Oj vad det varierar i Spegellandet. Ena dagen lämnar jag min sista patient innan lunch och fördriver resten av dagen med att hjälpa till att lösa för fika, somna läsandes Anestesologisk omvårdnad och pigga upp mig med Metro, kaffe och blåbärschoklad. Nästa dag, idag, har jag hand om mina första två kejsarsnitt utan någon mer narkossköterska brevid mig (eller i korridoren). Jag förbereder för bedövning och operation, försöker skapa trygghet, samarbetar med narkosläkare, operationspersonal och barnmorska, har koll på mamma, pappa, blodtryck, blödning och ordinationer från kirurgen, dokumenterar och rapporterar allt till uppvakningsavdelningen. Jag äter både fika och lunch långt senare än normalt utan att bry mig. En stund i solen och en glassbägare gör stor skillnad. Jag hjälper till på en annan sal och känner mig faktiskt som en kollega i samarbete. Jag löser av när kollegan ska gå hem. Avslutar det någon annan påbörjat. Reder ut ett virrvarr av sladdar och slangar, smärta, oro och illamående och transporterar till IVA på övertid. Och tycker faktiskt det inte är annat än roligt. Men nu är jag riktigt ordentligt trött.