Nej, det kommer inte att bli enkelt. Det kommer inte att vara lätt att hitta självdisciplinen, slita sig från sängen och från datorn och hitta en hållbar studieteknik... och det kommer inte heller vara roligt att inte träffa de trevliga människor jag än så länge spenderar dagarna på jobbet med. Men jäklar vad skönt det ska bli. 

Är det verkligen rimligt att jaga biståndsbedömare för en dement dam, skicka en annan vidare till nästa avdelning med nydiagnostiserad cancer och bli utskälld av en tredje för att man följer ordinationer samtidigt som man försöker höja upp blodtrycket till över 100 på en man som troligtvis inte kommer att klara av det..? Detta samtidigt som telefonen ringer, patientsökarna piper, anhöriga står i korridoren på rad, läkaren vill ronda och undersköterskan behöver hjälp med en förflyttning.. Jo, jag har jobbat sju dagar av åtta så jag är väl lite extra trött på det just nu och det är inte alltid det ser ut så heller, men denna veckan har verkligen varit en sista bekräftelse på att jag är på rätt väg. Bort.