Vi skulle bara svänga förbi för att ta en snabb titt på huset vid Vänerstranden. Det blev släkthistoria, påskmust, obefintligt abborrfiske och ett nytt spår i jakten på Olof Palmes mördare på köpet. Därtill ett förevigande av årets första björklöv (en vecka tidigare än förra året minsann!) innan vi fortsatte tillbaka hemåt Karlstad med mer än halva påskhelgen kvar framför oss.

Efter sena träffen på skärtorsdagen med señorita L och de andra i Mariestads uteliv var det skönt att vakna upp till en strålande långfredag. Frukost i lä vid husväggen på Ekudden innan vi begav oss till mammas fantastiskt fina påskbuffé där till och med ägghalvorna var glada. Barnbordet hade ett åldersspann mellan 26 och 34 och lagom till efterrätts-cheesecaken flyttade vi ut i solen på baksidan. Härligt helt enkelt

När man har tråkigt en påskdag och behöver bli lite gladare: Ät en mozzarella- och tomatsallad med basilika och balsamvinägercreme medan kronärtskockan kokar. Doppa de varma, nykokta bladen i bregott med havssalt och låt Elvis Presleys stämma höras ordentligt ut på balkongen medan solen fortfarande håller sig framme. Fortsätt med film i sängen och tänk lite på de andra trevliga påskdagarna som får visa sig här senare. Funkar någorlunda iaf.

 

På söndagmorgonen åt jag Leilas buttermilk pancakes till frukost och blev invigd i oklarheterna i Olof Palme-utredningen. Sen gick jag ut i solen med brillorna på och träffade Söderbönan. Vi gick och spanade på husen i en sällan besökt stadsdel och efter det var vi redo för en underbart härlig lunch-bagel i solen på torget. Jag dröjde mig kvar utomhus efter det och lyssnade på P3 Dokumentär om mordet på Fadime. Det var ett starkt program och väl hemma fick Emmylou Harris ta över för resten av kvällen medan jag lagade nötfärsbiffar med smak av citron och persilja och misslyckades lite med att karamellisera rödlök. Dagarna går så fort att söndag var redan längesen fastän det känns så nyss. Jag får försöka bli lite bättre på att fånga dagarna så de inte försvinner i den höga farten. Idag är det ju liksom redan onsdagkväll. Jag har hunnit träffa Söderbönan igen tillsammans med Miss V. Vi gick loss på smörrebrödsbuffén på Guldapan och jag slocknade nästan av ett glas cava innan klockan sju hunnit bli sju.

Mitt kylskåp är som en anslagstavla. Där hamnar sådant jag tycker om och vill se varje dag men kanske inte rktigt vet vart jag ska göra av. Det är som en tavla som förändras över tid.

Jag använder både dörren och den här sidan som jag ser från köksbordet.

 

Bilden i nedre hörnet med hjärtat och fågeln är gjord av Tovelisa

på signerat.seoch har texten "hellre en liten fågel i hjärtat"

Planschen från bästa musikalen som spelades i Skövde i februari och mars

av superduktiga ungdomar och bästa "nästan-släkting-Erika" i en av huvudrollerna.

 

 

Terese Sennerholts ord om kärlek i vykortsformat kanske hamnar någon annanstans sen men

tillsvidare sitter de på kylskåpet och illusterar enkelheten och det fina med svart

på vitt och får mig att vilja texta och komma på allt som hon redan gjort..

 

 

Kortet som egentligen är från förra årets födelsedag, men som gör mig så glad att det får sitta uppe. Lilla bebis-Merlin i storformat som skrattar har jag fått av mellansyster

 

 

Magneten från kvällen då jag blev kvar på flygplatsen i Frankfurt. Kvällen som vände från förtvivlan till en riktigt rolig upptäckarfärd, shopping och Starbucksfika innan sådär-sömn i en baden-baden stol och frukost innan nästa flyg till Göteborg morgonen efter. Ett minne och en påminnelse om att man själv skapar mycket i en till synes maktlös position. Man kan bestämma sig för att sluta vara ledsen och göra något bra av situationen istället. Det fick i alla fall jag hjälp med efter några minuter i telefon den där kvällen och sen blev det en helt annan upplevelse

 

 

Och bilden från den där dagen på Fryken som jag fick på posten på min födelsedag med den alldeles underbart träffande kommentaren: "alla fullt upptagna med sitt"

Vi tog balkongpremiär igår. Det var nästan lite magiskt när jag kom upp i trappen och såg solen lysa in på lilla verandarummet efter halv åttatiden på kvällen. Visst behöll jag jackan på, men det var härligt ändå och en timma senare när det började bli ganska kyligt ända inne i vardagsrummet fick jag be Isa flera gånger att komma in för att tillslut kunna stänga dörren. Vi gillar vår balkong och vi gillar att det är vår på riktigt även om det regnar och är grått idag. Vårkänslan igår var överväldigande och dröjer sig kvar. Vinden kändes ljummen när jag cyklade till dykklubben och jag var tvungen att stanna och köpa en glass på vägen. Jag som mest bara gillar glass när det är soligt väder och känslan är rätt. Som igår då. Men det är ju förstås april och känslan kan växla så nu ska jag snart gå ut i köket där P1 står på och jag laga vegetarisk tomatsås och spaghetti. Med balkongdörren stängd.

 

I kameran fanns några bilder som legat där rätt länge nu. Från en frukost en solig februarisöndag till exempel. Vi hade kvällen innan fått en alldeles förträfflig födelsedagsmiddag med underbara skaldjur och fisk och fluffig marängefterrätt. Lilla T fick en tröja där det står "Here comes trouble på" men här är hon lite för blyg för att visa den. Den här mysiga frukosten får vara dagens illustration istället för det sena morgonmålet jag intar nu strax. Jag behövde visst en sovmorgon efter den här intensiva men roliga kursveckan. Men nu skiner solen och kaffet är färdigt så nu ska jag göra lördag!

Förra veckan började inte alls nåt vidare men slutade desto bättre. Det är ganska fascinerande hur mycket man faktiskt ändå kan påverka själv med ganska små medel, även när det känns som att hela universum motarbetar en. Det var en sådan där vecka som man tänker ganska mycket mer än vanligt. Letar efter värden och försöker hitta någon slags balans i verkligheten. Därför var det perfekt att inleda fredagkvällen med någon slags modifierad after work med bästa Söderbönan. Ventilera allt som snurrat i huvudet tidigare under veckan. Dela med sig av tankar och få bekräftelse och förståelse tillbaka. Äta gott vegetariskt grekiskt och sen gå vidare och precis hinna dela på en banana split på höga barstolar innan vi fortsatte den ännu unga kvällen på varsitt håll.

 

På mitt håll försvann timmarna i vardagsrumssoffan sådär underligt snabbt så man undrar vad som hände. De tre timmarna fram till efter två på natten kändes som ett ögonblick fastän så mycket viktigt blev sagt och vår förvåning var minst sagt befogad. På lördagförmiddagen spelade vi dubbelbadminton med lillasyster och P och träningsvärken påminde både en och två dagar efter hur roligt det var. Sen åt vi brunch på hotell och umgicks sådär otvunget som man bara kan göra med vissa människor. Välbehövligt som attan för min del.

 

Nu är det fredag igen och jag tror jag ska se till att det blir ett bra slut på denna veckan också. För i slutändan är det ändå jag som skriver mitt eget manus, även om andra gärna får vara med och bidra med sin glädjespridande närvaro!

Dagen gick från mulen småkylig morgon, via nervös praktisk examination av allt från A (Airway) till I (Inspektion av baksidan) och fasa för att glömma något livshotande, följt av skriftligt klurigt prov och slutligen ett befriande godkännande till en skön solig eftermiddag. Jag belönade mig med sushi från Happy kitchen och en kolaform till efterrätt medan jag läste ut artikeln om socialdemokraternas långdragna patiledarvalsprocess i förra veckans Fokus. Efter maten trotsade jag yrande grus från gatan och satt en stund i solen och läste istället. 45 minuter utomhus i solen med skinnjackan och solglasögon på. Mesta vårtecknet för i år so far. Sen blåste gruset rätt upp i ansiktet och jag gav upp för idag, rätt nöjd ändå. För förra torsdagen föll snöblandat regn och när det är 7 april föredrar jag faktiskt grus framför flingor i ansiktet.

Tänk alla inlägg och spaltmeter jag skrev för två år sen om min fascination över min utbildning och allt vad det nya jobbet som anestesisjuksköterska innebar. Alla tepartyn och kaniner och andra liknelser för den helt främmande och spännande världen. Det har inte varit så mycket te på länge. Partyt har liksom lanat av och Alice har lagt sig tillrätta lite i stolen och inte varit lika förundrad över allt i Underlandet på samma sätt. Jag kan sakna den känslan endel. För även om det är jobbigt att vara ny och inte kunna saker osv så är det väldigt utvecklande och stimulerande att vara i den upptäckarfasen. Utvecklande och lärorikt varje dag. Visst lär jag mig en vanlig dag nu också, men inte lika påtagligt som då. Men den här veckan är jag är utsläppt från operationsbunkern några dagar för att gå TNCC. Det står för Trauma Nursing Core Course och är ett standardiserat sätt att ta hand om traumapatienter. Vi går teoretiskt igenom alla skador från huvud till tå som kan uppstå vid trafikolyckor, fall, brännskador, misshandel osv och tränar praktiskt på det initiala omhändertagandet av potentiella patienter. Och det känns faktiskt som att jag lär mig en hel del. Det är ett högt tempo, jag är helt slut nu på kvällen och i morgon är det examination, men det är faktiskt nästan bara roligt! (hoppas jag tycker detsamma efter i morgon..)