När jag skulle bli avlöst för lunch idag rapporterade jag lite uppgivet att det hittills gått lite upp och ner med patientens blodtryck och andningsfrekvens och att det var svårt att hitta en balans. "Det är det som är anestesi" fick jag till svar och de orden följde med mig och matlådan med pinfärsk mandelpotatis från Matrosgränd, rökt lax och pepparrotsyoghurt ut i solen. Så sant, så sant.

Det senaste året har jag insett att anestesi förvisso grundas i medicinsk och farmakologisk kunskap men utövandet är egentligen inte något annat än en ren konstform, baserad på erfarenhet och fingertoppskänsla. Strävan efter balans är utgångspunkten, men vägarna dit är lika många som det finns patienter och anestesisjuksköterskor. Så många gånger som jag blivit frustrerad över att inte få ett rakt svar vad som gäller eller över att få olika svar beroende på vem jag frågar. Så många gånger som jag undrat hur sjutton jag ska veta vilken väg jag själv ska välja. "Det är det som är anestesi". Kanske insåg jag idag att det är just så det är och att det är det som gör att det är så roligt. Att samla på sig erfarenhet för att kunna hitta en egen känsla och en väg till balans.

Alla som frågat mig de senaste veckorna hur det går med jobbet har fått ett smått förvånat svar att det faktiskt går ganska så bra. Jag väntar nämligen fortfarande på de där dagarna när inget går som man har tänkt sig. När blodtrycket inte orkar ovanför åttiostrecket, när luftvägarna är svåra att hålla fria eller när jag får en utskällning av personalen på uppvakningsavdelningen för att patienten inte är tillräckligt smärtlindrad. Så som det alltid gick till i Underlandet. Jag börjar nästan undra vad Spegellandet är för något konstigt ställe. Såklart måste tebjudningarna vara galna här emellanåt också.

foto: Margita Svensson

 En grön Alice fullt fokuserad under den praktiska examinationen,
med tanken långt bortom ergonomi..

För fyra veckor sen idag fick jag telefonsamtalet. Nu har jag redan jobbat i två. Mitt namn står ensamt i rutan för "anestesisjuksköterska" på journalerna, inte inklämt under någon annans namn och inte med något "an VUB" efter. Om inte jag hade funnits på plats och själv fortsatt väcka ett "akutsnitt" igår hade de fått vara en för lite på det omedelbara som kom på två hjul. Det går långa stunder när jag undrar varför det inte kommer någon var femte minut och tittar i fönstret så att allt är okej. Spegellandet är en konstig värld sa den vita kaninen idag vid en av dagens alla fikastunder. En konstig värld med underliga och speciella figurer. Det har jag förstått sedan länge och nu försöker jag förstå att jag är en del av allt det där konstiga och inte bara på tillfälligt besök.

"O Looking-Glass creatures," quoth Alice, "draw near!

'Tis an honour to see me, a favour to hear:

'Tis a privilege high to have dinner and tea

Along with the Red Queen, the White Queen, and Me!"

VÄLKOMMEN är veckans ord. Det ord som fastnade mest i mina öron under de första stapplande dagarna i Spegellandet. Både för att så många använde det bokstavligen och för att det redan fanns små lappar överallt med mitt namn på; på klädskåpet, skohyllan, värdeskåpet, facket och på den lilla magneten på planeringstavlan. Överallt var jag inkluderad och helt plötsligt "en av alla dom".  Jag tänkte på det sista veckan av praktiken på ett av morgonmötena; att det kändes så otroligt långt borta att jag någon gång skulle bli en jämlike med alla de duktiga människorna i där rummet.

Någon namnskylt har jag inte skaffat än, det tog en dag eller två innan jag började presentera mig för patienterna som "narkossköterska" och fortfarande känns det som att jag lurar dem en smula. Detsamma gäller när min nya vita kanin, eller förlåt jag menar guide, refererar till mig som sin kollega. Jag får nog bestämt ta och nypa mig lite i armen under helgen, men det blev faktiskt en riktigt bra start.

Från och med igår är jag anestesisjuksköterska. När den polletten ramlar ner, det vet jag inte riktigt. Det jag vet är dock att det här året har varit mycket speciellt: Så annorlunda, så jobbigt, så otroligt roligt.

Den där allra första dagen i september när jag kom in i klassrummet en halvtimma försent, eftersom jag inte ens hittade till universitetet satt 27 främlingar och skrattade åt att jag tajmade in precis när mitt namn ropades upp. Våra eminenta lärare stod de första dagarna och pratade om att skruva på rattar på narkosapparaten på känn och vi skakade bara på huvudet åt dem. Främlingarna blev snart välbekanta och två värmländska brandmän med nya ambitioner blev mina ständiga ledsagare. Jag har fått höra mer än jag nånsin velat och haft roligare än jag nånsin kunnat ana tack vare dem. De har förgyllt tidiga mornar på mörka bilvägar, oändligt många pastaluncher och blaskiga kaffepauser, timmar på hårda stolar framför PowerPoint-presentationer och de har gjort stunderna av frustration och turerna genom Karlskogas trafikljus till mindre plågsamma minnen.

De här sista dagarna har knutit ihop Örebrosäcken. Vi har gått från att bara skaka på huvudet åt att vi skulle kunna göra något själva till att diskutera läkemedelsdoser och tubstorlekar och vi har gjort våra lärare och oss själva både stolta och vemodiga. Örebronätterna var osäkra där ett tag i början av denna veckan, men nu har jag och brandmännen (eller förlåt, jag menar narkossköterskorna!) återvänt till Värmland med härliga minnen, en massa ny kunskap och en examen i bagageluckan.

.
De hade ordnat med tårta, en garvallvarlig
sista tenta och symboliska rosor.

Sista bilden på sista PowerPoint-presentationen,
jag instämmer helt

Den obligatoriska gruppsamlingen: två erfarna och resten nykläckta

Jag behöver klara besked. Orkar inte längre sväva i osäker ovisshet och en kanske helt obefogad hoppfullhet. Känns lite som att jag ramlat ner mellan två stolar och inte vet hur jag ska ta mig upp. Som ett maskrosfrö utan plan och förankring. Separationsångest och verklighet slår emot som en varm pust från en överhettad bastu. Har jag varit alltför upptagen med nuet eller helt enkelt naiv? Levt på något som bara fanns i fantasin, i en skyddad värld av optimism och tilltro. Fullt fokuserad på att klara av varje dag utan energi kvar att fundera över nästa.

Vad jag ska göra måndagen den åttonde juni är det ingen som vet och istället för att se det som ett spännande äventyr ger det just nu bara magont. Om jag inte hade haft skyddslinor, nät och hjälm skulle jag varit tvungen att sparka mig på smalbenen tidigare. Jag skulle kanske ha behövt det. Istället för att gå dit i eftermiddag, dit där jag helst nu vill vara och låtsas som att tiden inte rinner ut, är det nog bäst att jag stannar hemma och får lite perspektiv, så jag verkligen inser att det snart inte längre är en tillflyktsort. Min trevliga, skyddande bubbla är på väg att spricka och jag kommer att skrapa händer och knän ordentligt om jag inte är förberedd.

Har nog varit lite för mycket värmlänning med ett "det ordner säj.." devis, men nu lyser det västgötska ursprunget igenom. Det är dags att tag i det här och göra nåt. Typiskt bara att en långhelg kommer emellan insikten och möjligheten.

Jag gick ut i majkvällen för att skaka av mig frustrationen och släta ut rynkan i pannan. Coldplay tried to fix me. Det var nästan så att stegen bytte gångart där ända bort till Borgmästarebron i jakten på handlingskraft och kontroll. Kanske var det de uteblivna solglasögonen och kisandets fel att rynkan inte försvann. De djupa suckarna byttes i alla fall ut mot snabbare andningfrekvens och vid muséet blev benen stumma och uttömda på energi. Men Chris Martin lyckades ändå inte riktigt. Jag hittade inte vad jag sökte där längs med Klarälven. Pannan är fortfarande skrynklig, trots att solen försvunnit bakom hustaken. Det börjar bli bråttom nu och jag måste säga det högt så att jag fattar det.