En klasskamrat från förr, från den där tiden när vi gick i mellanstadiet och spelade tecknet och kronan på rasterna och inte visste mycket om världen, kommenterade på ansiktsboken om mina statusinlägg. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om när vi hängde hemma hos honom och hans kompis på Hagabergsvägen, jag och min Krontorpsbästis S. Inte kan vi ha pratat om livet i alla fall. Om det visste vi ju inte mycket. Nåväl. Vi har i alla fall inte pratat om något alls på många år. Varken om livet eller annat. Men han skrev att mina inlägg hade ett skimmer av Hjalmar Söderberg över sig och att han inte hade en aning om att jag var så poetisk. Det klart han inte kunde ha en aning om. Vem är densamma nu som när man gick i mellanstadiet? Jag är inte så bevandrad i den svenska litteraturskatten och visste inte ens om Söderberg var något positivt, men han försäkrade mig om att doktor Glas är fantastisk. Jag får väl tro honom, för jag har i alla fall bara orkat till sidan 60 än så länge..


Här är ett urval av inläggen från maj och tillbaka till mars
(bara att döma själva om han har rätt, om ni nu orkar er igenom..)


Status lördagkväll: Hembakad sesambagel med philly, lax och avokado. Andra glaset rosé upphällt. Sol på balkongen en stund till. Ny mintlakrits-färgad frihet på två hjul införskaffad med hjälp av lillasyster Hyster och Patrik. Elvis sjunger om kärlek så det dundrar i högtalarna. I morgon kväll behövs han inte. Tillbaka till balkongen nu innan solen försvinner bakom cypressen.


Paraplyet har rosa och röda blommor och det var varmt därunder ändå trots den gråtunga himlen och kalla, missunsamma regndroppar..


Äter popcorn men längtar efter zoo och saltlakrits. Hör lasse sjunga "våren är ung och oanvänd å sången ekar från himlen sänd.." För tänk, idag var det små gröna miniöron på björkarna. Maj är väldigt välkommen.


Hur många vuxenpoäng får man för ett (eller flera!) 'Halleluja' till att det äntligen finns återvinningssoprum i huset? Å varför lagar man den godaste pizzan, helt ovärdig en vanlig måndag när man inte ens är hungrig å vill äta den? Livets viktiga filosofiska frågor från en trött hjärna i gammalrosa mysbyxor med vita små prickar. (ja alltså, hjärnan bokstavligt i mysbyxor, förstås)

Cappuccino i Mon Amie
Vallmobagel med philadelphia och björnbärsmarmelad på Höganäs
Hårdkokt ägg i orangerandiga Origo

Nästa gång jag åker till huvudstaden är det med museum som allra främsta mål. Igår öppnade Fotografiska. Och jag får nästan lust att sätta mig i bilen (ja, om jag nu hade nån förstås..) och köra i fyra timmar, nu med en gång, bara för att få gå där och se världen genom Annie Leibovitz kameralins. Eller Lennart Nilssons övernaturliga bilder av det mest naturliga. Jag tror jag kommer bli fast där. Men om jag tar mig därifrån så är det för att fortsätta vidare till Moderna Museet. I februari såg jag en dokumentär om Stella McCartney och hennes samarbete med Ed Ruscha. En popkonstnär som, till skillnad från Warhol och Lichtenstein, var helt okänd för mig. Han kombinerar penseln med foto och ord och grafik. Hela sommaren finns han där på väggarna i Stockholm och det ska bli riktigt intressant att se hans 50 år av måleri.

bilder från Fotografiska.eu (Annie Leibovitz och Lennart Nilsson)
och från Modernamuseet.se/Stockholm (Ed Ruscha) 

Jag satt i bilen på E 18 med öppna, vida fält på båda sidorna om motorvägen och tänkte att det här är frihet; Att kunna gå från jobbet en sen onsdagseftermiddag efter, 45 minuters övertid och bara sätta sig bakom ratten och köra mot en annan verklighet. Det var ljust, vägen var rak, och Västerås närmade sig mer och mer för varje reflexstolpe medan jag lyssnade till en sedan länge bortglömd röst i bandspelaren. Frihetskänslan satt kvar ända fram till Gideonsbergsmotet och guppet som följde därpå. Sen försvann den tvärt. Den tappade jag tillsammans med avgaspaketet när det släppte helt från rostade bultar under frihetsmaskinen. Från ett ögonblick till en annan var jag i princip billös för första gången på sju år.

Tur som sjutton att jag nästan precis var framme hos söta lillasyster och P. Att de är snälla och uppmuntrande och hade förberett för hembakad pizza. Att mellansyster ringer från Mariestad och säger att vi ska fixa detta ihop. Att världen inte går under, fast det känns så precis i stunden. Att man nästa dag kan ta en utflykt till lilla Skultuna och mysigaste caféet vid outleten och bli erbjuden påtår vid bordet. Titta på vattnet som forsar precis utanför fönstret. Att man kan fnissa litegrann åt butiken brevid som är proppfylld av saker till det kungliga bröllopets ära. Att man faktiskt kan ta bussen tillbaka hem och att jag bor tillräckligt nära för att kunna promenera till jobbet dagen därpå. Visst måste jag ha en ny frihetsmaskin på fyra hjul, och det snart. Men jag är faktiskt ganska imponerad ändå över mitt milda sätt att hantera situationen. Optimism är verkligen inte underskattat. Jag tror faktiskt man lever längre då.

Spegellandets gladaste skratt står Perny för. Det ljuder i korridoren på långt håll. Han reciterar Lassetexter och jag svarar med nästa mening utan att någon annan fattar vad vi pratar om. Han kunde se att jag tyckte det var trevligt med fint kaninbesök från Underlandet och att min ledsagare från förra våren också tyckte det var roligt att faktiskt få jobba med mig på riktigt nu. Hon och jag har pratat minnen från den katastrofala examinationssövningen och alla andra krångliga sövningar under min lärorika och unika praktiktid och om nya trevliga saker. Vi fick några tillfällen att jobba ihop under det två veckor långa besöket och sista dagen tog vi hand om en återvändare. En patient jag haft förut och som satt sina spår. Hans förra upplevelse av operation efterföljdes, på grund av olyckliga omständigheter av mardrömmar, men nu hade han återvänt med nytt mod och fullt förtroende till oss som personal. Åsynen av mig, som var med den förra gången, gjorde honom inte det minsta orolig, utan bara glad och trygg. Han pratade om den härligt kalla duken han fick på pannan och vilken skillnad den gjorde. Han fick oss att skratta och le och när han vaknade var han så lättad och glad att det var lätt att ranka det som den bästa jobbstunden på hela veckan.