November kommer och slår till som en stor grå slägga. Den slår ut ork, kraft och inspiration. De nyss så färgsprakande grenarna spretar tomma och himlen blir aldrig riktigt ljus. Även för den normalt kvällspigga blir det svårt att hålla sig vaken när eftermiddagen sett ut som natt i flera timmar.

Då är det kanske extra viktigt att samla på de där sakena som gör mörkret mindre grått. Som att andra vita kaninen kommit på efterlängtat och uppskattat besök i Spegellandet och att vi idag fått jobba tillsammans första gången någonsin. Att två gröngölingar faktiskt klarade sig rätt bra själva förra veckan. En nittoårig dam som med egna ord tyckte det var häftigt att åka sänglift efter operationen. Spontansnabbvisit på Artillerigatan för snart en vecka sen. Te som luktar tjära. Mitt-i-citys delikatessdisk på fredagkvällen. Manchego och Mauro primitivo. Lördagslunch på återöppnade Via appia med Söderbönan och efterätt på Espresso house. Ett kort möte med den som är allra bäst på att säga att jag är bäst i Underlandet (tack föresten, men du är ännu bättre!). En fin stund på söndagen med hela familjen Rollof när vi såg tusentals ljus sprida sken över älskade och saknade människor. Att med mannagrynsgröt innanför västen lämna både bil och cykel hemma för att premiärprova apostlahästarna till sjukhuset. Trettio minuters musik, motion och frisk luft, både dit och hem och sen nästa dag igen. Medarbetare i Spegellandet som tar sig tid att tala om att jag gör ett bra jobb. Pepparkaksballerina till kaffet och varm nyponsoppa med kardemummabullar till mellanmål. Såna saker.