vi skulle bara svänga förbi för att ta en snabb titt på huset vid Vänerstranden. Det blev släkthistoria, påskmust, obefintligt abborrfiske och ett nytt spår i jakten på Olof Palmes mördare på köpet. Därtill ett förevigande av årets första björklöv (en vecka tidigare än förra året minsann!) innan vi fortsatte tillbaka hemåt Karlstad med mer än halva påskhelgen kvar framför oss.