Det luktar ganska jättemycket försommar i köket just nu.

Vår älskade sovrumslampa lyser så härligt på kvällen att jag bara måste dela med mig. Tvinga å på er den fula blommiga skärmen och den palmstamssvarvade foten igen litegrann. Som kompensation följer en oklanderligt bildskön majbäck från baksidan av logen där en fyrtioåring firades förra helgen. Därinne bjöds på grillat och tårta och välbehövlig infravärme och när kalaset var slut var majkvällen fortfarande ljus över hembygdsgården. Även tidiga mornar är ljusa och gör cykeltur till jobbet oändligt mycket lättare att tvinga sig ut på. 4,5 mil sammanlagt på tramporna denna veckan å då jobbade jag bara tre dagar!

Mysig hotellfrukost innan jobbkväll förra veckan (kan vara en av de bästa grejerna, om det nu finns så vansinnigt många bra, med att jobba kväll; att kunna ses å äta äggröra, hembakat filmjölksbröd och pannkaka med hjortronsylt)! 

De sura bilarna åt varken jag eller Isa upp när de damp ner på täcket (hallå, jag gillar originalbilarna bäst! Å helst innan jag borstat tänderna).

Söndagslunch hos lillasyster under virrvarret var den riktigt mättande vaniljpastan som faktiskt fick ursäkta lite där på slutet för vi ville minsann få plats med ostkakan och hallonsåsen också. Femkilometerpromenaden på Skutberget gjorde nog ett skapligt försök att skaka bort lite av grädden.

Å så Salmiak-cremen då, jag vet inte jag, salt var den visserligen, men god? Det såg nog roligare ut utanpå om vi säger så.

Utanför fönstret till biblioteket har päronträdet börjat blomma. På de kala grenarna som vi brutalt blottade och befriade i höstas har nytt liv vågat sig fram. Det är en trevlig påminnelse om att även om ambitionerna med grönsaksodling och växthusupprustningen förmodligen kanske inte kommer så långt i år så är faktiskt trädgården redan laddad. Helt utan grävning och planteringsjord och allt vad det är så kommer det både bär och frukter nästan lite oförtjänt gratis. Någon annans planering och tålamod ger år efter år nya skördar. Visst ska det bli grönsaker och kryddor också så småningom, kanske först bara i krukor på altanen när väl trädgårdsmästarambitionen blivit upphunnen av prioritering, ork och tid men det ska inte stressas fram. Trädgården ska få sin beskärda del ab uppmärksamhet tids nog och innan dess finns det som sagt mycket att hämta redan.

De golfklubbor jag hållt i tidigare har hört till kategorin mini. På en minigolfbana alltså. När Torsby bjöd på strålande sol efter den regniga bilturen genom Fryksdalen föreslogs det att vi skulle åka till rangen och slå lite. Lite skeptisk var jag nog eftersom golfklubbor i den familj jag kommer ifrån snarare orsakat besök på sjukstuga (om än bara ett enda) än långa bollar i fina bågar över gröna gräsmattor. Inte avsiktligt förstås, men ändå. Och här nu med familjen som avverkat betydligt fler hål än de i prästosten på frukostbordet. Men det var kul faktiskt, uppfylld av inspirerande "göra nåt jag inte gjort förut anda" testade jag nian, drivern och puttern i rask takt och när jag väl hittat den rätta swingen var det svårt att sluta. Bara bolltillgången begränsade min framfart när uppmuntrande tillrop fastställde att jag nog hade talang och de små vita tillslut landade närmare 125-metersmarkeringen. Solen stod lågt över banan där på lördagkvällen och aktiviteten dolde det kyliga i luften efter ett tag. Det var en riktigt fin uppladdning inför den välsmakande avrundningen av dagen som landade i magen lite senare på middagsbordet.

Vad kan pigga upp mer när man varit lite krasslig och haft tråkigt hemma än en långlunch med fru R med Möruddens vatten som utsikt. Sen att man en och en halv timma tidigare fick ett infall och svängde ihop en mjuk chokladkaka som precis hann komma ut ur ugnen innan avfärd förstörde inte alls den fins stämningen. Den var fortfarande ljummen där den stått på bilsätet medan vi åt maten inomhus och när vi flyttade ut efter kaffet lyckades den kanske inte rent fysiskt att upprätthålla värmen på oss när vänervinden låg på och regnmolnen långsamt tjockade till sig men den bjöd däremot på ytterligare en ordentligt trivsam stund med spörsmål av vitt skilda karaktärer avhandlade. Det var de första regndropparna och lite smått blånande frusna fingrar som tillslut tvingade oss därifrån, annars hade vi kanske suttit där än.

En av de små fina saker med att bo i ett halvt eget hus..

Det blir, som väl känt, inte alltid som man tänkt sig sådär fint i huvudet med promenad till brasa å efterrättsbjudning hemma. Det blev istället en tur förbi macken med bilen och en snabb skymt av elden genom rutan. Sen en härlig liten kort sväng ut på ö-omgivningarna och på slingrig väg förbi sommarstugor och pampiga villor ner mot vattnet. Lyssna lite på tystheten och snabbt äta upp glassen (som förövrigt inte alls kommer bli någon ny favorit) innan det blev alldeles för kallt om både händer och tygskorsfötter. Mini-majbrasan sen hemma i spisen både räckte och blev över av värme under årets sista aprilnatt.

Vem i hela världen lägger både tid och pengar på att fixa till trapphuset ner till källaren av alla utrymmen? Jag menar alltså innan man ens packat upp en massa flyttkartonger i förrådet och två rum på övervåningen inte ens går att använda för att man helt enkelt inte ser golvet (undra vad det är för golv där föresten och undra i vilken av alla lådor mina ridgrejor ligger?). Jo jag får väl försiktigt krypa fram i strålkastarljuset på den frågan. Får väl lite förläget erkänna att vi kanske prioriterat lite annorlunda, om än med ganska mycket "bara av farten lust att fortsätta-anda" och faktiskt aningens förvånat själva undrat hur vi hamnade just där med penslar och talboksstunder. Men det blir mysigt. Så mysigt det kan bli om man ens kan kalla en källartrapp för mysig vill säga. Väggarna ska bli mintgröna som de varit en gång förut och det är så roligt att göra just precis det man känner för just nu. Mycket roligare än att packa upp flyttlådor om inte annat.

Jag vill inte sluta blogga. Jag tycker ju det är roligt. Det måste bara ha blivit lite för mycket att bli husägare, sambo, öbo och (lite oväntat mycket) renoveringsfreak samtidigt som jag började jobba i Underlandet i höstas efter två år i Spegellandet (i klarspråk: ny arbetsplats, nya kollegor, helt nya ingrepp och arbetstider). Inte undra på egentligen. Det senaste året har varit det mest annorlunda på väldigt länge och jag har nog haft fullt upp att bara hänga med själv i det. Systemkameran har inte heller fått vara med så mycket annat än när jag kommit ihåg att dokumentera vår framfart i husets omvandling. Kanske kommer det mer av det, jag får se men idag får det bli en bildkavalkad från telefonen som faktiskt lyckats fånga ett och annat. Januari till april i år har varit klinkersläggning i källaren, soffhäng under sjukveckan med en ynklig allahjärtansdag, sköna stunder framför brasan, fikafirande av nykläckta människor, goda frukostar och luncher, nytillskott i akvariet, skidåkning i norra Värmland och riktigt rolig dykning i både 22 gradiga Röda havet och 5 gradiga västkusten, födelsedagsfirande med huset fullt och egna snödroppar, badmintonmatcher med lillasyster, promenader vid vattnet och härlig eftermiddagssol på altanen..

Igår städade jag hela kvällen. Dammade och dammsög och låg i. Sen täcktes allt av ett tunt lager slipdamm som letade sig upp genom källardörren och mitt humör blev allt annat än fredagsmysigt. Men ett telefonsamtal från en som vet hur det är och lite mat senare kändes det bättre igen. Vi såg nämligen filmen "Waste land" om den brasilianske konstnären Vik Muniz som gjort ett projekt tillsammans med återvinninsplockare på världens största soptipp i Rio de Janeiro. Då får man perspektiv på tillvaron. Idag ska det tydligen köpas klinkers som ska ligga på det slipade golvet och jag är mätt av lördagsfrukost.