Om jag inte orkat ta mig ur soffan och fullföljt tanken på att ge mig ut i majkvällen hade jag aldrig upplevt den här, nästan magiska försommaraftonen. Om jag hade kommit ihåg att ta med kameran ut på promenaden är det inte säkert att jag skulle varit hemma vid det här laget. För så fin var staden nu ikväll. Längs med Pråmkanalen och förbi Inre hamn, över Stora torget och vidare med Klarälven vid min sida via Sandgrundsudden till Pråmkanalens början i Haga och så tillbaka mot Herrhagen igen.

Luften var ljummen och nästan lite fuktig. Himlen sådär hög och oändlig som den kan vara när man går i sin alldeles egna i-pod bubbla och låter tankarna fara runt fritt, utan stoppljus eller trafikpolis i hjärnan. Musiken som ger sitt alldeles egna sound till stegen gör att allt blir om möjligt ännu vackrare än vad det redan är. Johnossi och Coldplay stod för soundtracket till kvällen den artonde maj. 

Den gröna nyansen som träd och buskar har nu är så intensiv och spirande, som om all nyvunnen klorofyll nästan inte får plats i de ännu inte fullvuxna löven. Solen stod nästan i ögonhöjd över hustaken och ljuset silades lite genom en flortunn molnhinna så att fasader och vatten fick en alldeles underbar ljussättning. Sms som får hjärtat att svämma över en aning gjorde Conversesulorna ännu lite lättare att lyfta. Det är på sådana promenader som jag inte kan förstå att jag kunnat tänka tanken att det inte skulle vara värt att lämna soffan. Det är vid sådana tillfällen, när man bara går ut och går dit benen bär en som det kommer som mest inspiration, energi och kraft. Endorfinerna flödar och allt känns bara så himla fint att man måste skriva om det.