Ledmotivet för vår underbara helg blev "On the road again" när resan startade klockan ett på fredagseftermiddagen. Vi körde förväntansfulla norrut via Forshaga och Munkfors och tappade snabbt kontakten med Volvon framför oss på den folktomma vägen ända tills Värmlandsporten bromsat dess fart för ett välbehövligt och nostalgiskt pannkaksstopp. Solen lyste från sin härligaste höstsida och vi var påväg mot Vargheden i Malung för en helg på islandshästryggen; tre år sen sist och nu med tre nya, ivriga medresenärer.
Den här gången var vi väl förberedda och efter en tur till hagarna på andra sidan vägen, med färdknäpp och funderingar inför morgondagen tog vi plats i Sverresalen för den första av två alldeles förträffligt trevliga kvällar. Skuggi, Glanni, Júlia, Hilda, Strákur, Draumur och Jarl tog oss sedan iväg på lördagmorgonen i skritt, trav, tölt och galopp under fem härliga timmar. Hästarna på led och i par på ängarna nere vid älven, förbi älgar i skogssnår och på vattenfyllda stigar, "cyklandes baklänges" i nedförsbackar med solen i nacken och i full fart på yrande grusvägar. Välbehövliga matpauser vid små sjöar där det växte syrliga tranbär, en perfekt kall after ride-öl och en rykande älggryta fick oss att skåla för framtida ritter och sedan somna gott och låta träningsvärken växa till sig under natten. All heder till oss alla att vi orkade sitta upp nästa dag igen.
Det finns alldeles för mycket bilder i min dator. Min hårddisk protesterar ständigt när nya foton vill ta plats i den digra skaran som trängs i mapp efter mapp som på ett överfyllt bibliotek. Ibland ska man väl kanske rensa. Ibland ska man väl kanske titta och välja ut sådana som man faktiskt tycker om och vill behålla. Som de här till exempel. Från dagar i maj när sommaren var ung, framtiden oviss och vi gick runt i staden och i hamnen på jakt efter grafiska motiv. En jakt är dock en jakt och emellanåt blev det roligare att fota annat än sådant som var allt annat än typiskt grafiskt.
Så annorlunda staden kan se ut ur ett annat perspektiv och i en ny vinkel. Om man cyklar åt ett annat håll än vanligt och ser kvällshimlen rodna lite i kanten över hustak, sporthallar och europavägar i ett område man annars bara ser från bilfönstret bakom ratten. När man handlar i en mataffär som ser helt annorlunda sen sist man var där och när busshållsplatsen påminner om en tid då respasset användes lika flitigt som passerkortet till sjukhuset görs nu. Idag var det så och det är en märklig känsla att se omgivningen lite som om det var första gången, eller för längesen eller i framtiden, världen stannar upp en stund i nuet och allt blir på något sätt möjligt där ovanför hustaken i den småkyliga luften. Det är väl sådant som endel skriver poesi eller en låttext om och sådant som andra bara låter passera utan att ägna någon tanke alls.
En sjuksköterskestudent på fältstudier såg så förvånad ut idag när hon fick svaret på frågan hur länge jag jobbat i Spegellandet (ja, nu använde hon ju inte de orden förstås, det är ju inte alla som vet att det kallas så.. ). Det är riktigt ju trevligt att jag inte utstrålar en ännu gröna nyans än den vi har på kläderna. Att det, åtminstone för en oinvigd te-gäst, ser ut som att jag gjort det här lite längre än en kvart. Eller en nanosekund eller så.
Tänk att det ska vara så mycket lättare att laga mat om man bara har planerat en aning innan. Igår var det lätt att skylla på att tvätten tog hela kvällen och att det faktiskt går att gå till matsalen på lunchen istället för att ha med matlåda. Idag stod Leila för inspirationen, spinningpasset för motivationen och allt som behövdes fanns i kylskåpet: den färska tortellinin, spenaten, tomaterna som karamelliserades i stekpannan, parmesanosten och de rostade solrosfröna. Klart på ett ögonblick och så gott att det var värt att skriva hela sex rader om det!
"Du är bra på att unna dig saker du" sa lillasyster Hyster när jag tog fram Anton Berg chokladen med jordgubb och apelsin. Ja, absolut, det ska man göra. Det är väl det som är skillnaden mellan att leva och att överleva om man nu kan välja? Att äta mat som är god när man ändå måste bli mätt är väl så mycket trevligare än att bara bli mätt? Vi hörde Lasse på Skavlan när vi åt hemgjord tapas på fredagkvällen och vi hörde honom i bilen på väg till ikea efter frukosten på lördagsförmiddagen. Senare tog vi en kort promenad till Haga och blev vi mätta på spider rolls, spicy chicken och nigiri-bitar, nedsköljda med Sapporo-öl på Happy kitchen. Att vi sen somnade till Saturday night fever berodde verkligen inte på att John Travolta svängde för lite på höfterna utan snarare kanske aningen lite för mycket av det goda. Det och riktigt mycket promenerande. Idag följde Lasse också med i bilradion, på den värmländska landsbygden. Han fick liksom ingen ordning och vi tog oss en tur längs stigen i ravinen innan den trevliga herrgårdsmiddagen dukades fram på Apertin. Goda måltider, trevligt sällskap och två mössor rikare blir slutnotan för den här helgen.
I fredags var det lyx. Vi fick betalt för att få äta smörgås och kaffe på herrgårdsverandan och för att lyssna på den intressanta berättelsen om Gustaf Frödings liv och poesi från dagen då han föddes på Alsters herrgård till hans död femtio år senare. Vi hade jobbdag men fick göra precis vad vi ville: sitta i den härliga solen i två timmar och ta en promenad ner till vattnet efter lunchen. Vi fick inspireras och höra Anders Olsson berätta om sina motgångar och framgångar, om att tro på sig själv, se möjligheter istället för begränsningar, att man alltid kan försöka och att gränser är abstrakta och nedbrytbara.
Det är så klokt att satsa på friskvård även om det är kristider. Det är smart att ta hand om sin personal. Så smart och så välkommet och uppskattat.
Och minns du Ali Baba och minns du vår gröna syrengrotta, lummig och sval, där mörk som den sköna sultanan av Saba och brunögd och spenslig och smal, du satt och förtalde en saga, du valde bland en tusen en nätters tal.
Först dyker en diffus idé upp, en vag aning om hur det möjligen skulle kunna bli och sen är är maskineriet igång. Det ska bli något och det ska helst bli bra. Då är det bara att försöka väcka inspirationen till liv och gräva i kreativitetslådan med båda händerna. Först en tur till IKEA för att påbörja ett samarbete med designern Nike Karlsson som gjort stolen Emil i PS-kollektionen. Nästa stopp blev Panduro och Indiska för att skaffa material att göra en unik liten prinsesstron av stolen till den sötaste ettåring jag känner. Mitt lördagsnöje tog sedan fart i vardagsrummet och krävde både skruvmejsel, nål & tråd, färgburkar och pensel. Idag var det kalas för lilla fröken R. Här är en grattishälsning från en stark tjej till en blivande!
Den verkliga huvudpunkten på söndagseftermiddagen på Almars gård. Där dukar Countryside bistro upp till afternoon tea om man vill. Och det klart man vill det! Det känns faktiskt nästan som man kommit rätt ut till den engelska landsbygden. Som att man anlänt på gårdsplanen till häst med blankputsade ridstövlar och flaxande oljerock efter den snabbritt över de gröna fälten. Lämnat hästen i stallet, hängt hjälmen på sin krok och klätt om till något rutigt innan man går in i salongen där det rykande teet står väntande.
Vi drack tre sorter från Kusmi Tea och till varje sort kom det ett fat med tilltugg, det ena godare än det andra. Först snittar med lax, gurka och lufttorkad skinka, därefter ljuvliga russinscones med jordgubbssylt och grädde och tillsist de allra underbaraste små skapelser till bakverk: en liten Madeleinekaka (en sån som manar till spaning efter den tid som flytt), en semifreddo i miniformat och en alldeles fantastiskt god chokladfondant. Åh.. ja visst kostar det en slant, det gör det, men vad gör det när man får hela upplevelsen för pengarna, man får sitta där och bli serverad och låtsas vara i en annan värld en stund, man får stämningen och smakerna och en underbart trevlig söndagseftermiddag.
Höstmarknad på Alsters herrgård. Klarblå himmel, strålande sol och frisk luft. Midjehög blommig kjol och ballerinaskor. På marknad är det dessvärre söta små kassaskrin och växelpengar som vinner över plastkort och krediter, så det blev varken någon sjal, getost eller fårskinsfäll.. Men stämningen och vädret, det var gratis.
Veckogamla rosor från en mormorsträdgård i Dalarna, klarblå himmel, hjortronyoughurt, chèvre & honung, cappuccino, musik och trevliga planer för dagen.
Igår möttes öst på väst. Spegelland och Underland tillfälligt på samma ställe. Det vred upp förvirringsnivån i hjärnan på max. Allt blandades ihop. När jag gick upp för de där trapporna (ja för här ligger Underlandet ovan markhöjd) fick jag samma känsla som alla de andra gånger när jag gått i dem förut; för längesen och alldeles nyss: Förväntan, spänning och utmaning. Vad ska vi göra idag, vad ska hända och vad ska jag lära mig? Trappstegen var aldrig tunga och jobbiga, det var den där stunden på morgonen precis innan allting börjar.
I tomma salar där narkosapparaterna stod färdiga för att kontrolleras krockade bilar för fullt i alla korsningar i min morgontrötta anestesihjärna. Konstiga operationsbord och fjärrkontroller, svalgtuber och utsug på fel ställen. Människorna från Spegellandet nu mer välbekanta än de andra och för en gångs skull lika förvirrade som jag.
Så dagens enda patient på vår sal och jag var definitivt tillbaka i Underlandet, för det var ingen enkel match. "Jag kan förstå att det inte är lätt att vara narkossköterska just nu" sa de på operationssidan när de klädde på fler och fler gröna dukar tills jag bara fick tillgång till ett litet kikhål in till patienten och till den fria luftvägen, samtidigt som blodtryck och puls sjönk under acceptabel nivå. Nej, inte lätt. Men så kul. Nu är det redan lördag igen och det om något är bevis nog. Det går fort när man har roligt.
Som Hasse och Tage, ler och långhalm, Mia och Klara eller Filip och Fredrik. De håller ihop till minsta lilla kvadratdecimetern. Så är det om man heter Isa och Merlin.
Årets hösttur till Saxdalen blev inte den solskenshistoria som fjolårets. Men den blev inte desto mindre trevlig och höstig, inte desto mindre skog, skön luft, avslappning och inte desto mindre kulinariska upplevelser och överaskningar. Tänk på en roadtrip med godisfärdkost österut genom Värmland, via Närke till södra Dalarna, tänk på infravärme, lasagne och glada men trötta människor, en förmiddag med kylig luft och fuktig mossa, pastalunch och svamprensning i flera timmar, hembakt fika i ett ljust och plötsligt soligt uterum, tänk på bastuångor, vinglas fyllda med rött, nyfångad, nyrökt bäcköring, underbar hasselbackspotatis och en rykande fonduegryta. Humor på svinis-nivå med skämtsamma hostningar i armveck och gliringar kring bordet, humör på topp och supernöjda deltagare i en nyinstiftad septembertradition. Håll kvar den tanken och scrolla nedåt så har du min helg ungefär:
När kvällen fort blir mörk av den regntjocka molnmassan och man fått på sig torra kläder efter en alldeles för blöt och kall cykeltur kan man ägna sig åt att fota i allt annat än bra kameraljus.. Eller så ser man hellre ett avsnitt av årets omgång av Mordkommissionen. Oavsett så är man mätt på spansk tortilla (ja alltså.. från delikatessdisken, inte från stekpannan), jamon serrano och mozzarella med tomat och inser att även om det varit en mindre bra dag i Spegellandet så har väl en och annan lärdom dragits av dagens tillkortakommanden. Annars kan man lyssna på Kasey Chambers när hon sjunger om dåliga dagar och då försvinner det nästan av sig själv.
Yes! Nu har jag äntligen satt igång blodflödet, muskelsönderfallet och andningsfrekvensen. Fått fart på endorfinerna och undvikit den vanliga eftermiddagströttheten. Jag har gjort mitt första spinningpass på sex månader och nu är inspirationen igång! Jag säger som Helen och Tommy:
För ett år sen och en evighet var jag som en sexåring som gick till första skoldagen med nervösa och förväntansfulla ben. Min hjärna var redo att börja motionera och bygga muskler och få träningsvärk. Jag visste nästan ingenting om det jag nu gör dagligen. Det var ouppnåligt och långt borta men jag samlade positiv energi med min gula sjal. Mina fältstudiedagar gjorde jag i Spegellandet, men visste inte då att det var där jag hade hamnat. Min blivande kollega i en osynlig framtid visade narkosapparaten och pekade på MAC-värdet och sa att det kanske ni inte har läst om än. Jag skakade nervöst på huvudet och anade inte hur okunskapen skulle kunna vändas till arbetsredskap. Alla tidiga morgnar, alla vändor till Örebro. Nu är det dags för någon annan att göra samma resa, nu börjar en ny kull gröngölingar. Om vägen leder till Underlandet eller någon annanstans är väl upp till var och en. Man måste vara med och skapa sin egen resa och destination även om man är på väg in i det okända. Bon voyage!
