Idag har ett barn kommit till världen och jag var med.

Tredje dagen fältstudier och det var dags att se vad de gör på andra sidan skynket så jag fick gå med en operationssköterska. Första punkten på dagen: ett planerat kejsarsnitt. Ska inte gå in på några otäcka detaljer om själva operationen men helt plötsligt drog kirurgen bara fram honom och han fanns till. Så fascinerande att han legat redo därinne länge och förberett sig på att komma ut i den stora världen och att man bara kan öppna upp och hämta fram honom så där. 

Alldeles otroligt spännande, intressant och fantastiskt.

Första dagen fältstudier på operation. Främmande miljö och sådant som man kan blir plötsligt svårt och saker som man inte kan gör att det känns som att ramla ner tillbaka på noll igen, som att de fem senaste åren inte längre räknas. Så är det ju förstås inte men känslan finns där ändå.
Ta bara det här med kläderna. Det blir nästan lite maskeradvarning, att ta på sig en kostym man inte hör hemma i men som gör att man får en helt annan roll än i de vanliga vita kläderna. Som att vara en karaktär i Grey's anatomy ungefär, fast utan alla intriger. 
Och vad är grejen med opmössorna? Varför har de minst fem olika varianter av dem? Finns det en praktisk förklaring eller är det så att mössan är det enda sättet att få chans att uttrycka sin personlighet i en värld där alla går likadant klädda? Praktiskt är det i alla fall om man har en dålig hårdag för den täcker allt. Idag blev det duschmösse-varianten eftersom hon som mötte upp hade en sådan. I morgon ska jag ta en grön en, ungefär i samma modell som Cristina och Meredith har (fast inte i tyg förstås), har tagit med en hem för att öva lite, försöka komma in lite mer i rollkaraktären. Eller är det på riktigt kanske, jag vet inte riktigt än..

Möt anestesiologen, operatören, er nya kompis narkosapparaten och de dagliga verktygen Fentanyl, Desfluran och Propofol.. Dag två i Örebro och det talas redan om att det är vi som ska söva patienter och skruva på rattar och ha oss... och det låter så lätt när de pratar om det... det är bara att stoppa ner en larynxmask för att hålla luftvägen fri och tippa huvudändan om blodtrycket faller men prata inte om patienten medan den sover för man vet aldrig om den kanske ändå är vaken, sånt har faktiskt hänt...

Snarare så låter det helt omöjligt.
Fast faktiskt ganska intressant.


to be continued...

Det är lätt att känna sig liten myra som mosas under en sko i den pågående vårdkonflikten. Vi är totalt maktlösa gentemot arbetsgivaren; vi strejkar, de beordrar skyddsarbete, vi har inget att säga till om...
Den styrkan vi har är att vi har blivit samlade som grupp och att vi har en självklar källa att hämta kraft och inspiration ifrån. Det är viktigt att inte tappa kämparglöden utan vända frustrationen till något positivt. Blir riktigt arg emellanåt så att det svämmar över och häromdagen resulterade det i en kraftfull insändare.

Rättvis lön till livsviktiga yrken!