För en utomstående kanske det låter lite konstigt och fel att det blir spännande och "roligt" när det händer något utöver det vanliga i Spegellandet. Ur ett patientperspektiv är det självklart aldrig så, men man måste skilja på det i sådana situationer. Om man skulle stå där och tycka synd om patienten skulle man ju tappa fokus och inte kunna koncentrera sig på att ställa allt tillrätta igen. Nej, det "roliga" i en sådan situation är att känna hur adrenalinet (förhoppingsvis) skärper alla sinnen och förmågor, att veta vad man ska göra, hitta ett bra samarbete med de andra och känna att man tillsammans, med gemensamma krafter faktiskt gör allt för att klara ut situationen och rädda patienten. Och sedan efteråt reflektera och lära sig vad man gjorde bra och mindre bra för att kunna göra det ännu bättre nästa gång. Igår var en sådan dag. Efter lunch hamnade jag mitt i händelsernas centrum och i tre och en halv timme framåt jobbade vi, tre doktorer och två anestesisjuksköterskor, med att hålla patientens cirkulation igång medan kirurgerna på andra sidan skynket gjorde sitt för att få kontroll över situationen. Det fick de tillslut. Och vi också. Sen gick jag hem och somnade pladask.

På högstadiet spelade vi Jeopardy mamma och jag. Varje vardagkväll efter maten och läxorna stod Magnus Härenstam där klockan sju och hälsade oss hjärtligt välkomna till kvällens spelomgång. Det gällde att svara innan deltagarna och det var absolut tvunget att vara en fråga som svar. Poäng skulle räknas och blocket som vi skrev i fylldes på i takt med att nya kunskaper fastnade. Det var en riktigt trevlig stund på dagen där uppe i den bruna soffan på övervåningen. I fredags vågade hon sig hit, trots mitt genomförkylda tillstånd och efter laxpasta, vitt vin, Doobidoo, Nespresso, fingodis och årgångsglögg såg vi på Vem vet mest på svt play. Jag har inte sett det förut men nu gav det lite samma känsla av Jeopardykvällarna tillbaka, åtminstone innan jag somnade mitt i en spelomgång.

På lördagen agerade jag inköpsassistent och inrednings-coach på ikea i flera timmar innan hon begav sig hemåt. Jag fortsatte att trotsa förkylningsviruset för en kväll och en halv natt hos Miss V. Mycket god plockmat, mycket trevligt sällskap och mycket roligt att spela Rockband och sjunga Sing-star och bli ännu hesare än jag redan var.. Egentligen ska man väl vila när man inte mår bra så jag får väl helt enkelt skylla mig själv att jag är inne på andra veckan med hosta, nästäppa och andfåddhet när jag pratar för mycket..

Jag har varit på biblioteket för första gången på länge för att försöka leta reda på den sedan länge saknade läsglädjen. Det är en sådan speciell miljö där bland alla böcker. En hel uppsjö av olika världar i hyllmeter efter hyllmeter, alla omsorgsfullt packeterade mellan två pärmar. Tjocka och tunna, slitna och nya, klassiker och moderna deckare. Det är lätt att tappa taget om tiden för en stund och bara gå där i tystnaden och titta och välja. Och även om halva högen eller mer aldrig blir läst, så är det ganska trevligt att ha dem liggande vid sängen. Orden skyndar inte på, de finns kvar där, svart på vitt och sida efter sida väntandes på någon som vill läsa.

123 poäng på bowlingtavlan var visst bäst av alla så den här lilla tomten fick knö sig ner i min lilla väska och åka med hem i regnet efter torsdagskvällen. Det var en kväll för utbrytare från Spegellandet, flytt till Underlandet och pensionsavgång ska firas eller avtackas eller vad man nu vill kalla det. Det var riktigt trevligt att ta på bowlingskor till skinnlegginsen, släppa ut håret och se folk utan mössor och pyjamaskläder och för en gångs skull känna att jag kunde något bättre än de andra. Visa lite andra sidor än den jag är i en ny och ovan miljö, träffa hon som tillfälligt lämnat sin plats åt mig i Spegellandet och glömma bort novembermörker och förkylning för en stund.

 

Den här jobbveckan och förra har jag bestämt mig än mer än förut för att det bara kan gå framåt i Spegellandet. Även de gånger som det känns som att jag ramlar ner flera pinnhål på stegen så går det faktiskt egentligen bara åt ett håll. Ryggsäcken blir ju tyngre och tyngre för varje dag, för varje sak som går rätt och för varje sak som går mindre bra så fylls den på med erfarenhetskilon.

Jag skulle kunna fastna i den där jobbiga känslan av att vara så fokuserad på varje steg av förberedelserna för ett kejsarsnitt att jag glömmer bort att prata med de blivande föräldrarna. Jag skulle kunna känna mig lite som en bluff när en ambulanssjuksköterska som gick i samma klass i grundutbildningen kommer för att träna sig i att hålla fri luftväg på mask. Jag skulle kunna bli uppgiven och tänka att jag inte kan någonting när jag löser en kollega för kaffe efter att vi sövt en instabil, blödande patient och jag inte gör annat än att hoppas att hon snart kommer tillbaka eftersom jag inte har en aning om vad jag ska göra om det händer något. Eller så kan jag tänka att de gångerna egentligen bara är steg på vägen.

De sitter där i soffan, de där erfarna och pratar om allt de varit med om, om alla akuta situationer och komplicerade fall. Och innan jag hunnit börja undra hur man kommer dit, till att känna att man har något att tillföra i en sådan situation inser jag att det är genom att göra det jag gör varje dag på operation: Söva 93-åriga tanter, söva friska unga som får oväntade extraslag av gasen, söva kort och länge, söva, söva söva. Varje gång och varje dag är nya erfarenheter, extra pinnhål på stegen och fler kilon i ryggsäcken.

fotograf: lillasyster Hyster

För tre år sen, när vi var på Teneriffa, berättade Gracel om deras adoptionsplaner. Ett år senare föddes lilla A i Sydafrika. I helgen firade hon sin andra födelsedag i Sverige med barnkalas i dagarna två. Oj så fort det går. Det klart man ska ha kalas när man fyller år, men jag måste säga att jag beundrar de som jobbar med barn hela dagarna, hur orkar de med så många på en gång, hela tiden? Trots sex sorters kakor och Klings glasstårta så måste jag nog säga att den trevligaste stunden var då alla barn gått hem, när vi städade undan alla saker och hade en extra och betydligt lugnare bjudning med den nya fina chokladkakan i trä.

Det är inte lätt när man inte bor precis nästgårds att få en bra kontakt och vinna ett förtroende, men när en tvååring tittar på den slarvigt uppsatta knuten jag gjort i håret, viftar lite på huvudet och utbrister "Jag har också tofs", ja då känns det allt som att det nog kanske kommer att gå rätt så bra ändå. 

Tänk vad december månad var lång när man var liten. När det där första avsnittet av julkalendern på tv sändes den första i tolfte var julafton en evighet bort. På dagis fanns det en stor adventsstake i papper på fönsterrutan och på luciamorgonen fick alla som ville ha elljus i håret. I skolan var det körövningar och temadagar med ljusstöpning och kolakokning. Varje fredag var det adventsfirande i klassrummet; alla hade varsitt ljus på bänken och vi sjöng Bereden väg för Herran med texten lysande från OH-apparaten.

Hemma växte julstämningen sig starkare när det blev dags för pepparkaks- och lussebullsbak till tonerna av Vikingarnas jul på kassettband och senare också Absolut Christmas när CD-spelaren tog plats i var mans hem. Och så hade vi den där spännande adventskalendern. Den som det hängde små paket i ringar och som vi fick turas om att öppna allteftersom dagarna kröp närmare den 24e. Med den och allt det andra gick tiden lite snabbare och väntan blev lite mindre lång. Nu vill jag hellre att december ska gå sakta. Så sakta att man hinner med att få den där känslan av att något speciellt är i antågande. Fånga dagarna sådär som man gör utan att tänka när man är liten.

I år fick jag för mig att lilla A skulle få den där kalenderspänningen i december. Så förra veckan gick åt till att gå från idé till färdig adventskalender. Jag har umgåtts med Elvis, Robbie, Colorado-borna och doktorerna i Seattle och provat årets clementinglögg medan den växt fram under veckan. Pepparkakshjärtan i filttyg som formades av saxen, strykjärnet som blev klibbigt och fastnade innan tekniken övats in, stygnen som tråcklades fram medan jag önskade att jag kunde sy som en kirurg och de små paketen som slagits in i vitt omslagspapper med röda snören. Så kul att bli färdig och så kul att kunna föra vidare en riktigt trevlig tradition.

Om en månad kan en liten minisöderböna redan vara född i Skattkärr och då kan det vara lite svårt att hinna med julstämning i december. Och jag säger nej tack till tidigt överflödspynt i affärerna och hetsshopping men gärna ja tack till det trevliga och genuina, även om det fortfarande är lång tid kvar. Så vi åkte norrut genom Fryksdalen, Söderbönan och jag, med sikte mot Julmässan på Mårbacka. Sunne låg där så fint och utstrålade mysig värmländsk småstadskänsla, framme vid Selmas gård lyste marschallerna välkomnande och en söt doft av brända mandlar låg i luften.

Värmande ullsulor till kängorna och blåklintsblå mohairsockar hamnade i mina papperspåsar. Och därtill en present, till den kommande lilla bönan. Den var för bra för att låta bli även om blivande mamman var med (kommer med all säkerhet på bild senare, när den är klar och levererad). Sedan åkte vi nöjda söderut igen.

Vi har det sannerligen alldeles förträffligt trevligt när vi är på bilturer på ovana mörka vägar för det här var inte första gången vi råkade åka en lite längre vända än vad som var meningen på hemvägen (ja, nu skulle vi ju inte säga det till någon att vi körde fel, men.. jag kunde inte låta bli).

Från Habibi 16.40 till Koriander 01.30. Det blev en oplanerat lång, varierad och rolig fredagkväll. Sexton små rätter, olika sorters rödvin, urdåligt biljardspel, Michael Jackson och Mojito. Leta guldkorn i novemberdimman var det ja. Nya gyllene ringar från indiska, skor från Vagabond (sådana där som man egentligen inte behöver men man köper ändå..) och dansträningsvärk dagen efter. Perfekta ljusglimtar innan adventsljusen börjar lysa.

November kommer och slår till som en stor grå slägga. Den slår ut ork, kraft och inspiration. De nyss så färgsprakande grenarna spretar tomma och himlen blir aldrig riktigt ljus. Även för den normalt kvällspigga blir det svårt att hålla sig vaken när eftermiddagen sett ut som natt i flera timmar.

Då är det kanske extra viktigt att samla på de där sakena som gör mörkret mindre grått. Som att andra vita kaninen kommit på efterlängtat och uppskattat besök i Spegellandet och att vi idag fått jobba tillsammans första gången någonsin. Att två gröngölingar faktiskt klarade sig rätt bra själva förra veckan. En nittoårig dam som med egna ord tyckte det var häftigt att åka sänglift efter operationen. Spontansnabbvisit på Artillerigatan för snart en vecka sen. Te som luktar tjära. Mitt-i-citys delikatessdisk på fredagkvällen. Manchego och Mauro primitivo. Lördagslunch på återöppnade Via appia med Söderbönan och efterätt på Espresso house. Ett kort möte med den som är allra bäst på att säga att jag är bäst i Underlandet (tack föresten, men du är ännu bättre!). En fin stund på söndagen med hela familjen Rollof när vi såg tusentals ljus sprida sken över älskade och saknade människor. Att med mannagrynsgröt innanför västen lämna både bil och cykel hemma för att premiärprova apostlahästarna till sjukhuset. Trettio minuters musik, motion och frisk luft, både dit och hem och sen nästa dag igen. Medarbetare i Spegellandet som tar sig tid att tala om att jag gör ett bra jobb. Pepparkaksballerina till kaffet och varm nyponsoppa med kardemummabullar till mellanmål. Såna saker.