Två födelsedagar och sammanlagt 150 år tog oss på en tur till andra sidan sjön på lördagen. Där låg gräsmattorna helt och hållet brungula och fria från snötäcke och solen strålade. Olika världar krockar lite, men övergår mer och mer i att smälta samman och blir nog så småningom en självklar helhet. Det känns så i alla fall, på god väg och det bara med hjälp av några timmar. Tårtan var faktiskt ovanligt god. Mandel, syrliga bär och lagom mycket grädde är visst grejen för att charma den mest kräsna tårtkritikern. Inte för att man måste äta tårta alls, men när det bjuds till kalas är det ju trevligt att den smakar till och med nästa dag. Det var sånt där magiskt ljus på hemvägen medan strålarna fortfarande lyste över horisonten innan himlen övergick i nästan övernaturliga färger ovanför Vänervattnet på vår vänstra sida. Väl hemma igen fick värmeljusen ta över ljuskällan för till och med mer än en Earth hour-timma under kvällen. Och jag lärde mig saker som kanske inte direkt hör till vanligheterna en lördagkväll, men det var väl så användbart och roligt ändå.


Jag har fått låna en kamerasladd, hurra!!

Det går åt mycket popcorn en kväll som den här. Jag proppar magen full och hoppas att det har en avledande och god (i dubbel bemärkelse) effekt. Det snurrar runt ordentligt i skallen av annat än uppfluffade majskorn och jag försöker se färdigt slutet av filmen från i söndags för att lugna ner snurret lite. Det går sådär eftersom jag hamnar här istället.

Man tror att man fattar sina egna beslut och skapar sin egen verklighet. De små avstegen som i slutändan förändrar allt eller de stora uppenbara kliven som kanske leder någon annanstans än man från början trott. Alla de valen tycker man ju att jag, som har huvudrollen i filmen om mitt liv, borde få styra över precis hur jag vill. Men ibland känns det som att andra personers avgöranden påverkar ens egen tillvaro mer än man kan göra själv. Den bristen på kontroll är oerhört frustrerande och sätter käppar i hjulen som helst skulle vilja rulla i full fart mot positiva målbilder och hoppfyllda vidlyftiga planer.

Tanken skulle kunna sväva iväg hur långt som helst om man bara skulle tillåta den. Om inte andra personers agerande och val stod emellan nuläget och möjligheten. Jag vågar inte släppa den fri ordentligt (tanken alltså) för det gör ganska ont om den slås ner och skrapar i marken. Så jag äter mig riktigt mätt på popcorn, gör ett nytt försök med avslutet av "The kids are all right" och tänker att det ska bli mer än all right till slut. Med, eller helst utan, andra människors inverkan.

 

I söndag fick jag min julklapp. Och födelsedagspresenter på samma gång. Det är inte ofta det händer för mig direkt! Och eftersom julklappen var den efterlängtade kaffebryggaren så har jag inte väntat för länge. Jag har övergivit min Nespresso ett tag till förmån för den här skönheten.

 

Alltså, jag letar fortfarande efter kamerasladden. Så ni får föreställa er min tallrik med avokado och romantica tomater indränkta i lime och flingsalt, härligt smakrika trekanter av manchegoost och smör- och olivstekt sparris med citronbalsamkräm. Gör ni det? Bra, för det är redan uppätet. Nu ska jag bege mig ut i köket för en andra vända och komma tillbaka med några tjocka skivor gruyère och lite drottningsylt och fortsätta med det till det vita vinet. Kanske blir det portvin sen också och choklad, eller popcorn.

Vaddå? Lyxar jag till det för mycket för mig själv såhär på fredagkvällen? Nej jag måste faktiskt ha någonting riktigt gott att fördriva tiden med för nu orkar jag snart inte längta längre till. Jag vet inte ens var du är. I luften någonstans? På väg hem förhoppningsvis. Och jo, jag ska väl komma ihåg det här när jag önskar mig egen tid längre fram.. men man får faktiskt lov att inte vara så rationell när man längtar. Obeslutsam är jag dessutom. Ska jag fortsätta halvtitta på Så ska det låta och tänka att man faktiskt blir riktigt glad av musik, bilda mig lite och se dokumentär om Tourettes syndrom på svtplay, drömma mig bort med Resebyrån på tvåan eller slå till med filmen The kids are alright. Alla dessa valmöjligheter.. Det var bättre med självklara På Spåret! Nu först köket. Resten löser sig. Och då menar jag inte bara tevetittandet, hoppas jag.

De ligger i andra soffhörnet nu. Jag ihopkurad i det andra. Sveriges mästerkock i rutan. Jag äter alldeles för mycket engelsk lakritskonfekt och är lite småsur för att kursen i kinesisk matlagning som vi skulle gå är flyttad till en veckodag som inte passar alls. Hade faktiskt sett fram emot att lära mig om tofu och andra nya råvaror och tillagningssätt. De lagar japanskt i tävlingen på teven och det gör inte saken bättre direkt. Men solen sken både under morgon- och eftermiddagspromenaden mellan hemmet och jobbet och solsken gör mig väldigt glad. Min enda patient idag var sövd i sex timmar och vaknade pigg och tacksam. Efter det hade jag ett långt och bra samtal med någon som faktiskt förstår. Tänk vad viktigt det kan vara ibland. Och dessutom har jag överraskat lillasyster idag med hemlig rörpost efter lite efterforskingar och fix.

din röst i telefon som säger att du tycker om mig mest i hela världen.
den pirriga förväntan när du är på väg.
dina armar omkring mig när du säger att du inte kan förstå att jag faktiskt är din.
den trygga känslan av att allt är som det ska när du är här.
och en miljon saker till

tiden försvinner allt för fort när du är nära.
röda havet en hel evighet och nästan 400 mil bort
utan mobiltäckning

det är halvlek nu ungefär så det ska nog såklart gå bra några dagar till precis som de som varit.
men idag har jag hunnit känna efter och jag tror det är dags att se på filmen som du gav mig
och sakna lite mer.

Tror ni den återkommer med ljuset och våren måntro? Ja, jag menar förstås lusten att fotografera och skriva igen för det här är ju den längsta bloggpausen, med undantag för lite då- och då glimtar här och var, på snart tre år. Vi får se. Jag tror nog att det kommer igen. Eller så hittar jag någon annan utrycksform. För det behovet finns alltid.

Men hur kan man inte bli inspirerad den här strålande vintersöndagen när man vaknar upp i en lite nordligare del av Värmland för att fira ett av mars månads många födelsedagsbarn. Middagen kvällen innan gick i italienska smaker och var ett perfekt avslut på en eftermiddag som inleddes tio mil söderut med fenomenala Mia Skäringer på scen. Och den soliga dagen idag fortsatte efter ett parti Alfapet ända ut på den snötäckta Fryken-isen. Fårskinnsfällar i solstolar. Brasa som värmde upp de översta vattenmolekylerna på ytan och bildade en ring av glansig svettig is runt de grånande vedträna. Korv med bröd och toscakaka med kaffe kan inte smaka bättre än som då. På isen körs både bilrally, snöskoter och sparkstötting men tystnaden och lugnet överöstar ändå på något vis. Det känns lite konstigt, men ändå ganska naturligt, att sitta där i eftermiddagssolen med människor jag inte ens hade träffat för ett år sen och faktiskt vara en del av det som de kallar familj.